Kategoriarkiv: marxism

Utanför systemet

Utanför systemet : vänstern i Sverige 1968-78 (1978) : antologi/  Jan Engberg, Christian Hårleman, Sven E Olsson, Lasse Pettersson, Björn Erik Rosin, Sören Wibe

Kul titel, eller hur? Åren det begav sig i början på nittonhundrasjuttiotalet sålde partivänstern sina tidningsorgan utanför statens systembutiker i folkmun systemet kallat. Varhelst det fanns ett systembolag i staden kunde man räkna med att på lördag förmiddag så var vänstern där.

Tio andra sätt att använda ordet systemet som jag inte tänkte på.

 

 

1 ”Det är möjligt att en del av vänsterns kadrer lämnar politiken i besvikelsen över uteblivna framgångar. Det är emellertid mer troligt att huvuddelen behåller sin socialistiska övertygelse och fortsätter ett politiskt arbete fast i andra former. Kanske kan man säga att vänstern går in i systemet och utformar politiken från en egen konkret situation. Det blir i så fall en politik som förstärks inte bara av den ökade sakkännedomen utan även av den erfarenhet de gångna tio åren gett. Ett på sikt säkerligen mycket betydelsefullt faktum är den skolning i praktisk politik som perioden gett åt en ansenlig socialistisk kader.” Lite oja och lite goja och ingen förklaring på vad man menar med systemet… bristande akademi m.a.o.

På samma sätt utvecklas marxismen. Många kommer säkert att hävda att det vi bevittnat är marxismens dödsryckning och att det Tingstencitat som inleder boken visar sin giltighet. Denna åsikt ser dock knappast mer än till ytan. Ett på sikt också avgörande moment i vänstervågen var att själva marxismen återupptäcktes. Mitten av 60-talet markerar ett påtagligt uppsving för den marxistiska forskningen och debatten. Utvecklingen leder självfallet till förkastande av flera moment i teorin, men det betyder ju inte teorins död. Man gör sig av med barlasten och ersätter den med mer hållbart gods, en process som mer levandegör än dödar en ideologi. Och är det något den gångna tioårsperioden visar är det att marxismen har kraften att vara långt mer än ett honnörsord första maj.” (s.10)

Det riktiga är ju att marxismen inte återupptäcktes som den var utan mer än den delen som ingick i leninismens partilära och som skulle komma att kallas marxismen. Mycket av marxismen har hittats på efter Marx död.

2 ”Det nya med studentrevolten var att den allmänna radikaliseringen av studenterna och mellanskikten här på ett omedelbart sätt kunde knytas till de egna, omedelbara, intressena. I Stockholm var det kampen mot UKAS som var den utlösande faktorn. I Paris var det till stor del kampen mot det uråldriga undervisningssystemet som även före maj 68 mobiliserade stora mängder studenter. 22 mars-rörelsen t ex tillkom som en protest mot förbudet mot politik på universiteten, även om också här en antiimperialistisk aktion var en avgörande faktor. Händelserna i maj i Frankrike ledde heller inte bara till att den rena arbetarklassen protesterade. Lärare, läkare, ingenjörer, tjänstemän lade överallt ned arbetena i protest mot löner och arbetsförhållanden på den egna arbetsplatsen.” (14)

Här pratar man om undervisningssystemet och då fungerar ju boktiteln ”Utanför systemet” inte alls.

3 ”Lägger vi samman alla dessa fakta ser vi att en väsentlig del av upproret förklaras av studenternas kamp för sina egna intressen. Inställningen mot studenterna präglades i de flesta länder av styvmoderlighet: pojkar och flickor var strängt åtskilda i bostadsområden med besöksförbud. På universiteten fick man inte prata politik. Tentamenssystemet var uråldrigt. Mer och mer började samhällets krav på strömlinjeformad arbetskraft att prägla undervisningen. Den traditionella, liberala, uppfattningen gick ut på att lära studenterna att kritiskt analysera ett problem. Höjdpunkten i hans utbildning nåddes då han just såg helheten och kunde analysera de skilda delarna i relation till denna helhet. Men i och med att behovet av intellektuella steg anpassades undervisningen mer och mer till rena avnämarintressen. Fackkunskaper, inte en kritisk helhetssyn, blev undervisningens egentliga innehåll.” (s.14)

Här pratar man om tentamenssystemet och då fungerar ju boktiteln ”Utanför systemet” inte alls. Heller.

4 ”De mer sofistikerade teorierna om de intellektuellas ledande roll tog emellertid fasta mer på medvetandet än på den materiella basen. Till stor del stammade dessa teorier från Marcuse, en professor i filosofi som kom att framstå som studentrevoltens ideologiska inspiratör och symbol. Hans starka inflytande över studentrörelsen kom sig av att hans teorier förenade och integrerade så många av de element som bar upp den nya vänstern: kritiken mot överflödssamhället, behovet av nya behov, nya samlevnadsformer, en ny sensualism, samtidigt som den förmådde förklara vad erfarenheterna så klart visat det sista decenniet: studenternas ledande roll och arbetarklassens politiska passivisering. Teorin om studenterna som en ny ”produktivkraft” gav studenterna den ledande rollen genom att de likställdes med arbetarna: de blev blott ”hjärnans arbetare”. Denna teori kunde uppenbarligen inte förklara varför studenterna ville ha ett slut på bröd och smör-politiken medan arbetarna ville ha en fortsättning. Marcuse lyckades med detta och kunde både förklara den nya synen på samhället och studenternas ledande roll.

Den västliga kapitalismen representerade för Marcuse ett stagnerande, övermättat samhälle. Systemet hade tystat sina främsta kritiker, arbetarna, inte genom våld, utan genom överflöd. Arbetarna hade inte längre något subjektivt intresse av att göra revolution eftersom systemet tillfredsställde alla deras behov. Systemet skapade alla de behov som fanns, och det odlade inga andra behov än det kunde tillfredsställa. De behov som skapades var enbart de som kunde ge profit: mer bilar, mer tv, mer prylar och status. Marcuse menade emellertid att sådana behov till stor del var falska behov. Våra verkliga behov: av frihet, jämlikhet, sensualitet, värme, gemenskap går inte att sälja och skapas därför inte heller under kapitalismen:”

Här visar författarna sin bristande kunskap om marxism och begreppet kapitalets subsumtion.

”Alla dessa behov och tillfredsställelser är genomträngda av profitens och exploateringens nödvändighet. Hela raden av tävlingsartade prestationer och standardiserade nöjen, alla symboler för status, prestige, makt, uppreklamerad virilitet och charm, kommersialiserad skönhet – hela denna värld dödar i sina innevånare själva dispositionen och organen för alternativet: frihet utan exploatering… Kapitalismens framsteg reducerar inte bara frihetens omgivning, den mänskliga tillvarons öppna vidder utan också längtan efter, behovet av en sådan omgivning. (Människans befrielse s. 25, 27.)

Friheten, åsiktstoleransen, mister även den sitt värde i de kapitalistiska samhällena. Alla åsikter, det må gälla bagateller eller väsentligheter, tenderar att behandlas lika. Toleransen är repressiv, kritiska åsikter inte bara tolereras utan t.o.m. uppmuntras för att ge systemet ett sken av valfrihet.

I detta samhälle finns inget subjektivt behov av förändring, tvärtom. För arbetarna upplevs talet om revolt bara som ett hot mot den egna tryggheten. Men revolten behövs objektivt sett. Den kan emellertid inte byggas direkt utifrån vad merparten av människorna upplever som deras omedelbara behov, utan måste istället byggas på medvetenhet och insikt, på en överblick över hela systemet, och en teoretisk jämförelse med ett alternativt system. Det är här de studerande kommer in. De är de enda som tillägnat sig denna helhetssyn och i kraft av den teoretiska distansen kan bara de avslöja indoktrineringen, de falska värdena, den skenbara friheten. Studenterna blir på så vis en förtrupp för en medvetandets och behovens revolution, inte svältens.

Studentrevolten hade den betydelsen att den aktualiserade sådana teorier, där de intellektuella tilldelades en mer aktiv och central roll än i den traditionella marxismen. Samtidigt skapade studentrevolten den bas av aktiva människor som sedan skulle fylla vänstergrupperna. Den innebar ett uppsving för intresset att studera och fördjupa sig i antikapitalistiska teorier. Men den teoretiska förnyelsen kom aldrig att bli mer än en ansats. Snart, inom loppet av ett par år, skulle alla dessa glömmas bort och ersättas av den traditionella marxismen på alla plan. Arbetarklassen skulle åter inta platsen som ”den enda revolutionära klassen” och partiet skulle snart återta de klassiska leninistiska formerna. Marxist-leninisterna skulle inom ett par år totalt dominera den ideologiska scenen, åtminstone i Sverige. ” (s.15)

5 ”1969 utkom i Sverige Sara Lidmans bok Gruva, ett reportage från och om gruvarbetarna i malmfälten. För dem som läste denna bok blev det uppenbart att svensk arbetarklass inte levde och arbetade under så behagliga förhållanden som utmålats. Lönerna hade visserligen höjts sedan 30-talet, men maktförhållandena på arbetsplatsen var oförändrade. Mycket av det tunga arbetet hade visserligen försvunnit men i stället hade ackorden gjort entré och stressen och jäktet var snarare värre nu än förr. Inför dessa stora, näraliggande och handfasta problem blev det mindre progressivt att tala om medvetandets allena saliggörande roll, att det fanns högre värden än att tala om problemen på arbetsplatserna osv. Arbetarklassen var inte så välmående, och framförallt var den inte så passivt lojal mot det existerande samhällssystemet. Men var verkligen arbetarklassen revolutionär? Var den inte för alltid hemfallen åt femöres- politik i facket och torftig pragmatism i politiken? Svaret kom i början av december 1969 då arbetarna i Svappavaara satte sig i en vild strejk. Inom ett par dagar strejkade samtliga gruvarbetare i Kiruna, Svappavaara och Malmberget. 5 000 man i strejk mot företaget, men även med en udd riktad mot fack och regering. Och till de vintriga bilderna från demonstrationerna och strejkmötena i malmfälten ändade 60-talet och ett nytt decennium började.” (s.18)

6 ”Varje värdering av partivänsterns utveckling – värdering av de frukter som den har kommit att bära med sig och den funktion i förhållande till klasskampen som den har idag och framgent – måste ta sin utgångspunkt i dess ursprung och objektiva funktion. Vänsteruppsvinget i slutet av 60-talet byggde inte på någon bärande tradition och den snabbt uppblossande aktivismen kom att kasta löften omkring sig att kvalitativt förnya den politiska kampen och teoretiska reflektionen över samtidsmänniskans livsvillkor, allt i syfte att skapa en ny livskvalitet och samhällstyp. Man kan med Håkan Arvidsson (i en betraktelse över svensk vänster i Ord och Bild nr 2-3/75) konstatera att ”Dessa egenskaper var på samma gång rörelsens styrka och dess svaghet.” Arvidsson fortsätter: ”Bristen på erfarenhet och kontinuitet blev påtaglig i samma takt som uppsvinget växte. Svårigheterna att kanalisera och disciplinera den spontana kraftutvecklingen avslöjade brutalt svagheterna.” Det svenska uppsvinget kom att anpassa sig till ett internationellt mönster. Franska majrevoltens misslyckande när den politiska och organisatoriska styrkan i vänsterns vågskål var för svag, den tyska och amerikanska studentrörelsens blodiga stångande mot systemets repressiva institutioner, ”även om det inte havererade med samma storslagna åthävor” (s.53)

7 ”Bolsjevikerna hade, på grund av omständigheterna och ofta mot sin vilja, övertagit den gamla tsariska statsapparaten och använt den för sina egna syften. Följden blev att många av de högt stämda förväntningarna på revolutionen och det kommunistiska samhället rann ut i sanden. NEP misslyckades, motsättningarna inom landet minskade inte och systemet med arbetar- råden som skulle manifestera den proletära demokratin hade tömts på sitt innehåll. Utvecklingen var naturligtvis inte höljd i dunkel för delar av partiet. Redan tidigt utvecklades oppositionella linjer mot den officiella politiken. Om kritiken till en början var tämligen spontan, kom den efter hand att kanaliseras till vissa grupper, och gälla frågor som rörde hela den revolutionära politiken. Moskvaoppositionen 1923 liksom Leningradoppositionen 1925 kom att rikta in sig på frågor om den ekonomiska politiken. Även om det förekom skiljaktigheter mellan dessa båda oppositioner kan man i stort hävda att kritiken gällde NEP-systemet. Man var rädd för en tillbakagång till kapitalistiska relationer och krävde istället mer långtgående planering och kollektivisering. Efter hand, och i ljuset av egna svårigheter att föra fram kritiken, kom oppositionen också att ägna sig åt frågan om den inre demokratin i partiet. De båda oppositionella linjerna slog sig samman under 1926 och lade fram en preliminär politisk linje vid ett centralkommittémöte. De ledande företrädarna Trotskij, Kamenev och Zinovjev protesterade mot partiapparatens tyranni, mot NEP-politiken och mot den bristande internationalismen.” (s.57)

8 ”Visserligen förekom Trotskij som en av föregångsmännen där men han var inte ensam, flera kända bolsjeviker från oktober- revolutionen deltog också. Vidare var Trotskijs egna insatser inte helt glasklara. Han var en av de ivrigaste förespråkarna för NEP-politiken och även under en period motståndare till oppositionsfriheten inom partiet och fackföreningarna. Inte förrän han själv genom sin uppvaknande medvetenhet blivit utsatt för systemets förtryck kom han att bli den förgrundsgestalt som kom att samla oppositionen.” (s.58)

9 ”Den nya politiken presenterades i ett omfattande fackligt-politiskt program på förbundets andra kongress i maj 1976. Analysen av fackföreningsrörelsen skiljer sig här radikalt från den man tidigare förfäktat. Formuleringarna om fackets bundenhet vid det kapitalistiska systemet och inneboende reformism, har ersatts med ståndpunkten att ”facklig organisering ‘i sig’ är varken revolutionär eller reformistisk”.(11) Det är styrkeförhållandet mellan klasskamp och klassamarbete inom fackföreningarna som avgör vilken roll de kommer att spela.” (s.77)

10 ”Det är möjligt att en del av vänsterns kadrer lämnar politiken i besvikelsen över uteblivna framgångar. Det är emellertid mer troligt att huvuddelen behåller sin socialistiska övertygelse och fortsätter ett politiskt arbete fast i andra former. Kanske kan man säga att vänstern går in i systemet och utformar politiken från en egen konkret situation.” (s.109)

VPK Vänsterpartiet Kommunisterna
SKP Sveriges Kommunistiska Parti
KFML Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna
KFML(r) Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna) RMF Revolutionära Marxisters Förbund
KAF Kommunistiska Arbetarförbundet
FK Förbundet Kommunist
RM Revolutionära Marxister
KEG Kommunistiska Enhetsgruppen
VUF Vänsterns Ungdomsförbund
MLK Marxist-Leninistiska Kampförbundet

1967 bytte det svenska kommunistpartiet namn från SKP till VPK. Samma år bildades KFML, som år 1973 antog VPK:s gamla namn SKP.Begynnelsen till det trotskistiska partiet i Sverige återfinns i en liten grupp (RM), som bildades i Göteborg 1970. Senare samma år antog man namnet RMF, och ytterligare några år senare döpte man om sig till KAF.VPK:s ungdomsförbund hette fram till 1970 VUF. Detta splittrades då och delades upp i FK och MLK. VPK:s nuvarande ungdomsförbund kallas KU (Kommunistisk Ungdom). KEG bildades som en utbrytning ur KFML(r) år 1974. KFML(r) ombildades vid årsskiftet 1977/78 till KPML(r), Kommunistiska Partiet Marxist- Leninisterna (revolutionärerna).

Marcuse H.: Människans befrielse, Stockholm 1969
Marcuse H.: Protest, demonstration, revolt, Stockholm 1968
Program för socialismen – Socialistiska Förbundets programförslag, Stockholm 1967 Samordnad Näringspolitik, Stockholm 1961
Seale P. & McConville M.: Revolution – Frankrike 1968, Stockholm 1968
Spender S.: De unga rebellernas år, Stockholm 1969
Student Power – Problems, diagnosis, action, Middlesex 1969
Tarschys D. & Tham C.: Den nygamla vänstern, Stockholm 1967
Therborn G.: En ny vänster, Skara 1966

Mycket citerat men Vad göra? I verkligheten så vet vi att de flesta marxister som omskrivs i boken frodas i systemet vilket gör att boktiteln som verkade så fyndig är helt å de. Vänsterparodierna är en del av systemet.


Skiftningar i Politiken

På Solidars Bageri, när det ännu fanns kvar, arbetade jag. Det gjorde också Folke som en gång tidigare i tiden deltagit i den Internationella Brigaden för att kämpa för den Spanska Republiken. Han kallades för Spanske Folke.  Senare, när Spanske Folke slutat började en spanjor som fick tillnamnet; Spanske Folke.


Till Baka

Jag mår pyton idag.  Kräkligt, lätt yrsel och näsdropp. Då kan man lika gärna blogga. Eller hur.

Jag bor i en bostadsrättslägenhet men uppenbart ingår inte rätten till värme. Inte när Riksbyggen får bestämma. En icke-auktoiserad kakelfixare, anställd av självaste förvaltaren,  knäckte ett värmerör hos grannen i somras men vill inte återställa efter klantverket. Då ett missöde, nu en kallamitet. Nästa vecka blir det hyresnämnden som är en sorts omskrivning, i överförd betydelse, för tingsrätt.

Fjorton grader Celsius i lägenheten tar på motståndskrafterna.  Då är det kallt att gå ur sängen men faktiskt inte lika kallt att gå ut. Med valp i huset måste jag gå ut. Helt oförhappandes är mitt vetenskapliga objektiv  subjektivt. Utekylan känns nästan behaglig. Som en senkommen kommentar till den gamla debatten om form och innehåll.  De materialistiska filosoferna förstod aldrig riktigt att det är omständigheterna som är materialiteten, tolkningen av Varat formen och upplevelsen innehållet. Idealistiska filosofer förstår per definition aldrig riktigt och diskuterar alltid upplevelsen, ibland som om. En dag, i den gamla världen, var den filosofiska föreläsningen inställd då filosofen i fråga var sjuk och inkurrensiabel.  ”Även en filosof kan bli förkyld”, sa min kollektivboende kamrat sådär underfundigt dubbeltydigt bara en marxist kan antyda om den i sin tur dubbelbottnade borgerliga filosofins självuppoffrande framträdare.  Denna familjära kommentar att glädjas åt ibland har mitt minne vänligt bevarat åt mig.  (När jag mår pyton och skriver – som nu – blir utryckssättet svulstigt och lite svullet) (Något att tänka på kanske – ni vet – karbunkler, tinnutus och andra humörpåverkande åkommatecken) Annars är det sånt här som mjukpälsarna och jag ventilerar.

Bevis 2. Jag säger hej tvärs över gatan till en granne som packar upp bilen efter att ha provat lyckan som basketproffs i Spanien ett tag. ”Gick det bra”,  frågar jag. ”Jadå, men det är skönt att komma hem”, svarar hon. ”Ja, man saknar kylan”, säger jag.

Detta var ett cirkelbevis i resonemanget eftersom det var jag som sa det, men det är okej eftersom jag ofta tänker i cirklar. Och subjektivt som sagt.


DIGGERS

Det fanns en gång en tid då det engelska landskapet förändrades. Den tidigare allmänningen hängnades in och samtidigt så hägnades människorna ut, frigjordes, och överlevnadsmöjligheterna för de som inget hade minskade i samma grad vilket om man vill väldigt mycket påminner om tiden vi lever i just nu. Omvälvande tider och det politiska landskapet skapades om. Lewellers kom till makten som politiskt parti för att ändra på orättfärdigheten och frigöra rättvisa men åt dem som gjort det möjligt blev det ingenting. Lika vanligt nu som då. Då grävde de på eget bevåg upp den frigjorda marken och tillsammans odlade de jorden. Diggers kallades de och är väl det närmaste man  i historiens ljus kan komma Piratpartiet om man nu inte tänker på Buckanjärerna (gristärare) förstås som tillhörde samma tid och samma frigjorda (efter längre eller kortare tid i fängelse) brödraskap.

Detta kom jag att tänka på när jag nåddes av dagens goda nyhet att KB digitaliserar sina samlingar och börjar med Fyrtiotalisterna. Förmodligen för att det svenska språket ska leva lite längre och därmed också KB. Förmodligen också ett inlägg i biblioteksdebatten och svenska Förlegardebaclet med Googlestaten. Just fyrtiotalisterna tycker jag passar i sammanhanget bra.

Idag läser vi Lotta Lotass som i morgon blir ett med Svenska Akademien och noterar av vi, hon och jg, och utvandrarna från Nås, stammar från samma Västerdalälv. Det kan man flyta på en stund.

Ps: Rentav händelsevis så kan man läsa om utdikningen av Allmänningen och dess teoretiska implikationer i en mindre diskussion med Elinor Ostrom som kan, om man så vill,  beröra;  verklighetens teoretiska fält med dess folk  (läs: Bankeryds) vilket som borde framgått i höst inte ens knappast är besläktade. Än en gång att dagens tid också är då och att det alls inte är händelsevis som Rembrandt  figurerat på samma tapet.


Per T Marxist

”När det regnar manna så har den fattige ingen sked” står det i Bibeln. Tror jag. När man är kristen så räcker det att tro. I alla fall så har jag gått i Söndagsskolan och blev konfirmerad av Pastor Jonson i Johanneskyrkan som nu står på kanten av avgrunden som ligger på tvären och kallas citytunnel. ”Men man har en cykel” och får en fattig man önska när det nu regnar tunnlar så hade det vatt fint med underjordiska cykelbanor. Trafiksäkert.  Ingen blåst och inget regn. Och man kan va lite sne. Som Torson. Då blir cykla konst och kanske kommer det turister. Kommer det många kan dom få kinesa i en återvändstunnel. Men dom som bestämmer är inte cyklister. Alltså blir det ingen lösning för cyklister. Vad är det för mening med att bestämma om man inte mår bra av det. Machiavelli visste hur man erövrade och behöll makten men visste han vad han skulle ha den till. Ja, det visste han faktiskt och har skrivit om det men det ska jag utveckla någon annan gång. Det gäller ju att hålla sig till ämnet.

Visst är Per T Marxist när han för fram lönegrundande kapitalbildningsresonemang  och levnadsstatistik från LO och Richard Sandler. Det är ju sånt som marxister gör. Det är sånt man tystar en statlig låginkomstutredning för.  Sandler översatte Kapitalet till svenska och Bakunin översatte Kapitalet till ryska. Men det gör inte Per T till Bakunist. Vi ska inte överdriva. . Men han är en dålig marxist för han drar inga slutsatser. Jag menar riktiga slutsatser. Däremot så vet han vad han ska komma fram till. Nu drar han bara såna slutsatser som passar honom och hans egen plånbok. Mindre skatt till mig! Allt beror på den höga skatten på arbete! Eller hur Maud? Arbetslinjen! Mindre byråkrati för företagen. – Jaså, det blev mer. OJoj! Arbetslinjen! Jaså, produktiviteten sjönk. Ojoj! – Men inte i Kina?  Då reser vi dit och ser hur dom gör! 

Marx skrev en hel del om kapitalbildning, ekonomiska relationer, produktiv konsumtion, kapitalutbyte mellan samhällsektorer, profitkvotens tendens att falla och annat som borde höra en diskussion om arbetarens kapitalbildning till. Det gjorde Queney, Adam Smith, Ricardo, och senare Sraffa också för att prata med några av de gamle.  Om absolut och relativt mervärde och Kapitalets cirkulation och att till arbetaren utgår alltid så mycket att han kan reproducera sig själv. Men inte mer. Säkert har Per T. läst det också för han läser mycket.

Slusatsen: att ta sin del av produktivitetsökning och kapitalbildning går utanför ramarna och passar inte alls medelklassiga intressen. Det handlar alltså inte om lönen men väl om kapitalet. Särskilt kanske i dessa dagar.

 

 

Snällposten


vardagar

keep calm & carry on

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.