Kategoriarkiv: samhälle

Amatörkollen

Visst är det kul med amatörer men därifrån till att göra det ideologi tycker jag är ganska långt.

”The amateur : the pleasures of doing what you love” av Andy Merrifield gör det och mer är väl inte att säga om den. (visst är jag en usel recensent) Problemet; eftersom det går att skriva en sådan bok så finns det ett problem, är att mycket av det professionella drivs amatörmässigt. Som utdelningen av Statens pengar. Till att börja med så är det tveksamt om det överhuvudtaget ska förekomma särskilda tilldelningar av det ena eller det andra inom Statens hägn. Det heter ju att riksdagen i demokratisk ordning styr över skatterna på det att folket sig själv beskatta skall. Men det gör man ju inte om man inte på förhand bestämt vad skatterna ska gå till. Det är ju det det ska röstas om. Det finns olika sorters konsekvens. Inkonsekvens är en.
Här handlar det om det om pengar till förlossningsvården som skulle förlösa bristen på barnmorskor och vårdplats. Landstingen lägger pengarna på annat. Naturligtvis. De har sina prioriteringar. Och staten har som vanligt inte en aning om vart pengarna tar vägen. Nollkollerans. Skattemedel för Staten är till för att underhålla den egna strukturen i första hand och om det finns någon andra hand så är det någon annans.
att inte Staten ensamt är förunnat amatörismen i verksamheten kan ju det här vara ett exempel. En vilt främmande morfar hämtar ett barn på ett privatdrivet dagis och barnets mamma blir alldeles ifrån sig, naturligtvis, när hennes älskling inte bara finns när hon ska hämta. Fullt pådrag i sökningen med polishelikoptern som var ledig. Ojdå, kunde hon inte ta något annat kanske?
Apropå konekvenser: Klantskallebot. Finns det?

Litteraturens inflytande på verkligheten

Böcker skriver man ju efter att något har hänt. Eller. Kanske levererar litteraturen också idéer till saker som kan hända. En del menar till exempel att med Tristram Shandy så är litteratören Stern webbens första stjärna, skrivtekniken och associationsförmågan förebådar nämligen hypertext, tekniken att länka media till varandra. Kanske levererar litteraturen immateriellt en materiell struktur där saker som hänt också kommer att hända. Som det här med herostraten Quick. Denna dag bjuder på en bokartad upprepning av den centrala händelsen i Milleniumtrilogins sista del som jag inte ska avslöja för de som ännu inte läst boken. I Bosse Gustafssons ”U”, som kom ut 1973,  är en man inlåst på livstid på en psykiatrisk klinik för att inte avslöja hur det gick till när Sveriges flotta skulle provocera fram krig året då Väst-Berlin var blockerades. Historien som han hittat på sa han bar sanningens prägel.

-o-

Som det har i sammanhanget att göra så ska jag inte undanhålla läsekretsen dagens oxymoroner. Eller vad sägs om trivselfascist eller strukturell välvilja. Det behövs många länkar för att förmå sig att förstå sådana saker. Därmed inte sagt att det är fel.


Med litta sump

Jag har lovat mig själv bättring. Nog ska väl jag klara av att skriva i en blogg då och då och mer ofta än nu och då. Faktiskt ett bra namn på en blogg. Blog ska det heta. Kanske gör jag mig en sådan. Säkert går det att tjäna pengar på en fungerande blog men jag gör det inte. Det vore fel. Tycker jag. Det är inte fel att tycka saker..

Det är lite sump i kaffet idag. Nog så att kaffefiltret gått sönder. Det är svårt med kaffefilter. Är jag en miljöbov eller inte? I Sverige, det heliga landet på den av golfströmmen uppvärmda tundran, säger experterna att det ska var bruna påsar medan det i tyskarnas land ska vara vita. Varje morgon så tar jag två gratistidningar, lite för att göra hundrundan meningsfull, men sedan läser jag dem inte. Aldrig. Jo det har hänt men aldrig ligger närmre sanningen. Så kan det gå med absoluta begrepp. Men med lite sump i vrångstrupen påminns jag av lite då. Det är det kalla kriget som övervintrat i mars månads eftervinter. Det är en sorts lögnens bekännelse till den rätta ordningen som pågår. Avslöjande, skulle jag skriva men avburkning är kanske riktigare och mer till framtiden hörande. Det var verst, skulle ryssen säga. Intellektuella är ett särskilt patrask. De arbetar inte! Det är den ursprungliga definitionen. I folkloren gestaltas intellektualiteten av Faust. Mannen som sålde sin själ till djefulingen. Faust kolporterade. Nu gäller det Tingsten. Stod eller satt han i främmande staters sold? Jag också, skriver LG, och den som är beredd att vittna måste man tro. Det räliga tycker jag är att ledarskribenterna skriver mot bättre vetande och tror att de ska komma undan med det. Ungefär som bloddopade norrmän. De lever med den fromlande förhoppningen att alla som skriver står i någons sold. Alla står i skiten, och att ingen som läser kommer ihåg. Man kan så att säga trycksvärta ner vem som helst för att rena idealen som består den överklasssiga makten. För egentligen är det det det handlar om. Men det är det arbetande folket som står i skiten och frågar man mig så förtjänar de verkligen bättre än detta borgerliga fotskrapande tvärs igenom ackademierna. Tidningskrivande stavas korruption efter korrespondent. Nu som då. Kanske var det bara det man ville säga. Alla som är med räcker upp pennan och ger pennalismen ett nytt innehåll och riktning.


Lönetappet.

Mats Langensjös argumentation för Pensionsfondshopslagning är bara slapp och innehåller noll kalkyl. Storleken har ingen betydelse. Istället är det så att mångfald skapar förutsättning komplettering och benchmarking och ökad effektivisering. Motsatsen är en ren lögn. Det är möjligt och mycket troligt att Buffertkapitalsutredningens förslag är idel förbättringar och ökar avkastningen men det är bara tomt prat att man vinner på hopslagning. Den styrande hopen vinner på det men knappast Pensionskapitalet som helhet. När det handlar om ekonomi så är siffror goda argument men i stället får vi reda på att ”det är först när det regnar som man märker att taket läcker” likt en mr Chance i ”Being There” av Jerzy Kosinski.  Laga taket då istället för att säga att det ska sluta regna! ”påverka förutsättningarna för en stabil allmän pension” Klartext kommer:  ” … stor aktör på marknaderna samt kunna attrahera kompetens” alltså: med stora företag kommer höga löner!  Miljön färgar ofta språkbruket och argumentationen ”största möjliga nytta för pensionssystemet” travesterar Cirkusdirektörens Bronetts spänningshöjande stötvis tydligt viskande ” … största möjliga tystnad …” vi hörde som barn på Cirkus Scott. Största möjliga tystnad om vad då?!

Svenskar är av tradition ett nertrampat folk och hur det egentligen är med den saken skulle historiker kunna berätta om de rätt ville beskriva vad som egentligen grundlades under Stormaktstiden istället för att trona på de fornstora minnena då den överklassiga makten besuttes. Golvbeläggningen är olika men på nittonhundrafemtiotalet var det heltäckningsmatta som eftersträvades. Då grundlades det som fick tillnamnet ”den solidariska löntagarpolitiken”. Den betydde att arbetarna i framgångsrika och rationella företag skulle avstå full och tidigare avtalad lönekompensation så att också de mindre framgångsrika företagen skulle ha lönepengar till de gemensamt avtalade kollektivavtalen. Det finns en samhällsutvecklande poäng i detta. I en balanserad ekonomisk utveckling, e.g. förhållandet mellan produktion/konsumtion så finns det plats för alla och envar kan komma att bidraga till den växande gemensamma kakan. Men man kan tala om en relativ rikedom då några företag drog till sig mera överkapital än andra och istället för att följa avtalstraditionen från Saltsjöbaden så uppstod alltså det som kom att kallas övervinster, e.g. pengar som undandrogs konsumssidan. Genom den nya politiskt styrda pensionsreformen ATP vann systemet tilltro och ännu ett löneuppror ställdes in. Egentligen var det läge för privata pensionsfonder som investerade i de mindre framgångsrika men livskraftiga företagen där det med lite extra kapital fanns stora rationaliseringsvinster att hämta. Utveckling med förnuft. Så blev det inte. Istället för ”possibility” – dynamisk företagsutveckling; så blev det ”capability” – kapasitetutnyttjande och systemfelet övervinster kvarstod i ett evigt blängande på ”actuality”. Redan Aristoteles var hemma på det här. Vad har nu detta med pensionssystemet att göra? På kornet; överskott och underskott? Turerna kring övervinsterna har varit många och fortfarande skulle en realitetsöversikt av nöden vara berikande. Pensionssystemet är inte ensartat. För att kunna förvalta måste man förstå vad det är man förvaltar. Vem som ska göra den? Tja, naturligtvis någon som är tillräckligt otrogen sina ideal för att förstå mångfaldiga perspektiv. Större högar är högre, det är sant, men nu var det inte det det skulle handla om. Pensionerna ska gå till Pensionärerna och inte försvinna i förvaltningssystemen. Hur är det? Är inte risken vid en så förväntat stor om- och nyorganisation att upphandlingsdirektivet kommer att gälla? Vad säger riskkapitalbolagen?

DN


Skammen som försvann.

Jag råkar inte gå och lägga mig idag för jag råkade koka kaffe på kvällen och så sitter jag här och kan inte sova.

Två ting hänger jag upp mig på. Fast på något sätt är det samma sak.

1) Människor som inte gör sitt jobb. Här

2) Människor som ljuger. Här

1) Kommunalrådet som helt har ignorerat den gamla kvinnan, vilket framgår av artikeln, säger att han utgått från att någon gjort det han skulle ha gjort. Så frågan är naturligtvis då. Vad gör ett sådant Kommunalråd när han gör något när han nu utgår från att någon annan gör det han skulle ha gjort. Särskilt som han i slutet på artikeln lovar att nu göra vad han inte tidigare har gjort. Är det någon som tror på det?

2) I den här lilla artikeln är det många som ljuger. Eller inte påtalar. Skribenten, den intervjuade, den omtalade, klubbansvarige, för att inte tala om två stycken föräldrar. En liten men mycket talande detalj. Jag lovar att återkomma när jag inte fått några svar på mina förfrågningar hur det kan komma sig.

-o-

3) Makt

3) Nu på morgonen dök det upp ett tredje från/om folket som gärna skriver om sanningen i bästa Newspeakstil och som för tillfället har makten. Artikeln glöder och är en fantastisk blodfylld pärla och eftersom jag precis råkar (det är mycket råka idag) ha läst Birgitta Trotzigs förord till Gösta Oswalds Skrifter associerar jag osökt.  Proffsigt, sa Billa. Abjektigt, sa Bull.


Multimediala tveksamheter

Från terrortermernas Terra Firma till Terra Incognita.

Johan Lundberg på Axessbloggen är duktig på att dra fram multimediala tveksamheter, särskilt sådana som är lite röda bakom sina nytorkade öron. Via länken till SVTPlay och 17.30 in i programmet Sverige; inspelat på Sopstationen i Malmö, kan vi med egna öron höra anlitade experter inte veta vad de pratar om som den självklaraste grynvälling förvandlad till korvspad. Lyssna och lär. Den ene gestaltar en berättelse och den andre problematiserar en diskurs. Istället för att sträva efter kunskap och sanning så upplöser man begreppen Terror och Terrorism utan att ersätta dem. Naket. Som om de kan vara svåra att förstå. Terror; kriminellt våld med politiska förtecken. Det ska tydligen till experter och en expertiell kontext (läs: hälleberg)  för att inte förstå. Eller vilja.

Johan Lundberg et consertes (kommentatorer) menar med viss envishet att den politiska vänstern vanstyr media men det här är väl ett bra exempel på att problemet är större. Det är bara med viss svårighet man själv, och inte utan vissa ironier, kan behandla begreppet bland kommentarerna och Lundberg själv turnerar om det hela till en demokratisk fråga. Men det är i så fall hellre en yttrandefråga. Hur var det nu med problemformuleringsprivilegihummet? Tillkommer inte det i första hand den/de som kan formulera sig? Lars Gustafsson, till exempel, för att ta någon i hågen.

Karl Marx skrev om bombkastarna som ”Det absolutas drömmare”, vilket kommenterats på ett eftersläpande vis av  bland andra, Camus, Sartre och Enzensberger och där någonstans är väl en lämplig utgångsplats för det postmodernas* vidare invändningar och formuleringar. Särskilt kanske för författare, dramatiker, sociologer, psykologer och andra politiska kommentatorer, kan man tycka. Om man nu har gjort hemläxan förstås. En hållbar politisk analys av Terrorism återstår att skriva men en utgångspunkt för för dagens politiska och religiösa våld kan vara Peter Druckers första bok: The End of Economic Man, som kom 1939, säger en del om politiken och kollektivet som kan vara värt att tänka på ännu en gång. Vore jag Terra Firma med Timbro ab, så skulle jag föreslå en utgivande översättning!

* Begreppet Tid kan här med särskild fördel bytas mot Postmodern då Terrorns uttryck och implikation förändras historiskt i Tiden.


Manipulering contra NO WAY

Man; mani; pula; maner; ring;

Inuti ett ord kan man finna en betydelse eller flera såväl som flera ord med ännu flera betydelser som beroende på vem man är med sina ställningstagande i livet faller helt olika ut. Allt till beskådande via samtliga dagstidningars förstasidor i diskussionen om photoshoppade och stulna bilder som vunnit pris som årets naturfotograf av Naturvårdsverket. En dokumentation av dokuommentarer så god som en roman man kan klicka ihop precis som man vill ha den. För eller emot. Att upphovsmannen, som för övrigt inte är någon upphovsman, erkänt är inte något avgörande bevis för alla.

Hur var det han sa McLuhan; Mediet är budskapet; och för att hänga på så är det själva länkklickningen som här är det hypermediala verktyget medan fuskvärlden är mediet.

NO WAY sa jaktvårdskonsulenten under den i sammanhanget underbart fyndiga rubriken Drömbilden och vad som i grunden fällde fotomanipulatören var att han trampat in på jaktvårdskonsulentens eget område och hitta/fotomanipulerade in en mårdhund där. Finns inte. Som ett slag i den riktiga magen och konsulenten gick på slaget. NO WAY bloggade han som en annan naturnietzsche och ett så bristfälligt men ärligt oargument; rungande autentiskt, lockande  fram fuskråttor från hela ekologien och än en gång besannades det:

DET ÄR AUTENCITETEN SOM ÄR DEN AVGÖRANDE SKILLNADEN