Kategoriarkiv: Nostalgi

Tillbaka till batiken

Javisst ja Bloggen. Kan man ta upp tvättråd i en blogg? Ja, varför inte? I går hamnade bredvid en joggare på joggingbandet som var mera svettis än friskis. Det var inte roligt. Sydsvenskans tvättråd är föredömliga. Det viktiga är inte hur utan att man tvättar. Det är kläderna som gör mannen, i alla fall när det gäller svett. Ättikan går utmärkt med några droppar i sista sköljet i stället för sköljmedel. Inte krångla till det med blötläggning. Simplify! Eller simplifiera som vi säger på lite krångelsvenska. Då det begav sig 1968 och jag spelade basketboll varje dag var goda tvättråd dyra och byxorna vi spelade i röda och blanka. Ättika var lösningen. Det tog jag sedan med mig till sjöhavet där jag tillbringade det mesta av min tonårstid fräschare än de flesta. På den tidens sjömän satt vita jeans. Så det var klor också. På arbetsbyxorna som var blå och övriga dongeriet pytsades lite klor i blötläggningspytsen och fläckarna som blev vart högst originala. Inverterad proletär batik, om man så vill. Om jag har några jeans kvar. Nej faktiskt inte. Arbetskläderna till sjöss lämnade man kvar då man mönstrade av, kanske till gagn för någon som mönstrade på utan arbetskläder. De vita landgångsjeansen behöll jag länge tills jag en dag insåg att de aldrig skulle passa mera. Men där kan jag ha fel. Ett halvår i äldrevården och hela ungdomsutstyrseln passar. Kanske. VSB, jag har kvar de tajta råsidenbyxorna och den redan då åtsittande blomstermönstrade och genomskinliga skjortan. Och den svarta sjösäcken. Med lite ättika blir allt det textila som nytt.

(obs återvunnet)


KEEP CALM and CARRY ON

Det är skottår i år. Vart fjärde år får almanackan en extra dag för att funka i hop med solen. Varje olympiad allt så. Förresten är det Olympiska Spel varje skottår. Och världsmästerskap i fotboll däremellan, men också vart fjärde år. Förr var det ordning och reda, sexton lag i varje slutspel och man byggde i betong. Kolla Malmö Stadion. Byggd, eller säger man gjuten, i betong till VM 1958 och fortfarande oriven. Första matchens publik 31125+1 (plus mej asså) kom att stå sig som publikrekord. Argentina spelade i di gules gula tröjor men inte vita byxor och tigerrandiga strumpor. Västtyskland vann. Helmuth Rahn gjorde två mål. Första; en vänsterstrut avlossad utanför straffområdet, och sedan; högerytterskruven vid målvaktens vänstra stolpe på andra baljan är bara grannlåt. Bollen var tung på den tiden. Sedan fick jag se bästa målvakten Harry Gregg i Nordirlands omspelsmatch mot Tjeckoslovakien. 2-1 efter förlängning. Peter McParland gjorde båda målen för det gröna laget. För mig är det besynnerlig att man inte klarade av att bygga det nya fotbollspalatset inuti det gamla. Det hade varit en grej. Det nya som växer i det gamla. Konst redan vid själva tanken. Istället blev det en SWiggers bank likt den Löfvska socialdemokratin bredvid sin historia. Gamla idrottsplatsen revs inte heller den men omgjordes konstigt fyrkantig. Där låg man och trängdes och tittade fotboll då det begav sig och det var arbetarklassens pojkar som sparkade på bollen. Det var ett trångsynt perspektiv. Om man var liten. Vad jag minns hade Malmö FF röda strumpor med vit och blått på den delen som veks ner under knät. Dessutom så var de svarta i foten. När man var riktigt liten så kände man bara till ”Mannekängen”, han var stor och hade röd tröja och möjligen Sune ”Grus” Sandbring. Han hade rött hår och var alltid den som Mannekängen rullade ut bollen till.

”Smågrabbarna låg bakom målen på matcherna de åren, det vore otänkbart idag, tänk hundratals fanatiker nästan inne på planen, i ryggen på målvakterna, hängande i nätmaskorna! Nåväl, en och annan vuxen låg också där, en och annan komplett fotbollstokig vuxen, och det var just en sådan som fällde det minnesvärda yttrandet.
När domaren blåste frispark för HIF, jublade en helsingborgare, en halvvuxen grabb som nästlat sig in bland MFF-supportrarna. Det blev dödstyst bakom målet men bums kom repliken: – Adu, gå po match i en sån rockajävel!
En säkert fyrtioårig man hade fällt yttrandet och han granskade helsingborgsgrabben med yttersta förakt. Pojken hade verkligen en lustig rock, urmodig och bondsk! Alla lymlarna bakom målet skrattade naturligtvis grymt ut den tafatte tonåringen.
‘Gå po match i en sån rockajävel!’ Det dödligt trångsynta men också sinnet för detaljens storslagenhet. Av sådant består en del malmöitisk humor, lakonisk, realistisk, ofta skändlig men aldrig möjlig att förväxla med dumhet hos upphovsmannen. Det är den sortens småsinta eller storsinta för skämt som i årtusenden kommer att rädda mången malmöbo från att gå på minor i jämmerdalen.”
// HEMSTADEN av Jacques Werup

Werups beskrivningar är suveräna. ”Rockajäveln” blev ett begrepp som numera gått vidare och lever ett eget liv, som förändrat begrepp bland nya begrepp.

Gäller även:  Keep calm and carry on