Kategoriarkiv: Söndagsbilaga

Nöjsamt våld

Under Nöje publicerar Sydsvenskan en inte alltför vacker historia från filmkonstens bakgård om hur Berolucci våldförde sig på Maria Schneiders åtaganden under en filminspelning. Inget nytt, men kanske nytt i Sydsvenskan. Det får mig att tänka på den ständigt nya intellektualitetens blinda famlande bland nya värderingar och nya andemeningar. Så måste det kanske vara. Varje generation får lära sig om verkligheten på nytt och gestalta den genom sina erfarenheter. Man pratar på fast man egentligen inte har mycket till aning och det finns ingen i kretsen som kan berätta om hur saker och relationer kanske egentligen förhåller sig. Äldre att fråga har bortrationaliserats eller kanske falsifierats bort.

Som Obs i radion. Det var det enda radioprogrammet som jag, och förmodar jag en stor grupp med mig, med behållning kunde lyssna på. En yngre (?) generation har tagit över och programmet har för mig tappat sin mening. Fråga mig inte hur för jag lyssnar inte på det längre. Kompetensen kanske kostade för mycket?

Cinemateket i Malmö har en filmcirkel är mycket bra och jag har varit med under några år. Till arrangemanget hör att någon inbjuden honoraties till varje säsong får välja och presentera en film som hen tycker viktig att visa. Någon valde ”Sista tangon i Paris” och så bra är inte filmcirkeln tänkte jag och gick aldrig mera dit. Man väljer ju vad man vill titta på, eller hur.

Lite tragiskt är det allt för dem som är utlämnade åt dessa nya kunskapare.


Läsarläxan

Dagens Nyheter tar i en allmän reflektion på ledarsidan upp läsandet under rubriken Dostojevskij är inte målet. Med den vill man mena att det våre bra om alla kan läsa så mycket som att samhället; läs: ekonomin, behöver. Men inte mer. Ja man får läsa mellan raderna förstås och ha lite förutfattade meningar och kombinera det med Folkpartiets skolpolitik. Folkpartiet är ett konformt trivselparti som mest tänker på komforten och de egna barnen. Det är de som ska gynnas. Övriga ska uppfostras. Dom tror att det gör dem till samhällstänkare. Det gör det inte och en intelligent ledarsida borde hålla sig för god för att fastna i deras tankebanor. Eller ska jag skriva tankebannor.

Naturligtvis är Dostojevskij målet. Det är Dostojevskij som är måttet och det är också därför han hamnar i rubriken. Man kunde ju tänka sig att någon annan författare rörde sig på den nivån men det är det alltså inte. Han är litteraturens Michael Jordan. Alla som spelar basketboll vill kunna spela som MJ men kanske duger det att dunka, en crossoverfint eller varför inte ett fadeawayskott för att känna sig lite som Jordan. Det är upplevelsen som räknas. Alla som kan läsa vill kunna läsa Dostojevski men kanske duger det med en mindre roman, en deckarhistoria eller kort novell. Dostojevskij har skrivit det mesta och bara den som som ljuger kan säga sig ha läst allt. En del kommer komfortabelt undan med att ha Dostojevskij på nattduksbordet men det är i alla fall en Dostojevskij. Det är kombinationen av litteratur och samhälle som gör Dostojevskij till den han är. Det finns ett samhälleligt berg att bestiga och på toppen av berget där utsikten och överblicken är som bäst finner man Dostojevskij. Det är inte så man tänker det, det är så det är. Och någonstans så vet rubriksättaren det även om ledaren vill plottra bort det och borde göra sin hemläxa. Det är samhället som är berget.

Nåja. Ledarskribenterna på DN är liberaler och det är ju som alla vet lite kluvet. ”För att skolan ska återfå funktionen som transportmedel för klassresor behöver det ske avsevärda attitydförändringar.” I den liberala världen finns det inget klassamhälle däremot klassresor ?!  ”I veckan försökte Jan återigen sälja in idén om betyg från fjärde klass. Det är inget dåligt förslag i sig … ” men just nu har vi inte tid ?!

Dock har jag sparat det bästa till sist. I allt sitt kluvna förhållningssätt till makt och kunskap så skriver ledaren hedersamt ”I Kanadas skolor har man lyckats vända trenden med sjunkande läsförståelse, bland annat genom att införa tydligt angivna mål i varje årskurs. Där finns också en högre förväntan på lärarna att använda sig av undervisningsmetoder som stöder sig på forskning.” Kanske en omvändelse under galgen; läs: ekonomin, men i sig är det en pik rakt in i den borgerliga metafysiska skolastiken. Som för övrigt, skam till sägandes, är den politiska minoritet som har makten i skolan. Demokratiskt är det inte, men så kan man inte läsa heller.! Läsförståelse är också ett mått på demokrati. När inte Folkpartiet stöder sig på forskning i skolan så fungerar det inte demokratiskt. Demokrati är inte bara en formsak, den handlar också om innehåll. Så här i valtider sagt! Skolan har blivit ett demokratiskt problem.

 


Festliga val

I dag är det Festival i Malmö. Hela veckan. Det är fjortisarnas festival. Ta kontakt med fjortisen inom dig.

I går såg jag en fjortisfilm på teve. I alla fall nästan. Teven gick medan jag samtidigt jobbade i Filemaker. Det är en lyx jag kostar på mig. Filmen hette Monte Carlo och handlade om en tjej som var identiskt lik en prinsessa. Ja prinsessa var hon kanske inte men förfärligt rik och förfärligt otrevlig. Det otrevliga kan vara relativt. Ärligt talat så tyckte jag inte att hon var så otrevlig. Men i alla fall så var det ett förväxlingsdrama där den fattiga flickan från landet fick utöva sina lantliga dygder och vann så prinsen. Två saker som imponerade på den unge mannen och som alltså den fattiga flickan lärt av sin pappa var i tur och ordning 1) att rida 2) att busvissla. Och så kom det sig att den unge mannen lärde sig att busvissla och det kom väl till pass i slutet på filmen då den unge prinsen skulle kalla den fattiga flickan till sig. Han busvisslade alltså. Då kan man undra hur långt det är till Lauren Bacall och Humphrey Bogart i filmen Att ha och inte ha. En av den filmens klassiska och klatchiga repliker är nämligen. ”You don´t have to act … you don´t have to do anything, just whistle” Lika naglad som ”Play it again Sam”. Innehållsmässigt är avståndet väldigt långt.

”Också superlärarens frihets­budskap kräver kunskap” skriver Björn Wiman i Dagens DN och man kan undra hur långt den är ifrån ”You have to be kind to be cruel” och sedan är det bara en liten bit från dvärgchimpansens konfliktbemötande i stycket till hipsterns sexuella touch på Olof Palme.

Fjortisarnas tid är nu.

©