Etikettarkiv: Claude Simon

TEXTASEN

Roland Barthes : Textasen : om textens njutningar   (2016)(1973)

förord Horace Engdahl, efterord Lydia Wistisen

översättning Daniel Pedersen

Formatet passar perfekt i bakfickan på jeansen. Jeansen ska vara blå. Arbetarblå. Nu är mina svarta. Innan jeansen var blå så var de vita och koktes i klor. Provos. Svärtades i gatans spektakel och behövde ett reningsbad. Katharsis. Vitt provocerade, bomullsblått stod för andens allians med kroppen medan svart är skuggans skugga. Som Platon ser brottslingen dikten medan Aristoteles hävdar motsatsen: Genom scener, som uppväcka medlidande och fruktan, söker tragedien vidare åstadkomma en rening av just dessa affekter (Katharsisteorin i Om diktkonsten) ”Om Shakespeare inte hade förmått gestalta mördare så väl, så hade han själv blivit en sådan. (Hebbel) Barthes skriver i TEXTASEN att man inte kan beskriva läsandets njutning men så är han också fransman. ”Man simmar verkligen omkring i ett poetiskt hav, inte på någon enda punkt faller man ur denna stämning, och allt är fullkomlighet och samtidigt förnimbar verklighet” (Goethe om läsningen av Homeros). Men Roland Barthes själv förmedlar den textuella vällust läsaren njuter i sin TEXTAS. Det är ypperligt. Boken är på franska uppställd som ett konversationslexikon med rubrikerna i bokstavsordning. Det missar den svenske översättaren som annars är utmärkt. Så ordnad är ordningen oordning och det är Barthes hela poäng i boken som upprepas i olika ordningar. Orden ska inte komma i bataljoner eller på löpande band som McLuhan lär oss om det gutenbergska systemets transmission till verklighet. Orden är utbrutna fragment ur Barthes tankekropp. De representerar inte Ordningen. Tvärtom så består läsningens njutning och övergång i vällust i motstånd mot Ordningen. Det bara blir så. O ljuva sjuttiotal. RB:s moderna litteratur är Claude Simon. Läs och njut! Den klassiska benämner han själv. Men jag tycker att han håller – alltid. ”aldrig att njutningen kan förlora sin anarkistiska sprängkraft” (s. 110) Det är därför vi njuter av Celines alster utan att tycka om honom. ”Upproret har sitt enda försvar i den lycka alla känner

Visst har Barthes en del att säga om framtiden. Inte utan humor.  ”Man skulle kunna föreställa sig en typologi för njutningarnas läsning – eller läsningarnas njutning; den är inte sociologisk då njutningen vare sig är ett attribut för produkten eller produktionen; den skulle bara kunna vara psykoanalytisk, koppla ihop den neurotiska läsningen med textens hallucinatioriska form. Fetischisten skulle dras till den sönderskurna texten, uppsplittrade citat, formler, nedslag till ordets njutning. Den besatte skulle frossa i bokstäverna, de sekundära, åtskilda, språken, metaspråken (denna klass omfattar alla logofiler, lingvister, semiotiker, filologer; alla de förvilka språket återkommer). Paranoikerna skulle konsumera eller producera intrikata texter, berättelser som utvecklas likt resonemang konstruerade enligt spelregler med dolt tvång. Hysterikern (den besattes motsats) är den som skulle ta texten för rena mynt att räkna, den som träder in i språkets komedi utan bakgrund eller sanning, som inte längre är subjektet med någon kritisk blick och som kastar sig in i texten (vilket är något helt annat än att projicera sig i den)”(s 95,96) I förordet påstås Barthes inte förutse massläsningen av detektivhistorier men det tycker jag att han gör alldeles ypperligt ovan om än de typologiska resonemangen naturligtvis kan utsträckas åtminstone att också omfatta alla de jungska typerna i hans personlighetstypologi. Om inte annat så ett alldeles utmärkt underlag för säkerhetspolisen för att nu åter prata med Platon. Den som läst ”Six days of the Condor” eller sett filmen ”Three days of the Condor” kan förstå vad jag menar.


Kulvertering

Alla vet vi ju vad en konvertering är. Man byter religion. Paris är värt en mässa som han Henrik inte sa. Ena dagen protestant och andra dagen katolik. I den svenska intellektualiteten finns flera exempel på den sortens överlöpningar, nu senast omvittnad i böcker och artiklar om flera av 1968-vänsterns staffagefigurer som numera, och kanske sedan länge, mera ser till sitt eget förseende. Stuffar till sig, så att säga. Ombytlig ja, men intellektuell? Det är något som inte stämmer här.

Nåja. Kulvertering var ordet. Per Svensson skriver om det i Sydsvenskan. (och för övrigt har han skrivit om en svensk intellektuell också!) I hans mening en inkapslad åsiktskorridor. Jag har min egen kulvertmening som tar ordet ett varv till (Det är nostalgiska veckan här (sportlov!)). Det var på ackordens tid i främre delen av nittonhundrasjuttiotalet och jag svetsade ihop till timlönen. Utomhus i Kockums stora docka där supertankerna monterades och jag befann mig som regel i akterbygget som vette mot Köpenhamn eller Barsebäck lite beroende om man tog kafferasten på popdäck om styrbord eller babord. Av förmannen fick man ett ackord om till exempel 100 timmar. Det klarade jag av på 80 timmar men stämplade ut först efter 90 för att ligga på den ackordsnivån som jag tyckte att jag hörde till. Då hade jag alltså redan börjat arbeta på nästa ackord utan att stämpla in. Då hade jag tio timmar till godo och på nästa ackord kunde jag kanske svetsa ihop tio timmar till. I praktiken låg jag alltid minst en vecka i förväg på ackorden. Det betydde att jag kunde gå en hel vecka och göra ingenting utan att det påverkade min lön som var ackordsbaserad. Nu gjorde jag inte det. Jag gick ner i kulverten som löpte runt dockan och satte mig att läsa. Särskilt om det regnade. Blöta buldankläder är tunga. Sex timmar om dagen. (jag upprätthöll kafferasterna med arbetskamraterna) Det finns böcker som är särskilt ägnade att sträckläsa. Claude Simon skrev sådana. C.G. Bjurström som översatte var min ingång till den då i mitt tycke fantastiska delen av litteraturen. Celine, Malraux, Foucault med många flera. Till och med Balzac fick plats. Samuel Becket passade perfekt i kulverten. Mina smarta arbetskamrater upptäckte att jag ofta var på dåligt humör när jag avslutat en bok och tyckte att jag skulle ta ledigt en dag eller två. Och så gjorde jag det. Annars är att smälta järn och läsning en utmärkt kombination. Koncentrationen på den vita smältan som styrs avslappat inuti svetsvisirets mörker trots många gånger fysiskt krävande arbetsställning gör att tankarna kan/vill sväva fritt. Så kulvertering för mig blir att dra sig från den verkliga världen och det är väl kanske just det som ett främlingsbetingat samlingstänkandet i den politiska bristen på debatt gör.


vardagar

keep calm & carry on

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.