Witold Gombrowicz: Vigseln   (1968) (1947)

De dimper ner en bok som jag beställde för ett bra tag sedan och jag har glömt varför. ”Vigseln” är ett drömspel där huvudpersonen drömmer fram hela skådespelet inklusive sig själv. Absurdistiskt som man sa då det begav sig. Ganska så bra idé och när jag läser så kommer jag på vilken roman som förmodligen outtalat är uppbyggd precis så. Kritiken var hyfsad och inlevelsefull utifrån att precis så kan det vara och kännas. Realistiskt med andra ord. Precis så!