Kategoriarkiv: moral

Nu och DÅ!

Jag har lovat mig själv bättring. Nog ska väl jag klara av att skriva i en blogg då och då och mer ofta än nu och då. Faktiskt ett bra namn på en blogg.” Ja, det har faktiskt hänt en hel del i seriositeten. Omförflyttningar pågår i min arbetslokal (private playground) och till den förste nästa månad, i alla fall, ska påbörjning av den nya arbetsperioden (playtime) ske med ett rent skrivbord. Eller ska det stå utgå från. Så har jag tänkt. Det ska bli lite Montaigne över mig. Dock så avstod han världen i ett torn medan min arbetslokal ligger på källarplanet. Eller låter det bättre, lite Dostojevskist, med Källarplaneten. Ja, varför inte. I förspelet har jag beställt och betalat på Bokbörsen för KALILAH i översättning av Eric Hermelin som jag tänker umgås med ett tag. Kanske hinner jag få den till den förste. För er som inte känner till KALILAH kan jag berätta att den är nummer ett i min Kanon över världslitteraturen och nu skall jag alltså läsa om den. Den utgavs, då det begav sig, i Lund och på Eget Förlag, till förmån för judarna och om än tjock och i tre delar så bara i en mindre upplaga. Eric Hermelin var ett inkännande Lundasnille som jag tror de flesta  av den gamla generationens människor kan känna igen sig i. Innerst inne en Adelsman, till det yttre tvångsomhändertagen suput och absolut i omvärlden kan räknas till en av den svenska litteraturkretsens främsta. I alla tider.

Igår läste jag tre böcker: FÖRSÖK ATT LÄSA MONTAIGNE på förmiddagen; HAT & BLÄCK på eftermiddagen; CALL GIRLS på kvällen. Det är så jag tänker tillbringa dagarna i min KÄLLARPLANET; som kanske Den Nya Blogen också ska heta.

Arne Melbergs FÖRSÖK ATT LÄSA MONTAIGNE är en alldeles utmärkt liten introduktion till Montaignes ESSAYER. Eller hellre kanske Montaigne. Montaigne skiljer inte på sig själv och det han skriver och han ser sig också som en del av det han läser; idisslaren kulturens perenna gräs och gräsligheter. Melberg liknar Montaignes kunskapsteori vid Sokrates´”Vad vet jag?” , utan att därför på peka religionens samtidsmakt visserligen, men det är ett bra påpekande. Bara så kan man förhålla sig om man heter Montaigne eller Sokrates.

HAT&BLÄCK låter mer som ett firmanamn och det är väl det boken handlar. Ett famlande efter positioner utan att vara fumligt. Lundberg & Enander är seriösa men hamnar (handlar) med benägenhet för offerkoftor emellanåt i litterär historienostalgi. Lundberg om klass och Enander om tendens. Dock även denna med många bra påpekande. Dock (Njae) igen, man gör inte litteratur genom att prata om den.

CALLGIRLS av Arthur Koestler läser jag apropås de avslöjande kringkommentarerna om Tingstenavslöjandet. Jag mindes boken som mer avslöjande, men jag blandar nog ihop den med något annat som Koestler skrivit. Koestler var en av mina favoritförfattare för femtio år sedan medan Callgirls kom lite senare. Det här att kulturens propagandister är så lättköpta och aningslösa när det visar sig att det är amerikanska staten som backar upp sekinerna de får för besväret. Lars Gustafsson tycker att det var väl inget märkvärdigt med det. Det gjorde alla!

Lars Westerberg som jag skrivit tidigare om i bloggen skrev något alldeles märkvärdigt i sin blogg i går:  ”Jag blir illa åtgången av den sekt som erövrat nationstidningen. Om jag förstått det rätt är det samma sekt som utgjorde den danska Blekingegatligan. Och jag offras av den sittande nationsledningen, man är ännu inte redo för slutstriden med sekteristerna.” Det handlar om året då LW lämnade Dackekuriren och det han skriver är inte alldeles sant. M. som vid dåtiden var tidningens redaktör  var en i det närmaste opolitisk människa som älskade att göra tidningar och det var detta intresse som gjorde honom till redaktör. Många var missnöjda med Dackekuriren och allra missnöjdast i allmänhet var kanske ”nationsledningen”. Särskilt missnöjda var man med att en liberal kåsör i det närmaste var tidningens ansikte. M:s största problem med tidningen var att få tag på någorlunda kvalitativt materiel och han ville inte alls mista LW. Tvärtom. Dessutom tyckte han att då kunde väl ”nationsledningen” leverera lite artiklar då. Det var ju en ”aktivistlinje” som gällde. M vägrade att kasta ut LW och politrukmöte sammankallades, dvs redaktionsmöte med den anställda personalen. 3 heltid och två halvtid, inklusive redaktören, där prokuratorn företrädde nationsledningens linje. Det blev en kompromiss: LW erbjöds fortsätta som förut men med en mindre framträdande framtoning och föreslogs aktivera sig mer i nationsarbetet. På den tiden föreslogs alla att aktivera sig mera i nationsarbetet. Det fanns många ambitioner mycket att göra, t.ex så behövde M. alltid hjälp med tidningen. LW valde att inte medverka i Dackekuriren mera. Raden om Blekingegadeligan är så oförskämd, grov och okunnig att man häpnar. Jag tror inte heller att LW egentligen har en aning om vilka som var ”sekteristerna” på Smålands Nation. Om han någon gång besöker  Filosoficirkeln i Lund så kan jag berätta att den startades en gång som öppna Temaseminarier på Smålands Nation och att det första handlade om Kunskaps- och Vetenskapsteori och inte om Blekingegadebandens fascistiska filosofi och att den där slutstriden också innebar att seminarierna stod husvilla, det var nämligen sekteristen från Lunds Kommunistiska Högskoleförening som sa sussumera istället för subsumera som vann, men bara han. Smålands verksamhet låg sedan nere i två år. Men Temaseminarierna kunde alltså fortsätta i Arno Werners förtjänstfulla regi under namnet Filosoficirkeln och med ett antal akademiska år senare en del av den avskedade personalen som föreläsare. Så kan det gå! När det gäller motsättningarna på Smålands Nation i mitten på 1970-talet så har sanningen sannerligen ännu inte fått på sig sandalerna.