Etikettarkiv: Chirseberg Bulls & Cherries

Lost in Zon

Minnena mina är många när det gäller basketboll. Funderade på dem då jag nyssen gick med hunden. Det var det där med Triangelen som Phil Jackson och Tex Winter begåvade Chicago Bulls med och som Chirseberg Bulls & Cherries anammade. Hur kan det komma sig att vi i basketbollkulturens yttersta avkrok i en gymnastiksal av allra minsta sorten faktiskt klarade av att lära Triple-Post Offense, TPO, och sedan spela det, lätt som ett självspelande piano? och upprepat vinna över lag som var övertygade om att de var mycket bättre men bara råkat göra sin sämsta match? Nåja.

När Phil Jackson skulle sportchefa i Knicks skrev jag: ”Den speciella Zendansen ringen runt pågår i New York Madison Square Garden. Det gamla gardet avskedades i god stil: aggressive and cool! Jag tror, till skillnad från alla övriga förståsigpåare, att Phil Jackson förkärlek mera handlar om personalen än taktiken, men så har jag också läst hans böcker.” Slutsats. Tja. Den gode Phil fick aldrig tag på de spelare som TPOn behöver eller förutsätter.

Zonminne: Det är Göteborgsfestival och vi; Chirseberg Cherries B-flickor ska spela B-final. Eftersom Chirsebergslagen brukar gå till A-kvart ungefär så var det väl inte så övertygande men vi hade haft två Elitseriemotståndare Luleå och Solna, dessutom ettan och tvåan, i gruppspelet och förlorat båda med en poäng efter inte så lite domargruff och tufft fysikt spel från de bra mycket större norrlagen. Nu heter motsåndarna Asker och är norska mästare och också de ganska så stora och stöddiga. Coacherna också. De har en egen klack med äldre Askerspelare som skränar oupphörligt under uppvärmningen. De tar hela banan i besittning när de värmer upp och det är i basketetikens rike verkligen inte snyggt. Vi får säga till domarna för att få tillgång till en korg. Askerspelarna fortsätter att värma upp genom att nu springa runt hela planen. Men egentligen bryr vi oss inte för vi är ganska trötta och bara åtta spelare. Gårdagen innebar att lämna förläggningen klockan sex för spel i Askim och komma hem klockan tjugoett då den snälla serveringspersonalen höll maten varm till oss. I sista lördagsmatchen, alltså semifinalen, mötte vi Djursholm och var mycket trötta och försvarades oss lågt, vilket innebär man-man-försvar med alla spelarna bakom bollen, där översta spelaren är i höjd med straffpunkten utom då spelaren som markerar bollhållaren. Alla anfallen var långa vilket innebär att man håller igång passningsspelet till fem sekunder kvar på skottklockan innan spelet avslutas. Det var så länge sedan vi hade spelat så att Dzenita som var alldeles ny i laget inte fick komma in på planen. Då hade hon fått spela lika mycket som de andra i sex matcher men hon grät i alla fall. Efteråt skrev Djursholmscoachen att de förlorat därför att det var första gången de mött ett lag som spelade zon. I Sverige var det förbjudet att spela zon men i internationella turneringar, som Göteborgsfestivalen, var det tillåtet. Nåja. Strax före matchen brukar coachen alltid säga något inspirerande och nu mot Asker behövde jag komma med något som piggade upp. Cherries spelare var korta och vår längsta nu inte längre än deras kortaste. ”Dom verkar vara bra på att springa men korta spelare är alltid snabbare så … fullt ös!” Fem disciplinerade tjejer i körsbärsfärgade dresser och svartröda knästrumpor sätter högsta fart och efter två minuter leder vi med 12-0. Helplans man-man press, dubbling och avslut direkt. Körsbären svärmade kring bollen och skar av alla passningsvägar. Asker fick bollen knappt över mittlinjen. Allt gick i och norskorna blev rundningsmärken. Time-out och ett himla liv på den norska bänken medan publiken var alldeles tyst. Matcherna är korta i Göteborg och bara att ligga under med några få kan bli till problem. Norskorna som övermodigt startat i man-man går nu över till zon och matchen är hemma. Dzenita kommer in och får spela resten av matchen, mest av alla. Avsiktligt saktar vi in och spelar långa anfall och Asker är glada för att spela jämnt och fortsätter i sin zon så att vi slutligen vinner med tio poäng. Py sätter fem treor och det är hög nivå i flickor B. Det blev till vårt roligaste avslut någonsin. Man kan säga att då var det vi som var i zonen. Förutom medalj och pokal så fick alla varsin grön godisgroda för att Luleåcoachen högt och obehärskat ropat till domaren: ”Dom hoppar ju som grodor”. (Det ser ut så när man tar emot och skjuter i samma rörelse. TPO) Den traditionella avslutningsmiddagen då alla bjöds att äta hur mycket dom ville byttes mot fisk och ris på en kinarestaurang av kostmedvetna trettonåringar. Så trots några fler B-finaler och A-kvartsfinal i Lund och Göteborg, trots att spela jämnt med alla Skandinaviens bästa f-85:or i en inbjudningsturnering i AArhus och dessutom slå Högsbo som var bäst bland 86-orna, trots att komma tvåa i Skåneserien utan träningsplan, och att året efter vinna Skåneserien så var nog de gröna grodornas dag den bästa dagen med F-86.

(Det hemskaste minnet är från Lundaspelen ett år då samma lag spelar B-final både i F-85 och F-86.  Det var inte särskilt Basketsmart av coachen som skyllde på olyckliga omständigheter. (Tanken var att gå till A-slutspel i F-85 och bli utslagna tidigt. Nu blev det så att sekretariatet – EOS/Malbas gotländska stjärna –  i en match hade bokfört poängen tvärtom så att vi förlorat när vi egentligen vunnit. Det var ett solklart fall men det danska laget ville inte gå med på annat än omspel och då fyllde man på med bättre spelar från sitt utslagna förstalag och omspelsmatchen fick klämmas i i ett redan digert spelschema. Likväl förlorades den bara med en poäng.)   Efter sjutton matcher på fyra dagar så grät flickorna sig igenom sista dagen. När någon behövde byta så fick jag vackert och övertalande fråga om någon ville gå in på banan. De vanliga uppgifterna fick omfördelas och minnet som fastnat är när Karin får uppdraget att sköta alla inkast. Det bara brister och storgråtande på planen säger Karin, ”Ska jag göra allt?!” och menade varenda stavelse.)


LOST IN TRIANGLE

Om det nu undgått någon så kan jag berätta att Phil Jackson, NBA-basketens framgångsrikaste coach ever med elva titlar, nyss fick sparken som sportchef från New York Knicks. Om hans tid där kan man läsa i New York Post. Han fick inte till det. Om systemet som var en del av den tidigare framgången, Triple-Post Offense, kan man läsa i New York Times. Där kallas systemet The Triangle Offense men det är faktiskt något helt annat. Liknande, men ändå något helt annat. Dock duger Triangeln eller Triangelen som vi säger i Malmö, som smeknamn; Knickname i New York. New York-borna förstod aldrig Triple-Post, och inte spelarna heller. Läs artikeln The Obtuse Triangle så förstår du kanske varför och på köpet lägger märke till vad bra sportjournalistik kan vara. I artikeln förklarar Jay Williams vad som inte går att förstå:

That even Amaker, considered one of basketball’s most intelligent coaches, could not say much about the triangle seemed remarkable until I spoke with Jay Williams, an ESPN analyst. Williams played in the triangle in his one season with the Bulls before a career-ending motorcycle crash, yet he, too, was challenged to explain it.

“Me, I study the game every day,” Williams said. “I have an N.B.A. League Pass. I watch so many college games. I’m breaking down games every night.

“You hand me a piece of paper and say, ‘Jay, define the triangle for me,’ it’s kind of like a kid with Magic Markers drawing a cartoon. It’s all over the page. So many series of actions, I get lost trying to explain it. Now, give me four guys who know how to run it on the court, I can get out there and do it.”

Triple-Post Offense är magi, eller zen, eller det grekiska praxis. Eller var, om det nu är så att ingen spelar det längre. Det kan inte tänkas, det kan bara göras. Det borde Phil Jackson ha förstått tycker man men ändå: det var värt ett försök! Du kan spela det utan att förstå, men inte förstå utan att spela det. Jag tror jag kort försökte att förklara det en gång för Magnus Sjöholm till en artikel i en nu avsomnade, tror jag?, baskettidningen 305. Typ tjugo år sedan. Flicklaget, Chirseberg Cherries F-85-86, han då skulle skriva om spelade nämligen Triple-Post Offense. Eller efter Tex Winters principer kanske är bättre att säga. Basketsystemet innehåller förstadium med Fast Break och Second Break före Set Offense och det var bara när vi valde långa anfall som laget kom fram till att ställa upp och avslutade då som regel med en enkel trea. Laget fick med andra ord mycket lite matchträning i systemets fulla potential. Nåja, det var kul ändå och lite magi skapades allt. Kvarterslaget från Kirseberg vann Skåneserien, till övriga mer seriösa lags stora förtret, spelade Ungdoms SM och gick vidare till andra omgången, vann B-finalen i Göteborgsfestivalen mot norska NM-vinnarna Asker och avslutade säsongen med en inbjudningsturnering i Aarhus där övriga inbjudna skulle utgöra gräddan i Norden. Det gick sådär men Göteborgsfestivalens F-86 vinnare det året, Högsbo, fick i alla fall se sig slagna av ”körsbären” från Skåne. Övriga årgångar i Chirseberg Bulls & Cherries spelade också ”Triangelen” med liknande framgång. Nämner det för Chirseberg  var nog ensamma i Sverige om att praxisera den speciella magin Chicago Bulls lärde ut. Precis som förebilderna körde vi ”The Firebrigade”  varje träning. Nästan. Hur det kan komma sig att tjejerna klarade det så bra när till och med NBA-lagen avstår? Kanske för att de började som sexåringar och att Triple-Offense höll dem i handen hela vägen. Sista matchen blev en träningsmatch inför första tänkta Div 3-säsongen som gymnasister och ett med två Malbasspelare förstärkt Chirseberg mötte Lobas som avslutat våren med att vinna div 1 men nu fick se sig slagna med över trettio poäng.

Varför inte Chirseberg fortsatte?: Tja anledningarna är naturligtvis flera men då Chirsebergs nya DamDiv 3-lag bytte namn till Malbas för att vara snälla och ge Malbas ett andra-lag så straffade Skånes Baskebollförbund klubben med dryga böter. Jag har aldrig förstått varför. Malbas, som inte anmält något lag, fick med några Chirsebergsspelare i laget spela på Cherriesarnas lottning. Böterna var för stora för ett bidragslöst kvarterslag utanför systemet. Antar att det var det Skånes Basketbollförbund visste. Och inte kunde förstå. ”Triangelen” går igen. Och då var det ändå jag som konstruerade ”nivåträdet” som man är så stolta för. Nåja. Läs allt vad Phil Jackson skrivit och praktisera det så blir du en bättre människa!

 


Den som ropar får svar…

… är det inte så man säger. Jo jag fick faktiskt svar. Förvånande nog. Tre stycken. Men det var ju jag som fick svar och det var jag som blev förvånad. Varför vet jag egentligen inte.

Artikeln handlar om Kalis Lloyd, en fantastiskt duktig basketspelare med siktet inställt på WNBA, som faktiskt som tolvåring tränade och representerade kvartersklubben Chirseberg Cherries som då också samarbetade med ett av Sveriges bästa damlag – EOS/Malbas. På några rader beskrivs hur Kalis lockades att spela i Malmöklubben Malbas istället för Danska Virum. Men så var det inte alls.

Kalis bodde på Söderkulla och gick också i skolan där och kombinerade sina danska framgångar med att en tid spela med det några år äldre tjejerna i Kirsebergslaget. Det var en bra miljö för henne då Cherriessarna, omskrivna flera gånger i Sydsvenskan och också i 305; Svenska Basketbollförbundets tidning,  vann Skåneserien det året och sju spelare fick representera Skånelaget och då laget tränade i Helenholms Sporthall samtidigt med EOS/Malbas kunde det väl knappast bli bättre. Kan man tycka.

Nåväl;

1) Mästervärvaren själv skriver att han inte på något sätt är inblandad men att han läst artikeln.

2) En EOS/Malbas-spelare skriver att hon också reagerade då hon första gången läste intervjun då hon mycket väl mindes Kalis på plats på Heleneholm och att hon också stannade kvar och pratade efter träningarna ibland, men att hon inte brytt sig mera.

3) Klubbens artikelansvarige? skriver att så framställdes det och alla kan vi vara stolta över Kalis.

Nåja.

Meningen med min kommentar var få ändring på en felaktighet men i stället för att iakkta god nettikett så väljer nummer 3) att blockera bloggen. Genom sitt förfarande markerar den Malbasansvarige att det är något kymigt här!  Så här kommer min kommentar in extenso:

Nä men oj då. Det här var ju inte sant. Kalis spelade i Chirseberg Cherris F86, som för övrigt vann sin Skåneserie, när Anders Isberg på vanligt Malbasmanér tjatade över henne till sitt flicklag. Att Kalis spelade med Chirseberg berodde mycket på att mamma Helen också hade Claes Eriksson som tränare i samma ålder. 1975 tror jag det var.

-o-

Men det var olika svar. Människor som läser en artikel, eller som i det här fallet, en invändning mot en artikel, läser in olika saker. Och därför är det så viktigt att det som står i artikeln är riktigt.  Vad skall annars goda värderingar bygga på? En akademisk uppsats eller ens avhandling behöver inte vara riktig, däremot så måste den vara konsistent; den måste hänga ihop. Det hela är som sig bör en filosofisk fråga. Birgitta Trotzigs i förra inlägget nämnda förord handlar om det konstnärliga uttrycket i moderniteten eller som man säger modernismen. Till moderniteten hör också skammen som härskande styr- och reglerteknik i mentaliteten. Det kan vara allt svårare att förstå i ett samhälle med andra ekonomiska grundvalar där den individuella skulden kommer att dominera. Skammen precis som Skulden är olika allt efter tillämpning och vi befinner oss i en historisk övergångsfas där varken skuld eller skam är överordnat- Ke se ra. Går det så går det. Inget betyder något. Då blir detaljen plötsligt viktig som bärare av något som kan ha betydelse.

Det kan vara svårt att förstå för en sportnisse men ”se det så här” som Partiordförande Persson brukar säga när han vill styra upp en fråga: USA som av gammal hävd brukade vinna alla basketbollturneringar runt om i världen där man fick vara med; sporten är ju trots allt uppfunnen i landet, gjorde det plötsligt inte längre. I VM-turnering efter VM-turnering så hamnade man bara femma, sexa eller sjua och blev alltså utslagna i varje kvartsfinal man avancerat till. Vad var fel? Landet tog sig samman och började fundera och naturligtvis så kom det fram många svar men man enade sig om det stora. Basketen hade av showmässiga krav i det kommersiella NBA tappat sin karaktär. Spelarna var fortfarande världens bästa men man spelade inte världens bästa basket längre. Resultaten var talande om helheten och statistiken svarade med detaljerna. Den internationella basketen använde fler passningar för att göra poäng och skottprocenten sjönk drastiskt i det amerikanska umgänget med övriga. Javisst! Det är inget konstigt med det. Basketboll är en lagsport. Det har det alltid varit. Det är så basket ska spelas. Men kanske inte nu längre. i USA. Något som var tydligt var hur pointguardens roll förändrats. Pointguarden gjorde hellre egna poäng än passade bollen. Det går inte. Den detaljen får vi ändra på. Redan Phil Jackson hade ju lyckats få Michael Jordan att förstå att ska laget – Chicago Bulls – vinna så måste hela laget vara med i matchen. Så blev det, Michael lyssnade och Bulls vann, och vann, och vann och Michael Jordan gjorde ännu fler poäng men han blev också NBA:s bäste försvarsspelare. Mycket svett och vann har flutit under broarna sedan dess och nu är USA tillbaka på världens topp.

Detaljen och karaktären är viktig. Mycket är underförstått och outtalat i karaktären – som att man inte ljuger i artiklar utan att det slår tillbaka på sannfärdigheten överhuvudtaget och inte heller värvar den stora klubben sönder den mindre klubbens lag utan att på så sätt faktiskt slå undan benen på sig själv. Tids nog kommer de bättre spelarna alltid att söka sig till de bättre lagen och de i slutändan bästa spelarna har alla börjat i mindre klubbar. En klubb som ljuger och inte uppfostrar sina egna spelare kan aldrig komma på topp. Så är det bara!


Skammen som försvann.

Jag råkar inte gå och lägga mig idag för jag råkade koka kaffe på kvällen och så sitter jag här och kan inte sova.

Två ting hänger jag upp mig på. Fast på något sätt är det samma sak.

1) Människor som inte gör sitt jobb. Här

2) Människor som ljuger. Här

1) Kommunalrådet som helt har ignorerat den gamla kvinnan, vilket framgår av artikeln, säger att han utgått från att någon gjort det han skulle ha gjort. Så frågan är naturligtvis då. Vad gör ett sådant Kommunalråd när han gör något när han nu utgår från att någon annan gör det han skulle ha gjort. Särskilt som han i slutet på artikeln lovar att nu göra vad han inte tidigare har gjort. Är det någon som tror på det?

2) I den här lilla artikeln är det många som ljuger. Eller inte påtalar. Skribenten, den intervjuade, den omtalade, klubbansvarige, för att inte tala om två stycken föräldrar. En liten men mycket talande detalj. Jag lovar att återkomma när jag inte fått några svar på mina förfrågningar hur det kan komma sig.

-o-

3) Makt

3) Nu på morgonen dök det upp ett tredje från/om folket som gärna skriver om sanningen i bästa Newspeakstil och som för tillfället har makten. Artikeln glöder och är en fantastisk blodfylld pärla och eftersom jag precis råkar (det är mycket råka idag) ha läst Birgitta Trotzigs förord till Gösta Oswalds Skrifter associerar jag osökt.  Proffsigt, sa Billa. Abjektigt, sa Bull.