Hundarna och jag tar en två timmar lång promenad i Pildammsparken. Eller vandring. Som sagt: min mamma kunde ha fyllt hundra år denna vecka och lite av henne finns väl också i mig. Vi bodde i alla år på Roskildevägen bredvid parken. På nittonhundrasextiotalet joggade Anna-Lisa runt samma park och var som kvinna ganska så ensam om det. Jag minns det kanske bara för att hon lånade min toppaluva. Min mor skulle aldrig kalla sig feminist men stod i praktiken upp för kvinnosaken i alla väder. Hellre då Schartuan, men bara vid köksbordet. Annars var inte Anna-Lisa mycket för att kalla sig något. Världsligt skulle hon ha sagt. Henric Schartau var en lundaintellektuell, samtida i Lund med Esaias Tegnér, som gick en egen väg som också råkade vara den kristne lutherske gudens. Henric trodde mera på ordets daning än andeväckelsen. Som gammal lundaintellektuell är Schartau den ende vars skrifter fortfarande står sig i den akademiska undervisningen. ”tankarnes dialektiska utveckling fortgår ända ut i begreppets yttersta och finaste bestämningar” (Melin, 1846). I Det Röda Lund hade Henric vårdat kapitalets logik mot den leninistiska subjektivismen. Hade Henric spelat basket så hade han alla gånger spelat i morgonrodnadens EOS. Schartaus hus från sjuttonhundratalet i Malmö revs på nittonhundrasjuttiotalet i gatubreddningarnas tid och det hade inte hänt i Göteborg Där vårdades den schartuanska dogmatiken. Särskilt vårdades den kanske i Lundbys församling på Hisingen där också Anna-Lisa växte upp. Söder om Parken ligger Stadionområdet med Pingstkyrka, Sviddbank, Islåda och Baltiska hallen och så då VM-fotbollens gamla betongförpackning som snart borde återvinnas kan man tycka. Kanske för att det blev ett sådant förskräckligt liv runt rivningen på Engelbrektsgatan så finns Stadionbygget från nittonhundrafemtioåtta fortfarande kvar som ett äreminne över den nuvarande malmöitiska återvinningspolitiken. Återvinn allsvenskan kan man också tycka. Det skulle Anna-Lisa också tycka.