Etikettarkiv: Det riktiga landslaget

Sundare i hagen

Det riktiga landslaget har hittat sitt riktiga spel.

Sverige går till fotbollsfinal i Riospelen och superlativen haglar och det finns plats för några underlativ också. Analysen av det skedda lyser som vanligt med sin frånvaro.

Sverige har gjort en fantastisk OS-prestation men de är inte ett bättre fotbollslag än för en vecka sedan, kan man läsa på annat håll och det kan jag naturligtvis inte hålla med om … nog ingår strategin och taktiken också i prestationen.

Den stora skillnaden mot tidigare matcher är att yttermittfältarna tar sitt defensiva ansvar på hundraprocentigt allvar och att försvararna ”faller av” istället för att ”stiga fram”, det vill säga befinner sig hela tiden mellan målet och bollhållaren och låter anfallaren ta emot bollen innan man markerar bort henne så tätt att misstag framkallas. Då ger man å ena sidan bort bollinnehavet men å andra sidan tar man också bort alla målfarligheter utom långskott. Det kan vara värt att påpeka att det var inte svenskorna som gjorde brasilianskornas misstag. Att svenskorna klarade defensiven så bra beror naturligtvis att man är bra på det. En viktig ingrediens i ett sådant försvarsspel är att kunna ”läsa” spelet och inte ”gå bort sig”. Med anfallet var det lite sämre beställt då omställningsspelet kräver att man verkligen ”ställer om”. Spelarna måste skifta från långsamt till mycket snabbt och det tar några matcher att vänja sig vid. Tekniken finns där om än inte tanken. Minsta dribbling eller sidopassning och omställningsövertaget (läs: överraskningsmomentet) är borta. Redan i finalen torde målchanserna bli fler.

Varför har inte det riktiga landslaget spelat så här tidigare? Nja, det har man väl då Pia Sundhage själv spelade (läs: då alla spelade så om än med mycket sämre teknik), minns att Sverige var damfotbollpionjärer, men med 1-5 förlusten mot Brasilien kom en tankeställare och motivator för alla att byta tillbaka till den gamla, lätt italienska, taktiken. Den största skillnaden är kanske att alla spelarna måste tänka i första hand defensivt: hellre rensa än leta passningsalternativ.

Det mest fantastiska i sammanhanget är väl att en malmöbo kan gå ner till Gamla Idrottsplatsen där fordom ”49-hjältarna” (Malmö FF:s 49 allsvenska matcher i rad utan förlust) spelade i röda strumpor och numera titta på världsstjärnor som Magda, Lotta och alla andra, trots allt fortfarande rödstrumpor fast nu i samhällelig mening.


BRA SÄMRE BÄST

Nu när det riktiga landslaget åkte ut i åttondelen så kan det vara på plats med lite iakttagelser.

1. Lottningen. Utifrån att Sverige ställdes mot tre lag med högre lottningsgrupp så var en tredjeplats i gruppspelet riktigt bra. Utifrån att Sverige låg femma på världsrankingen så kommer det att visa sig riktigt dåligt om nu inte Tyskland, Kanada och Australien går till semifinal förstås. Den svenska fotbollsbyråkratin lämnade damerna i sticket. ”– Det borde inte vara någon som helst skillnad på om det är herr- eller damfotboll, men uppenbarligen har det varit så, sade Karl-Erik Nilsson, ordförande i Svenska Fotbollförbundet, till Radiosporten i onsdags”. Utifrån den svenska fotbollsverkligheten så vet vi att dess ordförande ljuger. Inte mycket till jämlikhet på fotbollsgalan t.ex. Att inte sportjournalisterna påpekar detta så relevanta i sammanhanget visar att också de i sin yrkespraktik motarbetar svensk lag. Ett övertydligt exempel på det sistnämnda kan läsas i kårbladet Journalisten. Med den försåtliga slutmeningen ”Vid vilken övrig rapportering låter ni politiska mål om jämställdhet, eller något annat, gå före all annan nyhetsvärdering?” menar den ideologiskapande journalisten här tydligen att den överväldigande borgerliga svenska pressen inte också har en politiskt borgerlig agenda. Nåja, han lär hålla på IFK Göteborg. Med i alla fall två sämre lag i gruppen hade Sverige haft större möjlighet att spela in ett lag och bättra på självförtroendet. Gentemot press och allmänhet så isolerade sig Sverige, en identitetspolitik för sämre lottade kanske, men inte bra.

2. Underprestationen. Helt grundläggande i lagbollspel är vad som händer när en spelare får bollen. Första alternativet är att skjuta mot mål eller passa offensivt; alltså framåt eller till spelare som rör sig framåt. Andra alternativet är att passa bollen och därmed tvinga  motståndarförsvaret till positionsförändringar. Tredje alternativet är att själv byta position och därmed skapa en ny situation där alltså tre nya alternativ uppstår. De svenska spelarna valde gång på gång att hantera bollen stillastående för att sedan passa bollen i sidled eller bakåt varpå den mottagande spelare hela tiden hamnade i en allt sämre position tills tyskorna kunde bryta det obefintliga uppspelet. Det är ett främmande sätt att spela och så spelar stressade och tunnelseende spelare som är under en auktoritär ledning med krav de inte kan leva upp till. Blott Lindahl, Sjögran och Rubensson syntes bekväma i sitt spel. Kanske för att de har ett psyke som kunde stå emot.

3. Taktiken. Den såg vi inte. Det fanns ingen framåtsyftande systematik utom enstaka och tillfälliga långbollar som många gånger liknade rensningar till isolerade toppspelare som inte någon gång lyckades hantera bollen. Inte heller mittfältsspelet syntes. Syn för sägen var däremot spelarplatsförändringarna inför Tysklandsmatchen. Kanske var det det som gjorde att tyskorna flera gånger tappades bort i markeringen. Däremot så var defensivtaktiken att tidigt gå på bollen lyckosam i den meningen att Tyskland var så överlägsna att de gott kunde ha gjort fler mål om fler passningar gått fram.

4. Fortsättningen. Sverige kommer att falla i ranking, kanske med tio platser, och många utländska spelare söker sig till bättre ligor vilket i bästa fall kan leda till att fler svenska spelare matchas mot bättre inhemskt motstånd. Kanske kommer man nu att se över hela träningsorganisationen på ungdomssidan så som ishockeyn gjorde och den kan ju bara bli bättre; att fotbollslandet ska med lag bebos sa ju redan Kalle femton 🙂

-o-

Tillagt

5. Sammanfattning. (Jag brukar inte läsa igenom det skrivna mer än en gång för att rätta men nu ser jag att poängen gått förlorad (och Sverige tog ju ändå tre) och jag kanske bör ta mig en funderare på hur jag egentligen skriver; kanske en kurs också.)

Spelarna höll men föll ur ramen därför att ovanstående inte funkade. Coachen kan nog fotboll så det räcker men misstog sig på fundamenta, att tiden inte räckte för att ändra på spelarnas fundamentals. Det blir för mycket att tänka på när spelet inte sitter i kroppen. Svenska landslag måste bygga på svensk tradition. Det är inte fel att ändra men det tar tid. Basketbollen, för att ta ett närliggande exempel, förbjöd länge en mot en-försvar för ungdomar för ändra på zontraditionen vilket ju var ett försök att ändra på den traditionen men man glömde alldeles bort att lära ut en mot en-förvarets alla varianter.

 


RIK, RIK TIGARE, RIKTIGAST

Moa Svan: Det Riktiga Landslaget  Det-riktiga-landslaget1-300x459

Onekligen är det så att villkoren för det Riktiga landslaget (läs: det för tillfälligt mest framgångsrika) jämfört med Herrlandslaget i fotboll inte är särskilt jämlika och att sporten som sådan skulle tjäna på att de blev det. Alla skattepengar som levereras till fotbollsvärlden via olika regelmässiga kanaler, statliga, kommunala, subventionella, skattelättliga och via alla andra kreativa rättsvidrigt kluriga kommunala och också statliga vägar är inte rännilar precis men en rännil är vad som blir över till kvinnorna. MS visar hur också mansfotbollen ingriper i lagstiftningen då det blir så att vinstdrivande aktiebolag inte behöver stå för hela ordningskostnaden. Författaren skriver inte ut det men på vanlig svensk prosa kallas det korruption. Det kan bara inte vara riktigt men ändå så är det så. Kvinnor betalar också skatt. Diskriminering är ett allt för litet ord. Kvinnoförakt betydligt riktigare. Svenska fotbollsförbundets årliga stora gala som man situationen bäst men analyserar man bidragen är det också tydligt. Sällan klargörs skillnaden på Dam- och Herrfotboll tydligare. Men också Damerna dilemma. Varför fotbollskvinnorna överhuvudtaget ställer upp i gubbröran är förnedrande för dem själva. Man ska inte tigga sig till sin del – man ska kräva den. Men vad gör man när man helst bara vill spela fotboll. Medan det det ur ett internationellt perspektiv bara går bakåt för herrarna så går det bara framåt för damerna. Moa Svan antyder problemen i sin bok men analyserar inte djupare och lyfter fram få siffror men visst skriver hon roande och med många bra argument för att fotbollssakerna tillstånd måste förändras. Boken borde bli alla fotbollsspelares standardläsning och vill det mansvädesdominerade fotbollsförbundet ha en förändring så vore ett sätt att skicka ut boken till ett allmänt rådslag inom rörelsen en bra början. Ett allmänt rådslag som involverade alla. Konstituellt borde de dömas till det. Idrottsideologiskt ska man alltid göra sitt bästa och jämlikhetsförändring vore till det mycket bättre. MS vill mera; hon skriver som ett passionerat fan och passionen vill mer än förändring; passionen vill förvandling. För henne är det hög tid att kvinnorna tar över, för att säga det manligt: tar befälet. Kvinnorna är mycket bättre på det här med fotboll och alla värden som därtill tillhör därför ska de också få leda utvecklingen. Det är svårt att säga emot. Boken innehåller också några idolporträtt av landslagsaktuella spelare och en lesbisk agenda som är minst sagt störande. Vi har alla våra olika sexuella preferenser men inom idrotten, om än homofobisk, liksom på arbetsplatser vill vi hålla dem utanför verksamheten. Liksom alkohol och droger. Det är fotbollen och att inte den ene exploaterar den andra som är det viktiga. Men okej, det är Moas bok och kanske är det lättare att sparka fotboll om man är lesbisk men man är i verksamheten först och främst som fotbollspelare.

Media får också sin välförtjänta törn men detta måste vara en illasittande brasklapp: ”Den undermåliga bevakningen beror inte på bristande kompetens. Kompetensen finns. Men tyvärr lyfts den inte fram.” Nästan per definition så finns inte i den svenska sportjournalistiken något man kan kalla kompetens i någon någorlunda komperativ jämförelse. Svenska sportmedia är som planeternas svarta hål. Den har massa, den finns, den kan pladdra på men inget av betydelse kommer ut därifrån. Ingenting. Den svenska sportjournalistiken suger.

Sverige – Nigeria 3-3. Den svenska försvarstaktiken bestod i att stiga fram på respektive anfallsspelare vilket ger en massa offensiva fördelar men är riskabelt mot dribblingssäkra motståndare och att det alltid finns utrymme för ”backdoor”-passningar. Även om också jag tycker att det är den generellt bästa taktiken så var det helt fel mot Nigeria. Om detta kan du läsa bara här

 


Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.