Hundarna och jag tar en två timmar lång promenad i Pildammsparken. Eller vandring. Som sagt: min mamma kunde ha fyllt hundra år denna vecka och lite av henne finns väl också i mig. Vi bodde i alla år på Roskildevägen bredvid parken. På nittonhundrasextiotalet joggade Anna-Lisa runt samma park och var som kvinna ganska så ensam om det. Jag minns det kanske bara för att hon lånade min toppaluva. Min mor skulle aldrig kalla sig feminist men stod i praktiken upp för kvinnosaken i alla väder. Hellre då Schartuan, men bara vid köksbordet. Annars var inte Anna-Lisa mycket för att kalla sig något. Världsligt skulle hon ha sagt. Henric Schartau var en lundaintellektuell, samtida i Lund med Esaias Tegnér, som gick en egen väg som också råkade vara den kristne lutherske gudens. Henric trodde mera på ordets daning än andeväckelsen. Som gammal lundaintellektuell är Schartau den ende vars skrifter fortfarande står sig i den akademiska undervisningen. ”tankarnes dialektiska utveckling fortgår ända ut i begreppets yttersta och finaste bestämningar” (Melin, 1846). I Det Röda Lund hade Henric vårdat kapitalets logik mot den leninistiska subjektivismen. Hade Henric spelat basket så hade han alla gånger spelat i morgonrodnadens EOS. Schartaus hus från sjuttonhundratalet i Malmö revs på nittonhundrasjuttiotalet i gatubreddningarnas tid och det hade inte hänt i Göteborg Där vårdades den schartuanska dogmatiken. Särskilt  vårdades den kanske i Lundbys församling på Hisingen där också Anna-Lisa växte upp. Söder om Parken ligger Stadionområdet med Pingstkyrka, Sviddbank, Islåda och Baltiska hallen och så då VM-fotbollens gamla betongförpackning som snart borde återvinnas kan man tycka. Kanske för att det blev ett sådant förskräckligt liv runt rivningen på Engelbrektsgatan så finns Stadionbygget från nittonhundrafemtioåtta fortfarande kvar som ett äreminne över den nuvarande malmöitiska återvinningspolitiken. Återvinn allsvenskan kan man också tycka. Det skulle Anna-Lisa också tycka.

Varför skäller och gnäller äldre svenska män? frågar sig Per Svensson i Dagens Nyheter och levererar ett inlindat svar ur de bibliska djupet i dessa valtider tillsammans med lite textreklam för mecenaten Axess. Redan Athenaren Socrates gnällde på ungdomen men därför ska vi inte kalla efterföljarna Socrater. Inte heller ska vi tro att ungdomen är terrierister. ”Kan själv” gäller även dagens ungdom som måste lära sig allt på nytt. Bildning är en högst levande process och inget museum för antikt vetande. (Läs: Axess.)  ”Per drar sig till minnes ett fint gammalt Bibelord, det som handlar om grandet i den andres öga och bjälken i det egna.” Eller så är det bibelordet som drar sig till honom. Den bibliska Bjälken står för byggande på stabil gemensam grund och Sandkornet för egoiserad söndervittring. Inte alls vad Per tror. Det är kul med semiotiska kast i kurslitteraturen och också det där med att dricka IPA. Själv drack jag en ÅBRO och kanske tänkte jag på den ena ungdomen som är i Marocko med sin fru och sina barn och badar bassäng medan den andra med man och Bebiskompis hälsar på Munthe och låter sig fotograferas under valven i San Michele. Man kan inte klaga. Ja du Per. Men varför, frågar jag mig, gnäller Dagens Nyheters Ledarskribenter på äldre svenska män med lite stjälp av Bibeln? Jesus säger ju ”Låt barnen komma till mig” och med barn menar han de fördomsfria som ännu ej förbittrats av de gamlas tankar.(och drycker) Vad dricker man på det engelbergska seminariet?

*På Gnällbänken, tredje raden Idrottsparken Norrköping,  satt de äldre och mindes att Nordahlingarna i Nalles tid var mycket bättre.

Ja vad säger man. ”När Samuel Becket var 26 arbetade han under ett år som lärare. Det var 1932. Han avbröt sin bana. Han sade: ‘Jag kan inte stå ut med det absurda att lära andra vad jag själv inte bryr mig om.’” Man läser bloggar, tidningar, kommentarer och ibland så tittas det teve. Somt absurt somt bara surt. Som fotboll då. Se alldeles för lite fotboll numera för att egentligen kommentera men en målvakt som inte kan placera en försvarsmur, presspel högt i banan med försvarare som omöjligt kan hinna tillbaka, de bästa anfallarna som yttermittfältare, chansbollar över ett mittfält som aldrig kommer med i matchen. Svenska damlandslaget i fotboll blev utmanövrerat i går, både taktiskt, tekniskt och fartsättningsvis och man kan undra varför inte nya spelare kan komma med i detta landslag. Svensk strategi? Någon gång tycker jag att någon sportjournalist skulle ställa frågor. Uppdragssvek? ”förhållande är komplicerat, som det skulle ha stått på Facebook” Vad vet jag som inte nyttjar Facebook? Det finns troll där! ” den gamla tidens väsen lever än.”

Richard Ford som jag läst med stort nöje, apropås sportsjournalister, visade för ett tag sedan en inte så nöjsam sida. Apropå sociala medier också.  Sånt kan man inte alltid veta även om det stått i tidningar både här och där. Min kommentar här blir att beställa Colson Whiteheads THE UNDERGROUND RAILROAD som malmöbiblioteket faktiskt köpt in i fem exemplar och alla är utlånade. Det är vad en pensionär kan göra.

Annars har jag bott i ett torp på Österlen i en vecka och den planerade stora samlade omläsningen av David Thoreaus efterlevande skriftställning kom av sig. Jag började i utgåvan med att läsa vad som samlats om honom under rubriken criticism längst bak och upptäckte något kufiskt att den gode David nog inte var my cup of the anymoore. Så kan det gå. Istället blev det alternativläsning med några deckare av GW Persson & Roslund/Hellström. Lite svensk strategi a la Ford?, här också med idel utländsk knapadel. Det borde någon analysera. Är det verkligen så här illa? Varför läsa deckare? Ja jag vet faktiskt inte. Kanske för att det inte är på allvar. Ungefär som idrott hur arga folk än är på varandra. Varför skriva? Tja; Pengar är väl allvar nog! Men man riskerar att spilla mjölken och tappa bort allvaret. Som pappa Alsterdal skrev om elefanterna på Grönland. Det borde dotter Tove tänka på. Hon skriver alldeles för bra för att hälla innehållet i deckarformen. (Som att sockra på maten.)* Mer om det kanske en annan gång.

• Den här lilla anmärkningen är svår att förstå om man inte läst eller skrivit boken ”VÄND DIG INTE OM” men sådan är tyvärr min stil. Själv läser jag alla böcker. Tid finns det nog. Tyvärr borde kanske bloggen heta. Eller Tyvärre. Länkarna jag lägger ut är också nödvändiga för sammanhanget. Man kan väl vara gammalmodig också på internet.

Man tror att världen inte kan förändras och så gör den det. Isbildningsproblemet på cykelvägen till exempel. Häromdagen då det var isigt värre efter nattens frusna nederbörd så gick det att cykla. Alla cykelbanorna som jag behövde var skottade. Skottade är här samlingsordet för skrapade, borstade hyvlade och saltade och vad mer man kan göra för att hålla en cykelbana fri från isbildningen. Nyligen alltså. Alla minnen om motsatsen fungerar inte längre. Cykelbanorna var skottade innan det självtöat och gatorna omkring framgent isiga. Det var som om gatukontoret hade städslat en cyklist att göra jobbet. En som dagligen tar sig från punkt A till punkt B cykelvägen och alltså vet var att sopa. Så ska det naturligtvis göras. Andra månaden i året 2017 var det nog snackat och någon visste att cykla sopade cykelbanan med problemet.

Under Nöje publicerar Sydsvenskan en inte alltför vacker historia från filmkonstens bakgård om hur Berolucci våldförde sig på Maria Schneiders åtaganden under en filminspelning. Inget nytt, men kanske nytt i Sydsvenskan. Det får mig att tänka på den ständigt nya intellektualitetens blinda famlande bland nya värderingar och nya andemeningar. Så måste det kanske vara. Varje generation får lära sig om verkligheten på nytt och gestalta den genom sina erfarenheter. Man pratar på fast man egentligen inte har mycket till aning och det finns ingen i kretsen som kan berätta om hur saker och relationer kanske egentligen förhåller sig. Äldre att fråga har bortrationaliserats eller kanske falsifierats bort.

Som Obs i radion. Det var det enda radioprogrammet som jag, och förmodar jag en stor grupp med mig, med behållning kunde lyssna på. En yngre (?) generation har tagit över och programmet har för mig tappat sin mening. Fråga mig inte hur för jag lyssnar inte på det längre. Kompetensen kanske kostade för mycket?

Cinemateket i Malmö har en filmcirkel är mycket bra och jag har varit med under några år. Till arrangemanget hör att någon inbjuden honoraties till varje säsong får välja och presentera en film som hen tycker viktig att visa. Någon valde ”Sista tangon i Paris” och så bra är inte filmcirkeln tänkte jag och gick aldrig mera dit. Man väljer ju vad man vill titta på, eller hur.

Lite tragiskt är det allt för dem som är utlämnade åt dessa nya kunskapare.

Dagens Nyheter tar i en allmän reflektion på ledarsidan upp läsandet under rubriken Dostojevskij är inte målet. Med den vill man mena att det våre bra om alla kan läsa så mycket som att samhället; läs: ekonomin, behöver. Men inte mer. Ja man får läsa mellan raderna förstås och ha lite förutfattade meningar och kombinera det med Folkpartiets skolpolitik. Folkpartiet är ett konformt trivselparti som mest tänker på komforten och de egna barnen. Det är de som ska gynnas. Övriga ska uppfostras. Dom tror att det gör dem till samhällstänkare. Det gör det inte och en intelligent ledarsida borde hålla sig för god för att fastna i deras tankebanor. Eller ska jag skriva tankebannor.

Naturligtvis är Dostojevskij målet. Det är Dostojevskij som är måttet och det är också därför han hamnar i rubriken. Man kunde ju tänka sig att någon annan författare rörde sig på den nivån men det är det alltså inte. Han är litteraturens Michael Jordan. Alla som spelar basketboll vill kunna spela som MJ men kanske duger det att dunka, en crossoverfint eller varför inte ett fadeawayskott för att känna sig lite som Jordan. Det är upplevelsen som räknas. Alla som kan läsa vill kunna läsa Dostojevski men kanske duger det med en mindre roman, en deckarhistoria eller kort novell. Dostojevskij har skrivit det mesta och bara den som som ljuger kan säga sig ha läst allt. En del kommer komfortabelt undan med att ha Dostojevskij på nattduksbordet men det är i alla fall en Dostojevskij. Det är kombinationen av litteratur och samhälle som gör Dostojevskij till den han är. Det finns ett samhälleligt berg att bestiga och på toppen av berget där utsikten och överblicken är som bäst finner man Dostojevskij. Det är inte så man tänker det, det är så det är. Och någonstans så vet rubriksättaren det även om ledaren vill plottra bort det och borde göra sin hemläxa. Det är samhället som är berget.

Nåja. Ledarskribenterna på DN är liberaler och det är ju som alla vet lite kluvet. ”För att skolan ska återfå funktionen som transportmedel för klassresor behöver det ske avsevärda attitydförändringar.” I den liberala världen finns det inget klassamhälle däremot klassresor ?!  ”I veckan försökte Jan återigen sälja in idén om betyg från fjärde klass. Det är inget dåligt förslag i sig … ” men just nu har vi inte tid ?!

Dock har jag sparat det bästa till sist. I allt sitt kluvna förhållningssätt till makt och kunskap så skriver ledaren hedersamt ”I Kanadas skolor har man lyckats vända trenden med sjunkande läsförståelse, bland annat genom att införa tydligt angivna mål i varje årskurs. Där finns också en högre förväntan på lärarna att använda sig av undervisningsmetoder som stöder sig på forskning.” Kanske en omvändelse under galgen; läs: ekonomin, men i sig är det en pik rakt in i den borgerliga metafysiska skolastiken. Som för övrigt, skam till sägandes, är den politiska minoritet som har makten i skolan. Demokratiskt är det inte, men så kan man inte läsa heller.! Läsförståelse är också ett mått på demokrati. När inte Folkpartiet stöder sig på forskning i skolan så fungerar det inte demokratiskt. Demokrati är inte bara en formsak, den handlar också om innehåll. Så här i valtider sagt! Skolan har blivit ett demokratiskt problem.

I dag är det Festival i Malmö. Hela veckan. Det är fjortisarnas festival. Ta kontakt med fjortisen inom dig.

I går såg jag en fjortisfilm på teve. I alla fall nästan. Teven gick medan jag samtidigt jobbade i Filemaker. Det är en lyx jag kostar på mig. Filmen hette Monte Carlo och handlade om en tjej som var identiskt lik en prinsessa. Ja prinsessa var hon kanske inte men förfärligt rik och förfärligt otrevlig. Det otrevliga kan vara relativt. Ärligt talat så tyckte jag inte att hon var så otrevlig. Men i alla fall så var det ett förväxlingsdrama där den fattiga flickan från landet fick utöva sina lantliga dygder och vann så prinsen. Två saker som imponerade på den unge mannen och som alltså den fattiga flickan lärt av sin pappa var i tur och ordning 1) att rida 2) att busvissla. Och så kom det sig att den unge mannen lärde sig att busvissla och det kom väl till pass i slutet på filmen då den unge prinsen skulle kalla den fattiga flickan till sig. Han busvisslade alltså. Då kan man undra hur långt det är till Lauren Bacall och Humphrey Bogart i filmen Att ha och inte ha. En av den filmens klassiska och klatchiga repliker är nämligen. ”You don´t have to act … you don´t have to do anything, just whistle” Lika naglad som ”Play it again Sam”. Innehållsmässigt är avståndet väldigt långt.

”Också superlärarens frihets­budskap kräver kunskap” skriver Björn Wiman i Dagens DN och man kan undra hur långt den är ifrån ”You have to be kind to be cruel” och sedan är det bara en liten bit från dvärgchimpansens konfliktbemötande i stycket till hipsterns sexuella touch på Olof Palme.

Fjortisarnas tid är nu.

©