Hundarna och jag tar en två timmar lång promenad i Pildammsparken. Eller vandring. Som sagt: min mamma kunde ha fyllt hundra år denna vecka och lite av henne finns väl också i mig. Vi bodde i alla år på Roskildevägen bredvid parken. På nittonhundrasextiotalet joggade Anna-Lisa runt samma park och var som kvinna ganska så ensam om det. Jag minns det kanske bara för att hon lånade min toppaluva. Min mor skulle aldrig kalla sig feminist men stod i praktiken upp för kvinnosaken i alla väder. Hellre då Schartuan, men bara vid köksbordet. Annars var inte Anna-Lisa mycket för att kalla sig något. Världsligt skulle hon ha sagt. Henric Schartau var en lundaintellektuell, samtida i Lund med Esaias Tegnér, som gick en egen väg som också råkade vara den kristne lutherske gudens. Henric trodde mera på ordets daning än andeväckelsen. Som gammal lundaintellektuell är Schartau den ende vars skrifter fortfarande står sig i den akademiska undervisningen. ”tankarnes dialektiska utveckling fortgår ända ut i begreppets yttersta och finaste bestämningar” (Melin, 1846). I Det Röda Lund hade Henric vårdat kapitalets logik mot den leninistiska subjektivismen. Hade Henric spelat basket så hade han alla gånger spelat i morgonrodnadens EOS. Schartaus hus från sjuttonhundratalet i Malmö revs på nittonhundrasjuttiotalet i gatubreddningarnas tid och det hade inte hänt i Göteborg Där vårdades den schartuanska dogmatiken. Särskilt  vårdades den kanske i Lundbys församling på Hisingen där också Anna-Lisa växte upp. Söder om Parken ligger Stadionområdet med Pingstkyrka, Sviddbank, Islåda och Baltiska hallen och så då VM-fotbollens gamla betongförpackning som snart borde återvinnas kan man tycka. Kanske för att det blev ett sådant förskräckligt liv runt rivningen på Engelbrektsgatan så finns Stadionbygget från nittonhundrafemtioåtta fortfarande kvar som ett äreminne över den nuvarande malmöitiska återvinningspolitiken. Återvinn allsvenskan kan man också tycka. Det skulle Anna-Lisa också tycka.

Varför skäller och gnäller äldre svenska män? frågar sig Per Svensson i Dagens Nyheter och levererar ett inlindat svar ur de bibliska djupet i dessa valtider tillsammans med lite textreklam för mecenaten Axess. Redan Athenaren Socrates gnällde på ungdomen men därför ska vi inte kalla efterföljarna Socrater. Inte heller ska vi tro att ungdomen är terrierister. ”Kan själv” gäller även dagens ungdom som måste lära sig allt på nytt. Bildning är en högst levande process och inget museum för antikt vetande. (Läs: Axess.)  ”Per drar sig till minnes ett fint gammalt Bibelord, det som handlar om grandet i den andres öga och bjälken i det egna.” Eller så är det bibelordet som drar sig till honom. Den bibliska Bjälken står för byggande på stabil gemensam grund och Sandkornet för egoiserad söndervittring. Inte alls vad Per tror. Det är kul med semiotiska kast i kurslitteraturen och också det där med att dricka IPA. Själv drack jag en ÅBRO och kanske tänkte jag på den ena ungdomen som är i Marocko med sin fru och sina barn och badar bassäng medan den andra med man och Bebiskompis hälsar på Munthe och låter sig fotograferas under valven i San Michele. Man kan inte klaga. Ja du Per. Men varför, frågar jag mig, gnäller Dagens Nyheters Ledarskribenter på äldre svenska män med lite stjälp av Bibeln? Jesus säger ju ”Låt barnen komma till mig” och med barn menar han de fördomsfria som ännu ej förbittrats av de gamlas tankar.(och drycker) Vad dricker man på det engelbergska seminariet?

*På Gnällbänken, tredje raden Idrottsparken Norrköping,  satt de äldre och mindes att Nordahlingarna i Nalles tid var mycket bättre.

Ja vad säger man. ”När Samuel Becket var 26 arbetade han under ett år som lärare. Det var 1932. Han avbröt sin bana. Han sade: ‘Jag kan inte stå ut med det absurda att lära andra vad jag själv inte bryr mig om.’” Man läser bloggar, tidningar, kommentarer och ibland så tittas det teve. Somt absurt somt bara surt. Som fotboll då. Se alldeles för lite fotboll numera för att egentligen kommentera men en målvakt som inte kan placera en försvarsmur, presspel högt i banan med försvarare som omöjligt kan hinna tillbaka, de bästa anfallarna som yttermittfältare, chansbollar över ett mittfält som aldrig kommer med i matchen. Svenska damlandslaget i fotboll blev utmanövrerat i går, både taktiskt, tekniskt och fartsättningsvis och man kan undra varför inte nya spelare kan komma med i detta landslag. Svensk strategi? Någon gång tycker jag att någon sportjournalist skulle ställa frågor. Uppdragssvek? ”förhållande är komplicerat, som det skulle ha stått på Facebook” Vad vet jag som inte nyttjar Facebook? Det finns troll där! ” den gamla tidens väsen lever än.”

Richard Ford som jag läst med stort nöje, apropås sportsjournalister, visade för ett tag sedan en inte så nöjsam sida. Apropå sociala medier också.  Sånt kan man inte alltid veta även om det stått i tidningar både här och där. Min kommentar här blir att beställa Colson Whiteheads THE UNDERGROUND RAILROAD som malmöbiblioteket faktiskt köpt in i fem exemplar och alla är utlånade. Det är vad en pensionär kan göra.

Annars har jag bott i ett torp på Österlen i en vecka och den planerade stora samlade omläsningen av David Thoreaus efterlevande skriftställning kom av sig. Jag började i utgåvan med att läsa vad som samlats om honom under rubriken criticism längst bak och upptäckte något kufiskt att den gode David nog inte var my cup of the anymoore. Så kan det gå. Istället blev det alternativläsning med några deckare av GW Persson & Roslund/Hellström. Lite svensk strategi a la Ford?, här också med idel utländsk knapadel. Det borde någon analysera. Är det verkligen så här illa? Varför läsa deckare? Ja jag vet faktiskt inte. Kanske för att det inte är på allvar. Ungefär som idrott hur arga folk än är på varandra. Varför skriva? Tja; Pengar är väl allvar nog! Men man riskerar att spilla mjölken och tappa bort allvaret. Som pappa Alsterdal skrev om elefanterna på Grönland. Det borde dotter Tove tänka på. Hon skriver alldeles för bra för att hälla innehållet i deckarformen. (Som att sockra på maten.)* Mer om det kanske en annan gång.

• Den här lilla anmärkningen är svår att förstå om man inte läst eller skrivit boken ”VÄND DIG INTE OM” men sådan är tyvärr min stil. Själv läser jag alla böcker. Tid finns det nog. Tyvärr borde kanske bloggen heta. Eller Tyvärre. Länkarna jag lägger ut är också nödvändiga för sammanhanget. Man kan väl vara gammalmodig också på internet.

Man tror att världen inte kan förändras och så gör den det. Isbildningsproblemet på cykelvägen till exempel. Häromdagen då det var isigt värre efter nattens frusna nederbörd så gick det att cykla. Alla cykelbanorna som jag behövde var skottade. Skottade är här samlingsordet för skrapade, borstade hyvlade och saltade och vad mer man kan göra för att hålla en cykelbana fri från isbildningen. Nyligen alltså. Alla minnen om motsatsen fungerar inte längre. Cykelbanorna var skottade innan det självtöat och gatorna omkring framgent isiga. Det var som om gatukontoret hade städslat en cyklist att göra jobbet. En som dagligen tar sig från punkt A till punkt B cykelvägen och alltså vet var att sopa. Så ska det naturligtvis göras. Andra månaden i året 2017 var det nog snackat och någon visste att cykla sopade cykelbanan med problemet.