När Coronan går

Besserwissern i mig tycker om att Coronapolitiken styrs av vetande i Sverige. Sydsvenskan vet att berätta om en pandemisimulering som heter duga och utfördes i Malmö. Den bekräftar och understryker vad epidemiologerna vet och underlägger inskränkningspolitiken som förs i Sverige.

”– There’s a special place in hell for women who don’t help each other,” sa Madeleine Albright och det torde gälla också för folk i allmänheten. Folk som inte vill följa de allmänna riktlinjer statsepidemiologen stakar ut. Allt från skidåkare, sommarstugeägare till allmänt umgängesglada. Reaktionära reaktioner. Jag kan tänka mig utegångsförbud för moderater och likasinnade för att zooma in problemet. Dåliga människor alltså. Det finns fler dåliga människor än moderater och alla moderater är inte dåliga människor. Långt därifrån. Det är ju bra. Långt härifrån alltså. Men nära kan jag se spontana gårdsfester med inbjudna från när och fjärran och samma människor som sedan spelar träningsmatcher i fotboll. På instagram kommuniceras påskfester och annat allmänt umgänge så det är bara inte så illa att det är trängsel i bussar och på Lilla torg. Allmänheten varnas! Allmänheten är lös!

I Dagens Nyheter är det den statliga epidemiologenheten som varnas men egentligen är det det politiska styret man är ute efter. 22 moderata professorer som tycker sig veta mera än myndigheten sällar sig till policyn och gör lika grundligt bort sig som DN när man i efterhand försöker rätta bort felen. Men det var ju intentionen som var fel kan man som Alexander Schulman tänka.

Annars så kan man av Expressen få lära sig att förebygga corona om man kan betala för det alltså. Det finns inte bara dåliga människor, det finns deras dåliga tidningar också. Det är dåligt att ockra på corona.

För övrigt så går karantänsflaggen i ockra. Såg den en gång på ett ankrat fartyg utanför Singapore.


March sadness i själ och hjärta

Till skillnad från de ibland lite själlösa NBA-proffslagen i den nordamerikanska basketligan så bjuder collegebasketen på vanligtvis på själsligt överskott när det speciella slutspelet March Madness ska avverkas. Det toppar det mesta. Till skillnad då från Buffalo Sabres i NHL-hockeyn som regelmässigt dippar i mars och missar slutspelet. Då är det March Sadness som gäller. Laget har många svenskar som platsar, Victor Olofsson, Marcus Johansson, Johan Larsson, Linus Ullmark och några till och från med farmarlaget Amerks.

Ganska kul om det nu inte hade varit så okul.

Pandemi är inte kul.

Krian får utgå.

 


VERNON SUBUTEX

Despentes, Virginie:  Vernon Subutex. 1 

översättning: Kristoffer Leandoer

Här var tanken att skriva om Vernon Subutex som jag nyssen inte läst. Genom ett förbiseende missade jag att det är dags att lämna tillbaka boken idag trots att jag som sjuttioplussare nog inte bör besöka biblioteket. Hundra sidor hinner jag i alla fall med och upptäcker att det inte är min kopp te just nu men att stilen är driven och språket fantastiskt. Kanske likt Thorsten Jonssons översättningar av Hemingway bättre än originalet men vad vet jag som inte kan franska. Kanske kan någon som kan franska och läser detta berätta?! (Gäller inte Kristoffer Leandoer)

I alla fall så återkommer jag någon dag när solen skiner till Despentes, Virginie; som jag inte ännu har läst.

När Coronan kommer!

EU stänger Sveriges gränser. I tidningarna kan man läsa att det är den svenska regeringen som stänger gränsen. Så är det inte. Det är EU som bestämmer. Det är därför EU finns. Om länderna själva får bestämma så blir det fis, som man säger på danska. Krig alltså. Det är det som är tanken med EU. Det finns de som säger att allt är skit med EU utom tanken på att det inte ska bli krig. Nu blev det krig i alla fall. Danskarna till exempel tog sig en rätt de inte har, att stänga sina gränser. Minns att de öppnade sina gränser och blev ett okontrollerat transitland till Sverige för vem som ville för inte så länge sedan. Det var olagligt då också. Nu får svenskar är det inte längre fritt att flyga från Kastrup. Var tog den fria rörligheten som EU bygger på vägen? Bara nu EU prövar juridiken och inte ser mellan fingrarna. Man måste kunna lita på juridikken. Måtte de överlevande skåningarna komma ihåg det och låta bli att flyga från Sturup i stället. Till Köpenhamn kan man åka för att jobba. Men inte mer! (Nu går det i praktiken bra att resa igen)

Tidningarna i Sverige har nu uppdaterat sina rubriker och låter EU vara den som bestämmer. Min poäng är att man inte längre kan lita på vad som står i tidningen. Inte ens i Dagens Nyheter. DN har alldeles uppenbart en alldeles egen borgerlig agenda som leder evigt ond regeringskritisk cirkel. Från demokratiskt funtad tidning till propagandacirkulär. Peter Volodarskis ledarstick är falska och fulla av svek. DN tappade just sin trovärdighet, men inte bara här. En stor artikel om att Sverige avrustat mobiliseringsförsvaret inklusive uppföljning i ledare utan att med ett ord nämna att det var med borgerlig regering och på borgerligt initiativ som Sverige skrotade femtio fältsjukhus och 630 respiratorer, fler än vad som finns tillgängliga i dag. Kåsören Swartz svartmålar svenskheten men skriver i hastigheten ”Vi är landet som aldrig haft en sprinter eller en stor filosof” och glömmer Owe Jonsson som Europamästare på 200 meter och Lennart Strandbergs deltagande i en OS-final på 100 meter och till sist och kanske mindst Henrik Schartau vars skrifter fortfarande penetreras på amerikanska universitet. Dessutom så tycks Swartz ha glömt att det var den Parmediska tanken om sköldpaddan som vann. Dum, dummare, DN. Dummast är nog fyrtiotalisten som vill gå ut när alla andra sitter inne. Med mindre än 600 respiratorer i landet borde också en ledarskribent på DN förstå att varje litet bidrag kan betyda ett liv.

Beware, Fake News are in production, för att nu uttrycka sig som han i den röda basebollkepsen. Serialiserat skulle Sartre ha sagt.

För övrigt är numera basebollkepsen en borgerlig markör. Undras bara av vilken valör?

 


JAG FOR MED MOR OCH BROR

Karin Smirnoff;  Jag for ner till bror (1918)
                             Vi for upp med mor (1919)
Så har jag läst en bra bok till. Eller två. Huvudpersonen som är kvinna och trettiofem år lämnade som ung byn i Västerbotten för att bland andra överlevnadsliv konstutbilda sig i Stockholm. Det gick väl sådär men saknaden efter tvillingbror blev stor och till barnbygdens hemskheter hon åter for. Där händer och har hänt mycket. Mest hemskheter tycks det. Patrikalismen står stark och våldsam och kanske är det så. Det är död och våldtäkter och livslånga förtryck, men ändå går livet vidare. Trots egen uppväxt i staden så känner jag igen mycket av det som händer på landet, till och med i Västerbotten, kanske som minnen från tidigare generationen, tillräckligt mycket för att vara hemmastadd i text och miljö. Det är lite och alltmer av Lisbeth Salander över Jana som tycks veta och klara allt, fast dock med ett undantag. Staffan Tapper torde inte bekymra sig för mycket om den ökända straffen mot Polen 1974. Straffen var välplacerad men Tomaszewski rörde fötterna för tidigt enligt de regler som då gällde och straffen borde ha fått gå om. Egentligen inte mer med det. Folk som spelat fotboll vet att en match omfattar mer än en straff. Varken Lisbeth eller Jana verkar vara typen att sjunga med änglarna.

Nej, Jag har inte fått sparken

Det förekommer att det frågas om jag slutat blogga, men; kan jag svara; Så är inte fallet. Kanske är en ändrad inriktning på gång. Jo förresten. Det är det. Men fortfarande så sparkas det med vänster ben.

Inom all företagssamhet hör det till vanligheten att då man byter coach, huvudtränare eller allmänt ansvarig så byter man också ut medhjälparstaben och assistenterna. Utom då på Dagens Nyheter. I häromveckans tidning kan man läsa att en vicechef på Aftonbladet inte fått förnyat förtroende. Ja egentligen så vet man inte för den nya chefen hade inte tillträtt ännu. Men ändå. Kanske kan det också handla om åsikter.

Nu är i alla fall den nya chefen på plats. Aftonbladets alltså och formulerar sig tänkvärt om idékapnigen i Fokus. Jag tror att vad som gömmer sig i tankarna är att kunskap i allmänhet specificeras alltmer. Kunskapen om det allmänna löses i specifikationerna. Årets svensk i Fokus är ett skämt och kan bara vara årets svensk i Fokus. Han är de rikas val. Årets svensk i Sverige är en svenska. Kanske kan Aftonbladets kultursida brytas om till en allmängjord kritik av specialiceringen. Från innerspalten över ytterspalten till allmänspalten. Det ska spaltas i tid, det som allmänt ska bli.

Fler måste få tillgång till alla pengarna som finns.

 

 

 


Milkman

Anna Burns; Mjölkbudet. (2019)

översättning: Peter Samuelsson

Det förekommer mig att jag har läst en bra bok. En sällsynt bra bok. En bok som beskriver vad världen handlar om. Den handlar också om nu. Ett kluster av hierarkier. Henne det här handlar om nämner sig redan i den första stycket tillsammans med två män som från olika härader stalkar henne för att få henne under sin kontroll. Under sina vingar kunde det sagts i en annan kontext. Protagonissan lever i en massa olika hierarkiska mobbar som blandar sig med varandra som olika vatten i ett öppet kärl om än i slutna sammanhang. För att hålla sig utanför alla konstiga och farliga kontexter går hon och läser gamla böcker när ska hit eller dit och hon går mycket. Hon vill hålla sig utanför alla systemen. Det väcker uppmärksamhet och så blir hon indragen i alla fall. Till och med mer än kanske alla andra. Men boken handlar bara om henne. Och om hennes familj. En mamma som verkligen gör så gott hon kan, om systrar, bröder och ingifta svågrar och om en pappa som är död. Hon har en kille också. Kanske. En kanskekille. Som hennes mamma. Mammans kanskekille är mjölkbud och inte den som hon gifte sig men en som vill vara sig sjäv och är det också. Alla kvinnorna i trakten älskar mjölkbudet ”som inte älskar någon”. Det är vad han kallas. Hennes kanskekille är också sin egen men kanske inte på samma sätt. Det konceptuella äventyret vindlar i ett Nordirländskt religions- och statskrig som nästlat sig in i regionens alla system. Från sjukhuset till krogen. Alla beteenden noteras i befolkningen medan militärer och paramilitärer övervakar och agerar. Alla agerar och interagerar. Mycket mörker och mången död medan livet pågår i den sega massan. Realism är en kuslig genre. När jag läser tänker jag på  Peter Weiss, Claude Simon och naturligtvis George Orwell, det här är Winston Smiths ingenmansstad och respektive nogozoner. De övervakande helikoptrarna saknas inte. James Joyce för att den är svart rolig i kanterna och James Frazer som visste allt om heliga mobbar. Och kanske kanske, allas vår Joseph Conrad och Heart of Darkness  med det bortsprängda katthuvudet i tiominuterslandet och Marlowes ”I’ve done enough for it to give me the indisputable right to lay it if I choose for an everlasting rest in the dustbin of progress, amongst all the sweepings and, figuratively speaking, all the dead cats of civilisation” Oerhört bra. Man bokar och tackar!


Utanför systemet

Utanför systemet : vänstern i Sverige 1968-78 (1978) : antologi/  Jan Engberg, Christian Hårleman, Sven E Olsson, Lasse Pettersson, Björn Erik Rosin, Sören Wibe

Kul titel, eller hur? Åren det begav sig i början på nittonhundrasjuttiotalet sålde partivänstern sina tidningsorgan utanför statens systembutiker i folkmun systemet kallat. Varhelst det fanns ett systembolag i staden kunde man räkna med att på lördag förmiddag så var vänstern där.

Tio andra sätt att använda ordet systemet som jag inte tänkte på.

 

 

1 ”Det är möjligt att en del av vänsterns kadrer lämnar politiken i besvikelsen över uteblivna framgångar. Det är emellertid mer troligt att huvuddelen behåller sin socialistiska övertygelse och fortsätter ett politiskt arbete fast i andra former. Kanske kan man säga att vänstern går in i systemet och utformar politiken från en egen konkret situation. Det blir i så fall en politik som förstärks inte bara av den ökade sakkännedomen utan även av den erfarenhet de gångna tio åren gett. Ett på sikt säkerligen mycket betydelsefullt faktum är den skolning i praktisk politik som perioden gett åt en ansenlig socialistisk kader.” Lite oja och lite goja och ingen förklaring på vad man menar med systemet… bristande akademi m.a.o.

På samma sätt utvecklas marxismen. Många kommer säkert att hävda att det vi bevittnat är marxismens dödsryckning och att det Tingstencitat som inleder boken visar sin giltighet. Denna åsikt ser dock knappast mer än till ytan. Ett på sikt också avgörande moment i vänstervågen var att själva marxismen återupptäcktes. Mitten av 60-talet markerar ett påtagligt uppsving för den marxistiska forskningen och debatten. Utvecklingen leder självfallet till förkastande av flera moment i teorin, men det betyder ju inte teorins död. Man gör sig av med barlasten och ersätter den med mer hållbart gods, en process som mer levandegör än dödar en ideologi. Och är det något den gångna tioårsperioden visar är det att marxismen har kraften att vara långt mer än ett honnörsord första maj.” (s.10)

Det riktiga är ju att marxismen inte återupptäcktes som den var utan mer än den delen som ingick i leninismens partilära och som skulle komma att kallas marxismen. Mycket av marxismen har hittats på efter Marx död.

2 ”Det nya med studentrevolten var att den allmänna radikaliseringen av studenterna och mellanskikten här på ett omedelbart sätt kunde knytas till de egna, omedelbara, intressena. I Stockholm var det kampen mot UKAS som var den utlösande faktorn. I Paris var det till stor del kampen mot det uråldriga undervisningssystemet som även före maj 68 mobiliserade stora mängder studenter. 22 mars-rörelsen t ex tillkom som en protest mot förbudet mot politik på universiteten, även om också här en antiimperialistisk aktion var en avgörande faktor. Händelserna i maj i Frankrike ledde heller inte bara till att den rena arbetarklassen protesterade. Lärare, läkare, ingenjörer, tjänstemän lade överallt ned arbetena i protest mot löner och arbetsförhållanden på den egna arbetsplatsen.” (14)

Här pratar man om undervisningssystemet och då fungerar ju boktiteln ”Utanför systemet” inte alls.

3 ”Lägger vi samman alla dessa fakta ser vi att en väsentlig del av upproret förklaras av studenternas kamp för sina egna intressen. Inställningen mot studenterna präglades i de flesta länder av styvmoderlighet: pojkar och flickor var strängt åtskilda i bostadsområden med besöksförbud. På universiteten fick man inte prata politik. Tentamenssystemet var uråldrigt. Mer och mer började samhällets krav på strömlinjeformad arbetskraft att prägla undervisningen. Den traditionella, liberala, uppfattningen gick ut på att lära studenterna att kritiskt analysera ett problem. Höjdpunkten i hans utbildning nåddes då han just såg helheten och kunde analysera de skilda delarna i relation till denna helhet. Men i och med att behovet av intellektuella steg anpassades undervisningen mer och mer till rena avnämarintressen. Fackkunskaper, inte en kritisk helhetssyn, blev undervisningens egentliga innehåll.” (s.14)

Här pratar man om tentamenssystemet och då fungerar ju boktiteln ”Utanför systemet” inte alls. Heller.

4 ”De mer sofistikerade teorierna om de intellektuellas ledande roll tog emellertid fasta mer på medvetandet än på den materiella basen. Till stor del stammade dessa teorier från Marcuse, en professor i filosofi som kom att framstå som studentrevoltens ideologiska inspiratör och symbol. Hans starka inflytande över studentrörelsen kom sig av att hans teorier förenade och integrerade så många av de element som bar upp den nya vänstern: kritiken mot överflödssamhället, behovet av nya behov, nya samlevnadsformer, en ny sensualism, samtidigt som den förmådde förklara vad erfarenheterna så klart visat det sista decenniet: studenternas ledande roll och arbetarklassens politiska passivisering. Teorin om studenterna som en ny ”produktivkraft” gav studenterna den ledande rollen genom att de likställdes med arbetarna: de blev blott ”hjärnans arbetare”. Denna teori kunde uppenbarligen inte förklara varför studenterna ville ha ett slut på bröd och smör-politiken medan arbetarna ville ha en fortsättning. Marcuse lyckades med detta och kunde både förklara den nya synen på samhället och studenternas ledande roll.

Den västliga kapitalismen representerade för Marcuse ett stagnerande, övermättat samhälle. Systemet hade tystat sina främsta kritiker, arbetarna, inte genom våld, utan genom överflöd. Arbetarna hade inte längre något subjektivt intresse av att göra revolution eftersom systemet tillfredsställde alla deras behov. Systemet skapade alla de behov som fanns, och det odlade inga andra behov än det kunde tillfredsställa. De behov som skapades var enbart de som kunde ge profit: mer bilar, mer tv, mer prylar och status. Marcuse menade emellertid att sådana behov till stor del var falska behov. Våra verkliga behov: av frihet, jämlikhet, sensualitet, värme, gemenskap går inte att sälja och skapas därför inte heller under kapitalismen:”

Här visar författarna sin bristande kunskap om marxism och begreppet kapitalets subsumtion.

”Alla dessa behov och tillfredsställelser är genomträngda av profitens och exploateringens nödvändighet. Hela raden av tävlingsartade prestationer och standardiserade nöjen, alla symboler för status, prestige, makt, uppreklamerad virilitet och charm, kommersialiserad skönhet – hela denna värld dödar i sina innevånare själva dispositionen och organen för alternativet: frihet utan exploatering… Kapitalismens framsteg reducerar inte bara frihetens omgivning, den mänskliga tillvarons öppna vidder utan också längtan efter, behovet av en sådan omgivning. (Människans befrielse s. 25, 27.)

Friheten, åsiktstoleransen, mister även den sitt värde i de kapitalistiska samhällena. Alla åsikter, det må gälla bagateller eller väsentligheter, tenderar att behandlas lika. Toleransen är repressiv, kritiska åsikter inte bara tolereras utan t.o.m. uppmuntras för att ge systemet ett sken av valfrihet.

I detta samhälle finns inget subjektivt behov av förändring, tvärtom. För arbetarna upplevs talet om revolt bara som ett hot mot den egna tryggheten. Men revolten behövs objektivt sett. Den kan emellertid inte byggas direkt utifrån vad merparten av människorna upplever som deras omedelbara behov, utan måste istället byggas på medvetenhet och insikt, på en överblick över hela systemet, och en teoretisk jämförelse med ett alternativt system. Det är här de studerande kommer in. De är de enda som tillägnat sig denna helhetssyn och i kraft av den teoretiska distansen kan bara de avslöja indoktrineringen, de falska värdena, den skenbara friheten. Studenterna blir på så vis en förtrupp för en medvetandets och behovens revolution, inte svältens.

Studentrevolten hade den betydelsen att den aktualiserade sådana teorier, där de intellektuella tilldelades en mer aktiv och central roll än i den traditionella marxismen. Samtidigt skapade studentrevolten den bas av aktiva människor som sedan skulle fylla vänstergrupperna. Den innebar ett uppsving för intresset att studera och fördjupa sig i antikapitalistiska teorier. Men den teoretiska förnyelsen kom aldrig att bli mer än en ansats. Snart, inom loppet av ett par år, skulle alla dessa glömmas bort och ersättas av den traditionella marxismen på alla plan. Arbetarklassen skulle åter inta platsen som ”den enda revolutionära klassen” och partiet skulle snart återta de klassiska leninistiska formerna. Marxist-leninisterna skulle inom ett par år totalt dominera den ideologiska scenen, åtminstone i Sverige. ” (s.15)

5 ”1969 utkom i Sverige Sara Lidmans bok Gruva, ett reportage från och om gruvarbetarna i malmfälten. För dem som läste denna bok blev det uppenbart att svensk arbetarklass inte levde och arbetade under så behagliga förhållanden som utmålats. Lönerna hade visserligen höjts sedan 30-talet, men maktförhållandena på arbetsplatsen var oförändrade. Mycket av det tunga arbetet hade visserligen försvunnit men i stället hade ackorden gjort entré och stressen och jäktet var snarare värre nu än förr. Inför dessa stora, näraliggande och handfasta problem blev det mindre progressivt att tala om medvetandets allena saliggörande roll, att det fanns högre värden än att tala om problemen på arbetsplatserna osv. Arbetarklassen var inte så välmående, och framförallt var den inte så passivt lojal mot det existerande samhällssystemet. Men var verkligen arbetarklassen revolutionär? Var den inte för alltid hemfallen åt femöres- politik i facket och torftig pragmatism i politiken? Svaret kom i början av december 1969 då arbetarna i Svappavaara satte sig i en vild strejk. Inom ett par dagar strejkade samtliga gruvarbetare i Kiruna, Svappavaara och Malmberget. 5 000 man i strejk mot företaget, men även med en udd riktad mot fack och regering. Och till de vintriga bilderna från demonstrationerna och strejkmötena i malmfälten ändade 60-talet och ett nytt decennium började.” (s.18)

6 ”Varje värdering av partivänsterns utveckling – värdering av de frukter som den har kommit att bära med sig och den funktion i förhållande till klasskampen som den har idag och framgent – måste ta sin utgångspunkt i dess ursprung och objektiva funktion. Vänsteruppsvinget i slutet av 60-talet byggde inte på någon bärande tradition och den snabbt uppblossande aktivismen kom att kasta löften omkring sig att kvalitativt förnya den politiska kampen och teoretiska reflektionen över samtidsmänniskans livsvillkor, allt i syfte att skapa en ny livskvalitet och samhällstyp. Man kan med Håkan Arvidsson (i en betraktelse över svensk vänster i Ord och Bild nr 2-3/75) konstatera att ”Dessa egenskaper var på samma gång rörelsens styrka och dess svaghet.” Arvidsson fortsätter: ”Bristen på erfarenhet och kontinuitet blev påtaglig i samma takt som uppsvinget växte. Svårigheterna att kanalisera och disciplinera den spontana kraftutvecklingen avslöjade brutalt svagheterna.” Det svenska uppsvinget kom att anpassa sig till ett internationellt mönster. Franska majrevoltens misslyckande när den politiska och organisatoriska styrkan i vänsterns vågskål var för svag, den tyska och amerikanska studentrörelsens blodiga stångande mot systemets repressiva institutioner, ”även om det inte havererade med samma storslagna åthävor” (s.53)

7 ”Bolsjevikerna hade, på grund av omständigheterna och ofta mot sin vilja, övertagit den gamla tsariska statsapparaten och använt den för sina egna syften. Följden blev att många av de högt stämda förväntningarna på revolutionen och det kommunistiska samhället rann ut i sanden. NEP misslyckades, motsättningarna inom landet minskade inte och systemet med arbetar- råden som skulle manifestera den proletära demokratin hade tömts på sitt innehåll. Utvecklingen var naturligtvis inte höljd i dunkel för delar av partiet. Redan tidigt utvecklades oppositionella linjer mot den officiella politiken. Om kritiken till en början var tämligen spontan, kom den efter hand att kanaliseras till vissa grupper, och gälla frågor som rörde hela den revolutionära politiken. Moskvaoppositionen 1923 liksom Leningradoppositionen 1925 kom att rikta in sig på frågor om den ekonomiska politiken. Även om det förekom skiljaktigheter mellan dessa båda oppositioner kan man i stort hävda att kritiken gällde NEP-systemet. Man var rädd för en tillbakagång till kapitalistiska relationer och krävde istället mer långtgående planering och kollektivisering. Efter hand, och i ljuset av egna svårigheter att föra fram kritiken, kom oppositionen också att ägna sig åt frågan om den inre demokratin i partiet. De båda oppositionella linjerna slog sig samman under 1926 och lade fram en preliminär politisk linje vid ett centralkommittémöte. De ledande företrädarna Trotskij, Kamenev och Zinovjev protesterade mot partiapparatens tyranni, mot NEP-politiken och mot den bristande internationalismen.” (s.57)

8 ”Visserligen förekom Trotskij som en av föregångsmännen där men han var inte ensam, flera kända bolsjeviker från oktober- revolutionen deltog också. Vidare var Trotskijs egna insatser inte helt glasklara. Han var en av de ivrigaste förespråkarna för NEP-politiken och även under en period motståndare till oppositionsfriheten inom partiet och fackföreningarna. Inte förrän han själv genom sin uppvaknande medvetenhet blivit utsatt för systemets förtryck kom han att bli den förgrundsgestalt som kom att samla oppositionen.” (s.58)

9 ”Den nya politiken presenterades i ett omfattande fackligt-politiskt program på förbundets andra kongress i maj 1976. Analysen av fackföreningsrörelsen skiljer sig här radikalt från den man tidigare förfäktat. Formuleringarna om fackets bundenhet vid det kapitalistiska systemet och inneboende reformism, har ersatts med ståndpunkten att ”facklig organisering ‘i sig’ är varken revolutionär eller reformistisk”.(11) Det är styrkeförhållandet mellan klasskamp och klassamarbete inom fackföreningarna som avgör vilken roll de kommer att spela.” (s.77)

10 ”Det är möjligt att en del av vänsterns kadrer lämnar politiken i besvikelsen över uteblivna framgångar. Det är emellertid mer troligt att huvuddelen behåller sin socialistiska övertygelse och fortsätter ett politiskt arbete fast i andra former. Kanske kan man säga att vänstern går in i systemet och utformar politiken från en egen konkret situation.” (s.109)

VPK Vänsterpartiet Kommunisterna
SKP Sveriges Kommunistiska Parti
KFML Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna
KFML(r) Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna) RMF Revolutionära Marxisters Förbund
KAF Kommunistiska Arbetarförbundet
FK Förbundet Kommunist
RM Revolutionära Marxister
KEG Kommunistiska Enhetsgruppen
VUF Vänsterns Ungdomsförbund
MLK Marxist-Leninistiska Kampförbundet

1967 bytte det svenska kommunistpartiet namn från SKP till VPK. Samma år bildades KFML, som år 1973 antog VPK:s gamla namn SKP.Begynnelsen till det trotskistiska partiet i Sverige återfinns i en liten grupp (RM), som bildades i Göteborg 1970. Senare samma år antog man namnet RMF, och ytterligare några år senare döpte man om sig till KAF.VPK:s ungdomsförbund hette fram till 1970 VUF. Detta splittrades då och delades upp i FK och MLK. VPK:s nuvarande ungdomsförbund kallas KU (Kommunistisk Ungdom). KEG bildades som en utbrytning ur KFML(r) år 1974. KFML(r) ombildades vid årsskiftet 1977/78 till KPML(r), Kommunistiska Partiet Marxist- Leninisterna (revolutionärerna).

Marcuse H.: Människans befrielse, Stockholm 1969
Marcuse H.: Protest, demonstration, revolt, Stockholm 1968
Program för socialismen – Socialistiska Förbundets programförslag, Stockholm 1967 Samordnad Näringspolitik, Stockholm 1961
Seale P. & McConville M.: Revolution – Frankrike 1968, Stockholm 1968
Spender S.: De unga rebellernas år, Stockholm 1969
Student Power – Problems, diagnosis, action, Middlesex 1969
Tarschys D. & Tham C.: Den nygamla vänstern, Stockholm 1967
Therborn G.: En ny vänster, Skara 1966

Mycket citerat men Vad göra? I verkligheten så vet vi att de flesta marxister som omskrivs i boken frodas i systemet vilket gör att boktiteln som verkade så fyndig är helt å de. Vänsterparodierna är en del av systemet.


Språkets sjunde funktion

Laurent Binet ; Språkets sjunde funktion
översättning från franska av Sara Gordan
Kul, kul, kul. Hela Nietzsches epigoniska poste moderne är här och några till. Deckargåtan som ska lösas upplöser sig som vilken teori som helst i ett ingenting och läsaren får egentligen aldrig veta. Först ut med svart humor och det folkliga tilltalet var Ferdinand Celine på sin tid och inte oväntat så droppas också läromästarens namn bland alla andra. Teorikändisarna är många och överst tronar Eco semiotikern vars idéer det hela bygger på. Den semiotiska förmågan att dekonstruera språket i alla sina delar kan leda till förmågan att konstruera maktens meningar och ge ägaren makten i sin mun. Barthes körs över av en tvättbil för den analoga algoritmen till maktens mening, språkets sjunde funktion, han förvarar i innerfickan och så är jakten efter gärningsmännen/kvinnan på gång. Mycket mer är väl inte att säga. Läsaren bjuds ett pärlband av ”scener jag skulle vilja se” a la tidningen MAD och en filosofisk diskursklubb med fascistisk anstrykning där en del av detektivakternas uppgörelser serveras och inte minst receptet till en napolitansk och italiensk patentpizza. För att sammanfatta: en lätt absurdistisk surrealistisk satir över spridda tankar som flytt. Ett utförligt personregister och litteraturförteckning kunde gott förlaget ha bjudit på. Bara på kul alltså.

Tjeck igen

”Det finns nätter då Fanockså lämnar böckerna och ser på teve som en vanlig man.”, för att nu travestera Fantomen eller Nietzsche lämnade samma tanke om Zarathustra. I alla fall så kollade jag på basketlandskampen i Europamästerskapen mellan Tjeckien och Sverige. Det är kul att de svenska damerna håller hög nivå. Så hög att de lätt skulle ha vunnit mot Tjeckien. Nu gjorde de inte det och det är lätt att se hur tillkortakommandet gick till. Svenska förstafemman men Kalis Loyd som en gång i tiden tränade och spelade matcher med Chirseberg Cherries F85,86 och -87 tog en stadig ledning med snabbt och överflyglande spel där inte minst Kalis visade framfötterna tills det var dags för coachen att mitt i flytet ta en timeout i slutet på första halvlek som bara kunde gynna motståndarna och gjorde det också och disponerade sedan om laget så att så att tjeckiskorna kunde gå ikapp, gå om och dra ifrån till en ganska så säker vinst. Tja, vad säger man? En psykologisk blackout, en coach som trots sina meriter inte kan basket eller vanlig simpel vadhållningsmuta? Tjänstefel var det i alla fall och sorgliga de sportjournalister som inte påpekade det. Fredriks försvar för coachen är bara löjligt. Sverige har en given vinstlott i samarbetet mellan Kalis och Amanda men det bara förekommer knappast alls. Faktiskt sorgligt det också. Eldebrinkarna behöver avlastning för att bli bättre dessutom.

 


vardagar

keep calm & carry on

Textmagazinet 1271

Hic salta - Hoppa nu

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.