Etikettarkiv: Åsa Linderborg

Faller en faller två faller alla.

New Jersey Devils förlorade fjärde slutspelsmatchen till Tampa Bay Lightning. Dessutom hemma. Lite oväntat. Själva förklarar de med att fysiken inte räckte till och då menar man att Lightning kunde tackla bort Devils och dessutom skada flera spelare. Lightning var uppenbart inte så lätta att tampas med. Det var Devils centrala spelare som åkte på däng. Victor Hedman spearade New Jerseys succéroukie Nico Hischier mellan benen utan för spelet utan åtgärd från domaren eller åtföljande avstängning som annars är legio. Lightnings Nikita Kucherov armbågstacklade Sami Vatanen som är förstaback, i huvudet mot sargen utan åtgärd. Hedman faller definitivt i mina ögon. Kan tänka mig att Jesper Bratt får spela i nästa match. Han har bäst powerplaystatistik, poäng per powerplayminute och det är på uselt powerplayspel som Devils förlorar. Annars är det uppenbart att New Jersey Devils tappat identiteten och den europeiska spelstilen från säsongsinledningen. Det är slutspel och coachen tror inte längre den nya implementeringen. Bratt får fortsättningsvis då sitta på bänken och läsa motboken. Eller?

Att dela ut Nobelpris är det roligaste kungen vet och dom som inte tycker om glädjeflickor till kulturkaffet kan nu lämna bordet. In med nya regler. Skillnaden på feodalism och kapitalism är att man kan få sparken. Bara män? Varför inte? Borde inte han kulturkladden kunna ersätta nu när han blir av med sina ersättningar. Åsa Linderborg som annars är ett gott salt i kvällstidninen kvittrar med och verkligen undras det hur hon tänker? Är det ett utslag av den nya vänsterpopulismen kan man tänka? En fallen kvinna? Fallen från vad? Vänsteridentiteten? Annars så är det Ackademiskutan som faller av och låter putta kulturkladden över bordet. Inte särskilt ridderligt ändå det heller. Minns att också Sir Lancelot var en kladdare som lämnade bordet fast alldeles av sig själv.

Sir Zlatan, kungavännen, faller men av andra skäl. Till och med Aftonbladets ledarsida vill kommentera fallet: Zlatan också ”Zlatan är inte ensam om att lockas av de stora pengarna i spelbranschen. Kändisar som Mikael Persbrandt, Alex Schulman och Sigge Eklund gör också spelreklam. Även Aftonbladet gör det. Zlatan har liksom Mikael Persbrandt och Alex Schulman skrivit självbiografiska böcker om hur fasansfullt det är att växa upp i eller leva med missbruk. De har beskrivit hur det leder till social utslagning, tomma kylskåp, trasiga relationer, svek och våld. Erfarenheter som påverkar en som människa, alldeles oavsett hur framgångsrik man blir. De borde helt enkelt veta bättre.” Som så vackert sagt. Även Aftonbladet borde veta bättre. Det sociala arvet och sånt som Gustav (Skå-Gustav) Jonsson hade sett drabbar rik som fattig. Man åker inte dit; man åker tillbaka. Tillbaka till identiteten. Också en identitetspolitik.

Aftonlövet fladdrar i vinden. En annan Ledarrubrik: ”Det skulle behövas lite intelligens i Liberalerna” Jomen just, tänker vän av oordning, visst är det så. Där andra startar med två tomma händer startar liberalerna med liten intelligens och återvänder ständigt. Också en identitetspolitik.

Nåja. Nu något nobelt puckande med upplyftande iakttagande intelligent och realistisk poesi. ”Pratar med Robert Hägg i telefon efter slutsignalen i PPG Paints och han ger en väldigt bra beskrivning av skillnaden mellan grundserie och slutspelet.
– Det är som när det är två minuter kvar i vanlig match och det står 2-1…fast hela tiden.
Lysande poesi.” Snacka om identitetisk lyrik – fast hela livet.

 

 


Javisst, ja.

Nobelpris: Lätt den här gången: Joyce Carol Oates eller Michel Houellebecq. Förresten så skickade jag efter ”Underkastelse” av Houellebecq i dag för att inte bli av med en födelsedagsrabatt. Förbeställde också Leonard Cohens nya skiva. Cohen är ett musikgeni, akribist och en människa med sträng känsla för platsens ande. ”I’m ready, my lord” sjunger han, hineni (här är jag). Kanske är det dags för en tidens ande. Kanske är det det som Nobelpriset handlar om. En avsutten världsande där värde går före värld. Nåja, världsandar finns det ju både här som där som medborgare Cornelis sjöng. Bob Dylan är dock en sträng vassare. Läs för övrigt i The NewYorker om the servants bådda.

Åsa Linderborg som jag alls inte har någon anledning att polemisera mot lyckas helt förbigå problemet, den söndervittrande svenska staten, när hon vill att vi ska prata med sverigedemokrater. Själv pratar jag med sverigedemokrater varje dag när jag går ut med hunden. Fast man vet inte. Enligt Etablissemanget, antirasisterna och Åsa Linderborg så är det skillnad på sverigedemokrater som är partiaktiva och sverigedemokrater som bara löper med. Så skulle man aldrig betrakta socialdemokrater. Kanske gör sverigedemokraterna det? Åsa Linderborg förstår inte att hon, antirasisterna och Etablissemanget är en del av problemet medan Sverigedemokraterna är ett symptom.

Jag råkade höra lite absurd riksdagsdebatt i går på bilradion som en bekräftelse på ovanstående. Förre ministern-någonting Skurklund kritiserade Statsminister Lövfden för att minska pengarna till omsorgsapparaten vilket vederbörande dementerade med att det var en ideologisk fråga för honom att inte göra så. Han hade bara minskat byråkratin inte reglerat den. Men det gör den så bra själv, det vet alla, och alla vet också att Alliansarna gräddfilsvägen garanterar vård och omsorg till sig själva. Om verkligheten kan man annars läsa varje dag i tidningen, till exempel om att indragen assistans leder till den omsorgsberoendes död. Mord med andra ord. Här är problemet! Lös det! Säg inte att det inte finns. Och kan ni inte lösa det så frågar folk någon annan. Då handlar det om tro och förtroende och kanske om valet mellan pest och kolera. Vill Åsa prata med nazister så är det hennes grej och så pratar vi inte mer om det.

Ps: På Aftonbladets kulturtipparsida kan jag se att Åsa Linderborg helst ser att Les Murray får Nobelpriset den här gången. Jag kan inte se att det förvånar mig. Ingen vinnare den här gången heller. Greider är inne på mina banor. Övertramp? Till Kristian Lundberg som säger att Adonis är lika intetsägande som ett diabeteskex vill jag säga att Lina Wolff, vars ”Bret Easton Elis och de andra hundarna” jag läser nu, säkert hade kunnat skriva en fantastisk novell om ett diabeteskex. Vad hon hade kunnat göra med en titel som ”Vin, kvinnor och diabeteskex” kan jag bara drömma om.

Ps. Nobelpriset till Bob Dylan är väl också bara att drömma om. Texterna. Om jätten.

PPs. Bob Dylan, som bara representerar sig själv, utom möjligen Robert Allen Zimmerman då, kan mycket väl komma att tacka nej till priset. Som Jean-Paul Sartre gjorde. Av samma skäl. Det vore kul. Lika kul som att han fick det.

PPPs. Ett särskilt tack till Jonas Gardell som tycks förstå värdet av värden.


Kolla – en bra story!

Fredrik Virtanen skriver bra (Bah) i Aftonbladet om kulturkriget där en del tappar bort sina identiteter. Det som skulle vara sant var lögn. Kanske hittade de ingen parkeringsplats för den här hybriden? Följ länken så länge den varar. Jag upptäckt att länkar till en del media efterhand försvinner; ungefär som böckerna på Malmö stadsbibliotek. Undergrävande min Hypertext.

Kommentar: Åsa Linderborg gick bort sig när hon stegade över och öppnade grinden för Olle på bokmässan. Brasklappen, eller är det ägarens självinsikt, ”Bokmässan är en mångmiljonbusiness där vi bygger varumärken, kränger böcker och saluför åsikter som det självgoda majoritetssamhället accepterar. Det har ett värde i sig, men stoltare än så är det inte.” duger för mig. En gång är ingen gång men nu blev det två.

Sartre: ”Man väljer sina steg och nästa steg utgår alltid från det förra.

 


om att Hålla sig för skatt

När Lena Andersson i en Ledare i Dagens Nyheter under rubriken ”Skatt är den nya girigheten” ondgör sig över den moderna formen av den gamla ledungen och i slutklämmen skriver ”Det är sant att girighet orsakar skatteplanering, nämligen skatteverkets, som nitiskt samlar medel så att någon annan alltid kan betala.” så ägnar hon sig åt att tillverka nyspråk. Det är en Orwellsk tanke. Om det inte bara är förvirring så ligger det inte långt borta att tänka Dagens Nyheter som en yttring av Sanningsministerium a la romanen 1984. Där arbetar protagonisten Winston Smith med att klippa bort historiska ”felaktigheter” ur gamla tidningar och ändra beskrivningarna så att det passar dagens totalitära tankar. Jag gör en sökning på ordet ledung i Dagens Nyheter och får fem svar. De tre första handlar om ledung i bemärkelsen härnadståg, den fjärde är ett namn och på den femte som verkar handla om en insamling, alltså ungefär i betydelsen som jag använder ovan får jag svaret: ”OJ.  Någonting gick fel. Sidan du försöker nå finns inte.” följt av versalerna ”TA MIG TILLBAKA TILL DN.SE” ”Oj,” tänker jag, redan påverkad av plakatet. http-adressering skrivs alltid med små bokstäver, men alltså inte här. Är Magdalena Ribbing underrättad? skulle kanske Red Top ha frågat. Sanningsministeriet markerar sin rätt att skriva enligt nyspråkliga (nys) regler. Likt André i Förrädaren söker jag inte en andra gång svaret på min fråga av rädsla för konsekvenserna. Lena Andersson skrev förordet till senaste svenska Orwellutgåvan och jag tänkte då stilla: ”varför skriver en ny liberal förordet till en socialists gamla tankar” och tänkte väl inte då att det fanns en genomtänkt tanke. Det är precis som om sylten klibbar. Kanske inte. Man ser dessa omvända begrepp dyka upp här och där. God och godhet är begrepp som nu också kan betyda sin motsats. Snart kanske betyder det bara det andra som det tidigare inte betytt.

Nåja. Åsa Linderborg skriver i dag som vanligt piggt och rappt om Lena Anderssons klurigheter och omvända betydelser som ledarskribent på Dagen Sannheter men jag tror hon har fel. Åsa kan inte argumentera gymnasialt. Meningen: ”Inte heller Lena Anderssons aversioner mot att betala skatt är nytt tankegods som får världen att skälva” alluderar på Ayn Rand och Atlas Shrugged och kanske är inte det helt fel. Om elitismen blivit mainstream är kanske för mycket sagt men gentrifiering pågår. Rappat och klart var det. Det framtagna och nyslipade gamla furugolvet ska vitmenas med lut, knäskuras med såpa och eftertorkas med kallt vatten. Varning för travesti!: ”Vi är inte rädda för gamla hus utan för regelverket” Oss emellan tror jag att Lena förläst sig lite på Michel Houellebecq, vilket inte betyder att hon har fel men slinter kanske för fort fram i spåret.


Ha Ha Ha

Johan Hakelius; ha ha ha! Johan Hakelius; ha ha ha! Johan Hakelius; ha ha ha!

Till alla er som inte läser Johan Hakelius för att han tillhör högerostyret på Aftonbladet kan jag meddela:-) att i dag är han riktigt rolig. Så rolig att jag tillfälligt öppnade Bloggskrinet.

”Sport är en kriminell verksamhet. En värld av knarkare och mutkolvar, fifflare och fuskare. Sport handlar om maktspel och förräderi, pengar och kanske till och med sex.” Ack ja. Allmänheten är inte informerad. Sport är nästan lika befriat från riktiga journalister som systembolaget på Fridhemstorget från tidningsförsäljare på sjuttiotalet. Det sista kräver kanske en förklaring för den sent födde: Det var så att de första åren av 1970talet så blomstrade både kapitalismen den så elakt kallade bokstavsvänstern. Varje fredag eftermiddag så försökte allsköns stalinister prångla ut veckans budskap (som för övrigt oftast handlade om kapitalismens kris) till arbetare och folk som besökte Systembolagets butiker utom just på Fridhemstorget. Den som tror att Malmös segregerade geografi är ett nytt påfund ska veta att det är påfundat sedan länge. Norr, öster och söder är till för ”trash” av olika sorter medan mervärdesvinnarna i Malmö håller sig närmre havet till Väster.; Veni vini vänster – mervärdevinnarnas barn köpte ostörda här sitt proletariserade brännevin vilket var charmigt och diskret … och faktiskt alldeles sant.

Om man nu ska hålla sig till Aftonbladet så kan jag också meddela att Svenska intellektualitetens okrönta drottning Åsa Linderborg i en jämförande artikel om Tomas Ledin och Ulf Lundell rörde till det lite i klassanalysen. Annars har hon alltid haft rätt.

Göran Greider fångar i textsnutten om Widerbergs Joe Hill det bipolära: Bo Widerbergs Joe Hill, som har rätt lite med verkligheten att göra, fångar ändå just detta. Filmens romantiska grundackord – både bröd och rosor! – är häpnadsväckande vackert och sant. Annars vet jag inte om det är okej att svamla på så om JH som GG gör om man inte är eller har varit med i IWW. Det finns en lokalavdelning i Malmö. Om BW räcker det med att man är från Malmö.


Tja …

Journalisterna blir färre och dåligt betalt har dom. Särskilt på kultursidan som plötsligt på Aftonbladet.se miste sin särställning på menyn med numera bara sport, nöje, TV, väder och ledare. Av Lars Hermanssons artikel på dito framgår att inte skriver man för att tjäna pengar där. Eller? Vet han möjligen något annat sätt att tjäna pengar på som är bättre. Kulturskrivandet verkar vara någon sorts framhållande eller personel advertising. Eller? Varför , kan man fråga sig, accepterar journalister sina dåliga löner och arbetsvillkor. Och har gjort länge nog. Kanske. Ja det är svårt att veta. Om vi säger så här: Journalister som skrå verkar varken självmedvetna eller särskilt upplysta. Läser man Kulturchefen själv så framgår det att hon inte har något inflytande över löner och ersättningar. Varför då kalla henne chef. Eller? Vad är det för ett företag där inte chefen sätter eller är med och förhandlar fram lönerna. Toppstyre?, eller ostyre. Ja det är mycket som är svårt att förstå och veta. att klicken skulle styra i tidningen är bara lika besynnerligt som det här med polisen som pinnar på. Ja som sagt: Tja …