Etikettarkiv: Freud

Teoretiskt sammanhängande verklighet

Ulf Lundell: Vardagar 3  (2020)

Lydia Sandgren: Samlade verk  (2020)

Albert Camus: Pesten (1947)

översatt av Jan Stolpe (2020)

Laurence Sterne: En sentimental resa genom Frankrike och Italien av Mr. Yorick / (1768)

översatt av Majken Johansson (1958)

Lars Sjögren: Sigmund Freud: mannen och verket (2013)

Frantz Fanon: Jordens fördömda (1961)

översatt av Per-Olov Zenström (1962)

 

En semestrande vecka i tid av epidemi blir gärna en vecka med läsning och distanserade hundpromenader och på något lustigt sätt så hängde det hela i hop. Tillfälligtvis tillbringades veckoläsningen i närheten av Österrike på Österlen där författaren Ulf Lundell bor. Hans skriftställning Vardagar 3 handlar mycket om skriveri, måleri, musik, hem och vardagliga strapatser med myndigheter och inspirationen som han får mycket av sin musa i det eget ägandes galleriet i Simrishamn, men inte en enda gång nämner han att det heter Rockhead art. Av och till levererar författaren ”kroppsliga sanningar” för att tala med Fanon, om både det ena och det andra och onekligen är han en man av arbetarrörelsen om än inte organiserad. Arbetar tycks han göra ständigt som den pensionär han är. Prosaiskt och bra, för att inte säga mycket bra. Diskbänksrealism utan diskbänk. När alter egot och medborgaren Ulf Lundell vandrar på Stenshuvud, musicerar eller bor på hotell så är man där och likt en dörr som kan behöva lite olja så gnäller han berättigat över det inte alltid välsmorda, över andra som inte gör sin del eller rent av saboterar som alla nyliberaler gör. Medborgaren blir en motborgare.

”Det är nog bra med teori, men det hindrar inte att verkligheten existerar” lyder Freuds personliga valspråk som han anammade från Jean Martin Charcot och Lydia Sandgren torde ha tillämpat det i sin fantastiska ”Samlade verk” om drifterna och för all del överdrifterna i verklighetens Göteborg och annorstädes. Yttringar av  den förströdda libidons spridda värksamhet. Det är mycket Göteborg och också fantastiska Slottsberget nämns även om hon missar den skabrösa ”barnvisan” om Drottning Blanka som mamma Cecilia som försvann kan ha vissa konnotationer med. Nog är Slottsberget gentrifierat men värt att minnas att Evert Taube engagerade sig mot kalhyggeplanerna mot den unika skärgårdsbyggnationen. Det var nära ögat som man kan säga om ögonfägnaden sett från ”Amirkakajen” på andra sidan. Ytterligare på andra sidan Atlanten hittar man hockeylaget Amerks i svenskbygden Buffalo. Göteborgskan lever! Om allt mindre i Göteborg så kvar i Amerka. Också det en sorts gentrifiering av betydelse som kanske undgått Lydia.

Laurence Sterne skriver om känslan vissa människor utvecklat och därmed skiljer sig från andra, sentimentaliteten som kanske betyder något annat idag på postmodern bildsvenska, och Albert Camus skriver om uttrycken för den allmänna pestkänslans olika stadier, Frantz Fanon om undertryckta medborgares varierade känsla för hur uppror kan formas. Medborgarna blir motborgare. Och Freud? Ja, Freud upptäcker hur det yttre, det omgivande samhället, påverkar det inre, den enskilda själen. Inte först men han vetenskaplifierar. Eller gör han det?

Uppdatering: Lydia Sandgrens Samlade Verk fick Augustpriset och det tycker jag var bra. Det märkliga med recensioner och och den konstiga debatt som uppstod efter Elsa Beckmans okunniga inlägg i DN är att ingen, utom jag förstås, upptäckt att boken handlar om Freuds lustprincip och vad som kan finnas bortom denna. Konstnärskap, framgång och alkohol för Gustav och för Modern som barnen hittar i Berlin?, ja det får vi reda på i den andra delen som Lydia förmodligen får färdig lite snabbare än den första. En gissning? Sju år till för alter egot Rakel? Om nu inte Lydia skriver en avhandling istället. Det hade jag gjort.


White chairs

Det finns en bar i Malmö som heter White chairs och är öppen för alla. Namnet är en hyllning till Rodriguez och upproret inifrån man inte talar om. Gästernas mellantal är närvarande och det är bara för närvarande och det finns inga utomstående. Nej den ligger inte på Möllan, är inte särskilt exklusiv och ord som utanförskap har aldrig varit där och ja, de flesta som är där bär svarta kläder. Se det som en övervägd kulturell tillfällighet. Häromdagen släcktes alla ljus och Robert höll ett lysande föredrag om Herman Melville, Moby Dick och Jehus uppgörelse med Ahab. Det tackar vi för.

 


Oms lag

Eller omslag naturligtvis. Tony Johansson har skrivit en informativ artikel om medborgarspaning och integritet där han utmålar den rådande situationen som 1984+30; alltså mycket värre; = 2014. Min något för vitsiga rubrik refererar till fysiken och Ohms lag och vill understryka sambandet mellan fria tankar och förändringspotentialen i samhället; att det är i det närmaste ett lagbundet faktum att där censur införs, införs också självcensur och i ett självcensurstänkande utvecklas inte nya idéer, uppfinningar och innovationer uteblir och i sin förlängning så stagnerar samhället. Det är med andra ord ett mycket djärvt grepp för ett samhälle att ändra från att vaka till att övervaka och en ödets ironi att den borgerliga nattväktarstaten transformeras till övervakningsstaten vilket verkligen inte ligger långt borta från diktaturen. Fria val blir till ofria val. Fascismen är här och de hukande medborgarna märker inte åt vart det blåser. Eller har blåst. Blåsta är vi i alla fall. Ohms lag gäller bara likström och med Freuds ord så har dödsdriften tagit skamgrepp på libidon. Vi är alltså där nu. På ett sluttande ekonomiskt plan med nerdragen skola, indragen äldrevård och ett allmänt fattiggörande av proleterna kanske trögheten som kommer med kontrollen kan kännas som mindre minskad trygghet men är egentligen alltså motsatsen.

©

Ps: Från sagans Tolkien till verklighetens Tolk. Om inte om hade varit så hade allt varit …? Ett inte alls så Ohmständigt sätt att prova politiska utsagor på är att lägga in ett inte i meningen. Om då den nya meningen bättre svarar mot verkligheten så är det den som gäller. I verkligheten alltså. Vi kan också kalla detta ett tolkande tänkande. Eller intesägandes.

ds/©


I HÄLSPRICKNINGENS TID

Det skulle vara vår nu. I alla fall i Malmö. Det är det inte. Trädens tidigt skjutna skott fryser nu, men de kommer tillbaka på nytt. Trädets sav och solen som strålar rakt ner i fotosyntesen bäddar i klorofyllisk grönska. Grönska som förutom allt annat också är en ljusbrytning. Mera om det i Goethes Färglära som hellre kunde varit en akvarell. Målarkonsten brottar med ljusets brytning. Hur omvandla solenergi till näring. Konstnären fångar ljuset och kan skönja helheten; omvandla delarna får andra göra. Proletärerna får hållas i sammansättningsfabriken, som har stängt och flyttar till Kina tills profitkvoten faller. Allmänheten har inte som det Allmänna en gräns. Gränslandet är en metafor. I hälsprickningens tid.

Jag frågar mig inte varför vi skriver. Eller jag. Författaren brottar med språkets brytning. Det är ganska självklart. Freud skrev Vi vantrivas i kulturen men menade jag. Det är Jaget som vantrivs i Viet. Det är vi som är kulturen. Men hur skulle han skriva det i en mening utan brytning. Särskilt i underkastelsens tid. Det gick inte. Inte då. Vi är det sunda förnuftet medan jag är vetenskap. Fråga Cartesius. Vi är alltid fler än jag. Mera jag och samarbetskvoten faller. Dawkins brottas också med en bister mening. I den egoistiska genens natur ligger att samarbeta men det enskilt underordnade attet får inte vara med. Affektivt bortbrottad. I hälsprickningens tid!

I Expressen framgår det att Lars Gustafsson var KGB-agent. Han skriver det själv. ungefär: ”Om Tingsten var CIA-agent så var jag KGB-agent.” Vilket alltså Tingsten alltså verkligen var. LG är folklig och vänder sig med sin formuleringskonst till det sunda förnuftet: ”Ja vem fan gjorde inte det?” LG tycker att författarskap i statens tjänst är en liten sak. Det är det inte. En författare ska vara fri och inte manipulerad. Särskilt inte av andra staters underrättelsetjänster. Lätt att bli men svårt att gå med på. Ens i efterhand.

-o-

Lite slumpmässigt i efterhand kollar jag Vittnets blog och överst lyser rubriken En illusion och dess framtid. Samma rubrik toppar en liten skrift av Sigmund Freud på mitt skrivbord. Signe Bratt har översatt och Bonners tryckt häftet 1928. LG:s blogpost handlar om Brattsystemet, DN:s ledare : Syna individperspektivet och liberalism medan SF skriver om vetenskap och religion. Synkretiskt, skulle Jung, Vygotskij och Piaget ha sagt. Samtidigt. Freuds slutsats är att religionsillusionen inte har någon framtid och visst blir det till en förunderlig rubrik i sammanhanget.

-o-

Så slår det mig en morgon när jag är ute med hundarna. Illusioner har ingen framtid. Freuds rubrik är genial. Det är det som är så bra med hundar. Helt klart har vi olika moral så det finns att diskutera. Samma med ovanstående LG och jag. LG ligger närmre CIA, full av hemligheter som han är. För visst borde han nämna upphovsmannen till genialiteten.  – att människor har olika moral och att den egna kulturens moral kanske inte alltid är bättre – vilket ju betyder att man själv ligger närmre den andra – har jag från Michel de Montaigne och hans ”försök” om kannibaler och moral. Anakronistiskt i sammanhanget vore att dra in memetics och den på sina håll omdebatterade memetiken. Inte mycket att hämta där för en liberal. Men det tar jag med hundarna!

 


BLOGGOMENT

Snacka inte bara

vardagar

keep calm & carry on

Textmagazinet 1271

Hic salta - Hoppa nu

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.