Kategoriarkiv: Marginalanteckning

Sueco Intellektualis

Skribenten Lars Westerberg ger sig på Professor Bo Rothstein och kallar honom i sammandrag för historiemissbrukare och den som läser båda artiklarna kan lätt se att Westerberg är helt ute och reser och befinner sig inte ens i samma tid som Rothstein och definierar om den vänster som professorn redan definierat. Apropå historielöshet alltså. Rothsteins poäng är att Vänstern måste ta itu med sina tabun. Vilka dåm nu är?, och den skrivningen tycks Westerberg missat helt. Därmed inte sagt att Westerberg har helt fel men lite historiemissbrukare är han allt han också.

För 35 år sedan cirka skrev Lars Westerberg sina rader i Smålands Nations nationstidning Dackekuriren i Lund, en tabloid på 32 sidor, varpå han av okänd anledning upphörde med det under samma tid som Bo Rothstein lät sig försörjas som Prokurator och högste tjänsteman och därmed i sista hand ansvarig för densamma tidningen och för övrigt några andra samtidiga leninistiska utrensningar på nationen i fråga. Folk fick helt enkelt sparken. Vid denna tiden var det LKHFs makt som gällde; Lunds Kommunistiska Högskoleförening med Ordförande Svante Nordin; och det medgav liberaler varken stipendier eller fritt uttryckande i Nationstidningen. Se där en gemensam historia! Eller ska vi säga historiskt lösnummer!?


Aje, Baje, Aftonbladet fullt.

Liksom Aje tycker jag väl numera att Aftonbladet och för den delen mycket annat av pressetiken runt om inte är så mycket att lita till. Det är ofta att man går igång på tveksamt underlag. Juholtaffären var en sådan. Hade Juholt haft koll på regelverket så hade inte Aftonbladet kunnat hitta på det visserligen, men när någon påstår något i det här landet så brukar vi lita på och utgå från det. Det är liksom en regel. En annan regel är att någorlunda följa spelets regler. Så när Aftonbladet omedelbart bortser från den faktiska fällningen i regelverket så är det lite äckelkänsla här också. Jag säger inte att Aftonbladet har fel men ska man skriva om det så räcker det inte med en massa indicier från kriminella källor. Det är lite oroande att Aftonbladet inte förstår det.  Det är sådant som man måste kunna ta ställning till.

Monarkin är ett annat sådant. Om nu folk verkligen vill ha sina veckotidningar med monarki i spalterna så tycker jag att också en demokrati kan ha plats för det men däremot så tycker jag att det är rimligt att precis som man slapp att betala skatt till statskyrkan innan den begav sig så kan man väl få kryssa bort apanaget på skattsedeln. Man kan också tänka sig en särskilt K-märkt överklasskatt, vad nu en sådan kunde ge.

Stalinism är ett annat sådant. En medveten stalinist döljer i dagens läge att han/hon är det medan en omedveten stalinist kan man inte tänka sig. Om man är stalinist alltså.  Kan man tänka sig. Det är till exempel ingen som tror att Carl Bildt är stalinist. Om han agerat tidigare kunde det ha varit avslöjande. Jag tror också att den aktuella terroristdomen inspirerats av Busch.

-o-

I onsdagens SVD lär Aftonbladet höja rösten med en egen annons vilket tyvärr inte går att länka till. Det lär inte argumenten bli bättre av !


Henry, Harry Hanssons halta höna hostade hela hösten.

Måste man ha en åsikt om allt bara för att man råkar driva med en blogg (läs: avsnittet i ”Motståndets estetik” om Medusas flotte) frågar jag mig och så är det naturligtvis. Särskilt som jag fortfarande kan minnas doften från gymnastikmattorna som hade pallats upp när vi tränade saltos och frivolter i korridoren till gymnastiksalen på S.t Johannes. Klubben hette Vargarna och huvudtränaren Harry Hansson. Vi tränade lite mer än vi fick och den extra träningsviljan blev grunden till att Salto sedermedmera strax fick bildas. Jag var alltså med i den extra duktiga träningsgruppen som startade Salto. Det är jag forfarande lite stolt över.

Själv bröt jag armen  i ett annat sammanhang  och slutade med gymnastiken och för att inte träningsabstinensen skulle bli för svår spelade jag mera Basketboll i den då också helt nybildade Basketbollklubben Herkules samt fotboll i också helt nybildade Stella (av Kvällsposten på mittuppslaget en gång utnämnd till Sveriges sämsta). Stella bildades på ett pojklag från trakterna kring Själlands torg som hade vunnit allt som gick att vinna på Dekanens stora grusplan och tilldelades Bulltofta Grusplan som ny Hemmaarena av Malmö Fritid.  Att vi inte bildade en cykelklubb på vägen till och från träningarna är bara konstigt. Det skulle man i dagens bidragsfiskande verklighet förmodligen gjort. Herkules bildades på Kronborgsskolans sista realklasser och han som lärt pojkarna spela Basketboll var Gymnastikdirektören Lennart Willemo som annars också samtidigt var ordförande i Gymnastikklubben Tigrarna som för övrigt inte heller kunde servera någon högre grad av elitverksamhet. På de första träningspassen studsades det med fotbollar. Också. Herkules spelade från första början man-man försvar  och var ganska unika med det och det hade man lärt sig på Basketbollförbundets kurser av Mike Skogberg, bördig från Hawai och med kunskapen om att träna i sand på Waikiikkii Beach gjorde laget uthålligt och segervisst. Det sprangs rundor runt Pildammsparken till och med och det som nu är en specialeffekt i långdistansträning, fartleken, avslutades alltid sista rundan, som för den mindrevetande omalmöbon är på tre kilometer. Under hela min korta basketkarriär i skollag, A-lag, Juniorlag och Apojklag som innefattade Kuli3, DM, seriespel i Div 4,3, 2 och JSM var jag bara med om att förlora tre matcher. Efter en första säsongs trevande inledning så vandrade Herkules rakt igenom seriesystemet till div 1, eller Allsvenskan som det då också hette. I Herkules första A-lag spelade Åke som också representerade IFK Malmö i fotboll och div 2, som jag tror att det hette då och Per-Ivan som spelade handboll i IFK Malmö. Leif Svensson, säker center, var senare Ordförande i Malmö Kappsimningsklubb. Storverket att bygga upp klubben utfördes av Anders Hall och jag hoppas verkligen att Malmö Stad gett honom den förnämsta medaljen för det. Sista åren med Herkules gav jag tillbaka lite för de fantastiska ungdomsåren och tränade ungdomslag, både pojkar och flickor. Pojklaget gick till det som idag kallas Final Four i Stockholm och utan bäste spelaren Tommy, som senare kom att spela några matcher i svenska landslaget förlorade vi semifinalen mot Solna med en poäng. Solna, som senare vann finalen ganska så överlägset. Från flicklaget jag tränade kom tre spelare att göra resan till högsta divisionen.

Med ovanstående rapsodiska lilla berättelse vill jag ha sagt att jag är lite bevandrad i lokaliteterna, som redan då var få och små, att idrotten var gränslös så tillvida att man gjorde allt möjligt samtidigt och tillsammans och för få det att gå ihop så hjälptes man åt. Viktigast ändå var nog den extra tilldelningen av det flogistonliknande medel som Schopenhauer på sin tid kallade vilja.

En ung pojke kunde träna många timmar i veckan på den tiden. Ofta kanske för att han inte hade något annat att göra, det var trångbott hemma och ofta varje dag två sporter. Så var det i mitt fall. Och inte så åt man en massa skräp som satte ner prestationen. Heller.

Så med ytterligare  ovanstående i åtanke återvänder vi till dagens gymnastiska debatt. Naturligtvis är det helt förkastligt att ta för givet att en femåring utan förberedande träning ska platsa i en specialgrupp av vilket slag det vara må. TBG, som man sa förr. Men visst är det bra att Sydsvenskan belyser också denna del av verkligheten. För att förstå problemet så måste man sätta det i sitt sammanhang och i det här fallet, som i så många andra, gäller flera sammanhang.

Det första sammanhanget är Föreningen. Som klart framgår av Hemsidan så är GK Motus-Salto en mycket välskött förening, med jämställdhetsplan, integrationsplan, drogpolicy, ledarpolicy, huvudpolicy och sunt förnuft. Här kan ingen Bidragsbyråkrat ha något att använda. Dock kan man invända att det verkar lite för kalkerat och att noggrannheten därvidlag inte varit 100%.  Att alkohol är tillåtet på föreningsfester och att pedofil- och psykopatpolicy saknas får val anses förvånande men är alls inte otillåtet. I Sverige. Det finns länder där sådana förhållningsregler är obligatoriska för idrottsorganisationer. För en idrottsungdom som tränar 25-30 timmar i veckan torde föreningfesten också bli introduktionstillfället för alkohol och enligt en högst vetenskaplig dansk undersökning är 10% av ungdomledarna pedofiler. (Jag vet att det är anses otillbörligt att nämna det, men så är det.)

Klubben är mycket tydlig i sin elitinställning och deklarerar i sin huvudpolicy:

”Chefstränarna ansvarar för gymnasternas placering som bygger på gymnastens:

  • Ålder
  • Kunskaper
  • Förutsättningar
  • Vilja
  • Målsättning

Det är ledaren som har kunskapen och erfarenheten att kunna placera gymnasten i en lämplig grupp, där hon eller han kan utvecklas utifrån den egna förmågan på bästa sätt. Allt eftersom gymnasten utvecklas bör han/hon flyttas till annan lämpligare grupp, där gymnasten kan erbjudas träning anpassad efter hans/hennes förutsättningar, motivation och målsättning.
Gymnasten får ett antal testträningar för att ledaren ska kunna avgöra om det är rätt grupp. När gymnasten enligt ledaren bör byta grupp ska detta ske i samförstånd och samråd med gymnast och förälder. Om man inte blir eniga är det chefstränaren som fattar beslut.”

Och vidare i annonsen till gruppen som Sydsvenskan uppmärksammar.

”MANLIG ARTISTISK GYMNASTIK

Hösten 2009 kommer vi att starta en ny pojkgrupp för pojkar födda 2003 och 2004.

Välkomna till oss: Söndagen den 23/8 kl. 14.30

Denna dag kommer vi att testa styrka, smidighet och koordination. Antalet platser i den nya gruppen är begränsat, för övriga erbjuder vi en plats i någon av våra barngrupper.

Är ni intresserad av att veta mer om Manlig Artistisk gymnastik – gå in på hemsidan under GRUPPER och MANLIG AG.”

Inte mycket att orda om egentligen, eller hur. Gymnastikförbundet har publicerat ett uttalande som väl får anses vara officiellt

Det andra sammanhanget är föräldern. Den förfördelade föräldern ville i första kontakten med klubben ändra hela grundordningen. Föräldern tyckte att det är bra med elit men inte med kriterier. Vi pratar här om en ideell medlemsstyrd förening och en förälder till nytillkommen ej ännu medlem.  ??? Jag tror uppriktigt sagt att den anonyma föräldern inte har en aning om hur den här delen av verkligheten fungerar, att barnet har medborgerlig rätt att ta del av något som inte finns.

Ett tredje sammanhang är barnet. I Reggio Emilia säger man att ett barn har hundra språk och jag säger att efter första klass i skolan så har det högst två kvar och håller redan på att förbereda medelålderns ryggproblem genom det krampaktiga sättet att hålla blyertspennan på. Kanske är artistisk gymnastik ett av språket. Om detta vet inte vetenskapen.  Fem år kan låta tidigt men balansekvilibristiken hos barnet utvecklas huvudsakligen vid ungefär två och ett halvt års ålder. Detta vet vetenskapen. Salto är med andra ord sent på det och kan inte mycket mer än välja ut dem som hystats och snurrats mest. En svensk normalårgång är cirka 100.000 barn och 8 av dem ska pröva på Saltos barnelitträning och kanske en fjärdedel av en når till vuxenelit.

Ett fjärde sammanhang är vetenskapen som just har uttalat sig.

-o-

Med ovanstående gamla inlägg som låg väsenslöst i utkastsposten vill jag inte ha så mycket sagt mer än att man inte måste ha en åsikt om allt, att verklighetens flod meandrar sig fram över många sammanhang och att det faktiskt händer nya saker hela tiden. Dumma som ännu dummare. Ja och så att länkarna försvinner med tiden, både i det egna livet och i bloggosfären. Det är många som kämpar på och inte så få som försvinner. Också minnen! Ingenting är, allt blir. Panta rei. Tiden flyter på. Alliterationen i rubriken är från gymnastiken och handlar om att så kunde man roa sig på den tiden. Kanske var det allt snurrande som gjorde att det hakade upp sig i artikulationen helt naturligt . För att jämföra lite mellan nu och då så medan voltträningen kom efter genomförd grundträning några terminer då så lägger man på volterna nästan direkt första terminen nu, som för övrigt vänder sig till mycket yngre disciplar. För att få fartkänslan, säger tränarna och kanske för att sortera tidigt säger jag. Hade vi tränat räck i kortbyxor första terminen så hade jag förmodligen slutat sett mig om efter något annat direkt. Det sved så i knävecken att jag minns det fortfarande. Jag var alltså med i marginalen vid bildandet av tre nya klubbar tidigt 1960-tal och det är ju idrottshistoriskt lite intressant i sig. Elller?


Kulturnytt på SVT, vittnesbörden och det etiska samtalet

Som tidigare antytts så kan det slira på innehållet (läs: sanningen) i kulturdepartementet med underavdelningar och detta som påpekande i det vi kan kalla det kulturella samtalet. Det är en fördel tycker jag att veta vad man pratar om och vet man inte så får man faktiskt tala om vad det man säger kommer ifrån; en god hänvisningsordning.

I anslutning till mårdhundsdebatten har uppståt en debatt om naturfotografi som övergått i en diskussion om dokumentärfotografi som också spiller över på konst och reklam. Förmodligen hänger alla delarna ihop och slutar i ställningstagande för Möjligheten eller Etiken. Möjligheten att tänja på fuskgränserna och etiken att inskränka ramarna för densamma. Det finns en existentiell dimension dasutom i debatten för sig och naturligtvis då också i sig. Det är den jag är intresserad av. För att debatt ska uppstå måste det finnas skillnad och den stora och utmanande skillnaden här är AUTENCITETEN. Detta konstaterade jag i denna blogg och eftersom jag på internetvis skummat hela debatten så tror jag mig veta att det är jag som öppnat detta fält och jag tycker gott att Kulturnytt i SVT (efter 4.30)  kunde hänvisat till detta autentiska faktum.  I Autenciteten finns också Etiken. I det etiska samtalet som följde hänvisade bildläraren som uppträdde till sin egen åsikt om bilden som vittnesbärare; att naturfotografiet var skapat som vittnesbärare, vilket för övrigt inte kom att gälla Konsten som alltså är en annan sak. Vad vet bildläraren om detta? Mårdhunden har ju installerats i bilden som alltså de facto är en installation. Det är själva installationen som här är autentisk som en tänkt verklighet och att utge den för att vara sann verkliggör den. Utifrån kan man se den som ett inlägg i många diskurser och debatter. Direkt blaj, blaj, som här och som Tecken och tydning; Ortografiska sällskapet; m. fl. och många mera. Mårdhundsprojektet har i dagarna plockat ner sin övervakningsinstallation medan konceptualisten Viiks trosvisst spikar vidare på sin.

… och för all del Korrespondenterna. 

läs ”Cocaína” av Magnus Linton så förstår ni vad jag menar. Det är direkt oanständigt att inte i reportaget/programmet nämna källan till storyn.

 

… så ett litet ps så här i efterhand:

Jag tror att jag händelsvis kommit över två skedar elitistisk arrogans inte utan en del intellektuell ignorans och inte särskilt diskret. En gång är ingen gång medan två är genomgående för alla. Upphovsrätt och källor borde rimligen också gälla SVT eller är det bara så att man inte vet hur man gör?!


Multimediala tveksamheter

Från terrortermernas Terra Firma till Terra Incognita.

Johan Lundberg på Axessbloggen är duktig på att dra fram multimediala tveksamheter, särskilt sådana som är lite röda bakom sina nytorkade öron. Via länken till SVTPlay och 17.30 in i programmet Sverige; inspelat på Sopstationen i Malmö, kan vi med egna öron höra anlitade experter inte veta vad de pratar om som den självklaraste grynvälling förvandlad till korvspad. Lyssna och lär. Den ene gestaltar en berättelse och den andre problematiserar en diskurs. Istället för att sträva efter kunskap och sanning så upplöser man begreppen Terror och Terrorism utan att ersätta dem. Naket. Som om de kan vara svåra att förstå. Terror; kriminellt våld med politiska förtecken. Det ska tydligen till experter och en expertiell kontext (läs: hälleberg)  för att inte förstå. Eller vilja.

Johan Lundberg et consertes (kommentatorer) menar med viss envishet att den politiska vänstern vanstyr media men det här är väl ett bra exempel på att problemet är större. Det är bara med viss svårighet man själv, och inte utan vissa ironier, kan behandla begreppet bland kommentarerna och Lundberg själv turnerar om det hela till en demokratisk fråga. Men det är i så fall hellre en yttrandefråga. Hur var det nu med problemformuleringsprivilegihummet? Tillkommer inte det i första hand den/de som kan formulera sig? Lars Gustafsson, till exempel, för att ta någon i hågen.

Karl Marx skrev om bombkastarna som ”Det absolutas drömmare”, vilket kommenterats på ett eftersläpande vis av  bland andra, Camus, Sartre och Enzensberger och där någonstans är väl en lämplig utgångsplats för det postmodernas* vidare invändningar och formuleringar. Särskilt kanske för författare, dramatiker, sociologer, psykologer och andra politiska kommentatorer, kan man tycka. Om man nu har gjort hemläxan förstås. En hållbar politisk analys av Terrorism återstår att skriva men en utgångspunkt för för dagens politiska och religiösa våld kan vara Peter Druckers första bok: The End of Economic Man, som kom 1939, säger en del om politiken och kollektivet som kan vara värt att tänka på ännu en gång. Vore jag Terra Firma med Timbro ab, så skulle jag föreslå en utgivande översättning!

* Begreppet Tid kan här med särskild fördel bytas mot Postmodern då Terrorns uttryck och implikation förändras historiskt i Tiden.


Manipulering contra NO WAY

Man; mani; pula; maner; ring;

Inuti ett ord kan man finna en betydelse eller flera såväl som flera ord med ännu flera betydelser som beroende på vem man är med sina ställningstagande i livet faller helt olika ut. Allt till beskådande via samtliga dagstidningars förstasidor i diskussionen om photoshoppade och stulna bilder som vunnit pris som årets naturfotograf av Naturvårdsverket. En dokumentation av dokuommentarer så god som en roman man kan klicka ihop precis som man vill ha den. För eller emot. Att upphovsmannen, som för övrigt inte är någon upphovsman, erkänt är inte något avgörande bevis för alla.

Hur var det han sa McLuhan; Mediet är budskapet; och för att hänga på så är det själva länkklickningen som här är det hypermediala verktyget medan fuskvärlden är mediet.

NO WAY sa jaktvårdskonsulenten under den i sammanhanget underbart fyndiga rubriken Drömbilden och vad som i grunden fällde fotomanipulatören var att han trampat in på jaktvårdskonsulentens eget område och hitta/fotomanipulerade in en mårdhund där. Finns inte. Som ett slag i den riktiga magen och konsulenten gick på slaget. NO WAY bloggade han som en annan naturnietzsche och ett så bristfälligt men ärligt oargument; rungande autentiskt, lockande  fram fuskråttor från hela ekologien och än en gång besannades det:

DET ÄR AUTENCITETEN SOM ÄR DEN AVGÖRANDE SKILLNADEN


BACKABROTTARE

Varje morgon middag eftermiddag och kväll, och vissa dagar oftare än så,  går jag historiska kissrundor med hundarna och då passerar jag  huset där Gustav Freij fick sin första uppfostran. Där får hundarna inte kissa och det vet dom. I nästa hus bor kommunalrådet som låter slänga ut böcker från stadsbiblioteket. Där får hundarna kissa.  Det vet dom också om. Längre upp i Sandbackebacken finns Gustav Freijs Plats. Där låg förr en fotbollsplan.  Gustav Freij var också en duktig fotbollspelare och spelade som junior med de allra bästa pågarna som stan då hade i Malmö FF. De blivande guldpågarna med andra ord. Det  finns ingen staty över Gustav fast kommunen har avsatt i alla fall 430.000 svenska kronor till en sådan. Se där kommunalrädet.  En uppgift så god som någon. Kanske kissar inte hundarna sen. Borta vid Källarbacken där Källargatan kröker sig ligger Calles Plats, där för övrigt hundarna också kissar emellanåt. Den ska minna om Calle Westergren. Till hans ära har inte kommunen avsatt några svenska kronor alls.  Skrev jag att de båda vann olympiska guld i brottning och att Sparta på Kirseberg  meritmässigt är världens främsta olympiska brottarklubb. Varför Fritiof Mårtensson som vann mellanviktsguldet i London 1908 inte fått sin historiska plats vet jag inte.

Väl känd över alla brottarbredder är essensen den kirsebergskt spartansk lakoniska brottarstilen; kortfattad.

På mina historiska promenader med hundarna på dessa ärans tinnar tänker jag på det ärelösa Malmö. Arbetarstaden,  som bara blev kommun. En kropp utan själ. Inte äger staden heller någon Kejsargata men det finns det en i Kirseberg. Den går till höger på Källargatan men då har hundarna redan smitit in i Hundgången som ligger som en inverterad Parispassage till vänster, här kan min inte handla nå´t,  mot Kirsebergsgatan,  för att kolla nytillkomna peemail.