Etikettarkiv: David Lagercrantz

Alfons Åberg den dumme

”Herregud”, tänker jag, ”liberaler i fullmäktige, det är inte möjligt.” Men så läser jag vidare och förstår att det inte alls rör sig om några liberaler. De bara kallar sig så. Några förresten?. Är man flera för att man leder en grupp? Är det liberalt att tala för hela gruppen? Däremot så levererar kommunala förskolenämndens socialdemokratiska ordförande ett liberalt svar. Varför inte socialdemokrater heter socilalliberaldemokrater numera kan jag inte förstå. Den här debatten tycks handla om vem som ska bestämma i vuxenheten. Inte ovanligt. Men låt oss ägna Alfons Åberg några minuter. Jag har läst alla Alfons Åberg-böckerna och tycker att det är en i största allmänhet pysmysig och högst trovärdig inte helt i genom perfekt figur och det gäller också pappan och deras relation. Den ständiga ”jag ska bara” kommentaren reflekterar den familjemässiga urskulden att inte tillräckligt bry sig om ”den andre” men det reder alltid upp sig på slutet och alla bryr sig om varandra lite mera. Alfons Åberg är lite av varje men han är alltid snäll. Utom då i ”Alfons och odjuret”. Alfons Åberg den snälle är plötsligt Alfons Åberg den dumme. Får man göra så? Den lille Alfons har intagit den snälla platsen i socialiseringsprocessens identitetsbygge och så är han plötsligt dum. Det är inte alls så självklart. Det är så klart en mara. Det borde fler ha tagit till sig. Vilken sensibel personlighet som helst kan handla i kris här. Det här är egentligen en fråga för kulturkonsumentombudsmannen. Naturligtvis är konsten fri och det må också gälla seriekonsten men man behöver faktiskt inte köpa allt. Här ligger problemet. Föräldrarna läser inte barnböcker nog uppmärksamt. ”Jag ska bara tänka på något annat medan jag läser högt. Det kan jag som är vuxen och duktigare än ett barn” ”Är Alfons dum?, jaja alla kan vi vara lite dumma ibland men det reder upp sig på slutet” Grejen var att det gjorde det inte här.

Tankarna drager åt Dragos, Mr Walker, Fantomen. Den förste hjälten att bära mask . Han är på sitt sätt en tragisk hjälte, en tragöd som nogsamt noterar alla sina äventyr till berättelser, likt en polis som alltid skriver rapport. Kit Walker står för en universiell moral som han tillämpar över hela världen och bor i ett obestämt landområde som klimatiskt finns i Afrika men kulturellt någon annan stans. Den vandrande vålnaden kunde kallats ”Stämplaren” för han stämplar människorna som kommer i hans väg efter behag. De goda får det goda märket och de onda en dödskalle. Han gör bara goda saker och dödar aldrig. Vid den stripen han dödar skulle större delen av kundkretsen lämna. Grejen är att han aldrig gör det. Inget trauma där inte.

Helt klart spelar serietidningar, den grafiska berättelsen, graffen, en allt större roll i den samhälleliga kulturen.

Inte för att det hör hit men i den Lagercrantzka boken om Lisbet Salander så berövas hon sitt ursprungliga trauma om nu någon la märke till det.  En biblisk syskonkonflikt läggs in. Salander Disneyfieras. Som när Djungelbokens Mowgli får elden från himlen i stället för från människorna. Dessutom dödar Lisbet uppsåtligt. Det har hon inte gjort i Stieg Larssons böcker. Nu kommer Gud att ta sin hand ifrån henne. (Lisbet=Gud är mitt löfte) För nästa bok kommer vi att kunna notera en fallande tendens i konsumentkvoten.


Omskapelser

Stieg Larsson: Milleniumtrilogin (2004)

David Lagercrantz: The Girl in the Spider’s Web (2015)

Akira Kurosawa: Three Villains of the Hidden Fortress (1958)

George Lucas: The Star Wars Saga (1977)

I går såg jag ”Den vilda flykten” av Kurosawa på Spegeln och den var på många sätt riktigt bra. Så bra att George Lucas tjugo år senare omgestaltade filmen till ”Star Wars”. I amerikansk filmkultur är det inte ovanligt alls och legio är hänvisningarna hit och dit till förkommande filmer. Så skrev Stieg Larsson också Milleniumtrilogin och likt en deckaraktig James Joyce så lånar SL emellanåt skrivstilen en eller två sidor från olika deckarföregångare och läser man om trilogin liksom Ulysses kan man upptäcka att de båda är riktigt roliga på sina ställen. I filmerna upptäcker man det direkt då timing är en av filmdygderna. Kurosawa har förmedlat det japanska krigaridealet ”den klichétuggande samurajen” till Västerlandet som kan dyka upp varhelst man inte anar det som till exempel hos Lisbeth Salander med ”Aim for their weakest point. Be a warrior” Men Nietzsches existensiella tänkande likt titeln ”Det som inte dödar stärker” kan också få duga. Populärkulturen förmedlar ofta ett tydligt krigarideal eller krigarideologi om man så får säga och om man ska lyckas med en bok, eller film, så måste man balansera det med något annat. Det lyckas Kurosawa, Lucas och Larsson med men det gör inte Lagercrantz, men bortsett från att den mångsidiga boken är ensidigt kampinriktad och ändå utan samhällskamp så är DL:s uppföljare helt okej, men ärligt talat så tror jag ändå att den efter släppdatum inte kommer att växa så mycket som originalarna gjorde. Larsson har lagt mallen Lagercrantz följer den. Inte exakt men på Lagercrantz´vis. Där Larsson alluderar på detektivromaner så syns Lagercrantz referenser vara TV-serier. ”Big Bang Theory”s Penny till exempel som får stå modell till Lisbeths syster Camilla och dessutom får bidra med några repliker. Men vi får inte reda varför egentligen Lisbeth Salander bär sin punkutstyrsel och vi får inte reda på varför nördarna i BBT som älskar Star Wars inte uppmärksammar Kurosawa. Det hade Stieg talat om. Däremot så får vi reda på det verkliga skälet till att Lisbeth blev mobbad i skolan. DL skriver att det var Camilla som låg bakom allt. Nåja. Det är inte bara långsökt men undergräver helt den psykologiska trovärdigheten i Salandergestalten som Stieg Larsson formade henne och det är lätt att se att det finns en hel del i Milleniumberättelsen som en Lagercrantz helt enkelt inte kan förstå och heller inte vara insatt i. Det är lite som när GP får en ny chef som är högkonservativ istället för högerliberal; alltså i stället för en vänsterradikal så blev det här någon sorts liberal; det bidde med andra ord en tumme. Nåja. Tummen upp ändå alltså.

o-o

Med tack till SvD så har jag kollat världen runt med mina betalda skrivande kolleger. Dom är långt i från lika snälla som jag men så har dom också läst många deckare och thrillers. Pålästa och välformulerade. På köpet fick jag också en bra analys av varför Stieg Larsson lyckats bättre än alla andra i Patrick Anderson´s recension av tredje Milleniumboken. Lysande!

o-o

Nu ska jag läsa en ännu tjockare bok om Djursholm. Det är det som kallas balans.


The Girl in the Spider’s Web

När nu Norstedts låter publicera ännu en bok om Lisbeth Salander så gör man ett grovt övertramp, i alla fall på engelska. Boken presenteras som ”Millennium series Book 4″, som om Stieg Larsson skrev de första tre delarna i en serie som ska fortsätta. Så är det knappast. Stieg Larsson skrev en alldeles särskilt ovanlig trilogi och hade en idé att likt Sjöwall-Wahlöö skriva tio romaner men det var bara det att de sju följande skulle bli helt vanliga ”shortcuts”. Så kom igen nu Norstedts, 544 pages, jag tror visst att du tappade tråden och öppnade för vem som helst att skriva vidare. ”Det går an”, som han Almqvistaren skrev, och det går säkert En och Ann och tänker på det.

Jens Liljestrand är först ut att recensera skvadern som dessutom enligt Aftonbladet är stulen en gång till. En skavdruppel med andra ord. Nåja. JL tyckte inte den var bra och det hade han säkert tyckt om ”Män som hatar Kvinnor” också om han varit lika underdånigt snabb på det. Därvidlag liknar ju faktiskt Lagercrantz och Liljestrand varandra. Men hur herr Jens kan man likna Stiegs Trotskyism vid ”upplyst socialism”? Aningen löst, eller hur? Stig Larsson däremot liknar ingen annan och han har läst om trilogin och menar att den håller för tidens tand. Särskilt första boken. Artikeln är en pärla. I den gömmer sig också förklaringen till att varken Kungen eller Akademien tycker om Milleniumberättelserna: Det tillhör inte min (läs: deras) verklighetoch är därför inte intressant” och dessutom en bra förklaring på det ”svenska deckarundret”: ”Frågan (läs: tanken) om hämnd.” Kanske är Sverige för präktigt för människorna där och då läsarna i världen.

Nåja. Nu ska jag leta fram min gamla Kindle och läsa boken på engelska. Milleniumtrilogin var enligt ”alla” vedersakare sämre (läs: bättre) på engelska och det lär väl gälla för Lagercrantz också.

ps till Stig: Jonas Sandberg fick upplysningen om Samirs Gryta via avlyssning av Malin Erikssons mobiltelefon.

ps till David: Det är okej att fortskriva på Salandertemat. Kanske är det en väg till det stora konstnärskapet. Det är Norstedts som inte är okej. De vill göra boklanseringen lika hemlig som släppandet av en ny mobiltelefon eller bil. Släppande i hemligrum är en mycket privat historia i vår vantrivda kultur.

O-O

Efter släppet kan man konstatera konsten att inte behöva ha läst det man recenserar/ anmäler, som i DN, eller att inte ha en aning som Sydsvenskans man, som inte kopplat ens vad marknadsanpassat översättandet består i. Kulturen i pappersmedia är verkligen i kris, den sortens kris som statliga myndigheter per preference legio hamnat i. Journalisten som byråkrat. Byråkratiförnyelseprocessen hackar.


BLOGGOMENT

Snacka inte bara

vardagar

keep calm & carry on

Textmagazinet 1271

Hic salta - Hoppa nu

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.