Etikettarkiv: George Orwell

SNYLTARNA

Sydsvenskan: Snyltarna – om hur och varför andra människor ljuger.
Artikelserie från tidning som trots sitt officiella motstånd gärna tar emot presstöd

Socialdemokratisk snyltning är mumma för Sydsvenskan och varför skulle det inte vara det. Det är läge för satir. Stor satir. ”Arrangemang” sa Bill, ”Heja Malmö FF”, sa Bull. (Travesti på Pelle Svanslös: Gösta Knutssons satir om ett mobbigt samhälle.)  En del är mer jämlika än andra. (Travesti på ”Djurfarmen”; George Orwells satir om ett totalitärt samhälle.) Här har vi dom. Och hela fotbollslaget också. För vem är det som serverar snylten och utan att blinka tar emot hundratals miljoner från kommunen. För hundra miljoner till går det nog att få en loge med hemlig ingång och tonade rutor och lite mer remulade till rostbiffen. Wag* the blära**. (Travesti på Wag the Dog; en film nästan lika rolig som ”En ding, ding, ding, ding värld”.) Kommunen som som ger allra minst till skolan och de lägsta lönerna till lärarna men berömmer de himmlablås sociala projekt som kommunen betalar stort för. ”Himmlablås” förresten; man himmlar med ögonen och blåser kommunen; man himmlar med ögonen och blåser skattebetalarna; Varför renovera en gammal Stadion när man kan Swedbanka en ny både gul och blå. Hövdingen (som inom parentes sagt blivit cykelhjälm) vrider sig i sin grav och snurrar några extra varv med Volkswagenmärket kistan. Det är bara en tidsfråga innan iff-iffs bortatröjor är gula. Vid en borgerlig valseger kommer gult (guilt)  att skrivas in i ”arrangemanget”. (Kom i håg att ni läste det här förrst!)

*(Varför viftar hunden på svansen? För att hunden är smartare än svansen. Hade svansen varit smartare, så hade svansen viftat på hunden). Så!; vem är hunden?; vem är svansen?; vilka är det som trär dansen?.

** Kanske satt idrottens själ i bläran?!


om att Hålla sig för skatt

När Lena Andersson i en Ledare i Dagens Nyheter under rubriken ”Skatt är den nya girigheten” ondgör sig över den moderna formen av den gamla ledungen och i slutklämmen skriver ”Det är sant att girighet orsakar skatteplanering, nämligen skatteverkets, som nitiskt samlar medel så att någon annan alltid kan betala.” så ägnar hon sig åt att tillverka nyspråk. Det är en Orwellsk tanke. Om det inte bara är förvirring så ligger det inte långt borta att tänka Dagens Nyheter som en yttring av Sanningsministerium a la romanen 1984. Där arbetar protagonisten Winston Smith med att klippa bort historiska ”felaktigheter” ur gamla tidningar och ändra beskrivningarna så att det passar dagens totalitära tankar. Jag gör en sökning på ordet ledung i Dagens Nyheter och får fem svar. De tre första handlar om ledung i bemärkelsen härnadståg, den fjärde är ett namn och på den femte som verkar handla om en insamling, alltså ungefär i betydelsen som jag använder ovan får jag svaret: ”OJ.  Någonting gick fel. Sidan du försöker nå finns inte.” följt av versalerna ”TA MIG TILLBAKA TILL DN.SE” ”Oj,” tänker jag, redan påverkad av plakatet. http-adressering skrivs alltid med små bokstäver, men alltså inte här. Är Magdalena Ribbing underrättad? skulle kanske Red Top ha frågat. Sanningsministeriet markerar sin rätt att skriva enligt nyspråkliga (nys) regler. Likt André i Förrädaren söker jag inte en andra gång svaret på min fråga av rädsla för konsekvenserna. Lena Andersson skrev förordet till senaste svenska Orwellutgåvan och jag tänkte då stilla: ”varför skriver en ny liberal förordet till en socialists gamla tankar” och tänkte väl inte då att det fanns en genomtänkt tanke. Det är precis som om sylten klibbar. Kanske inte. Man ser dessa omvända begrepp dyka upp här och där. God och godhet är begrepp som nu också kan betyda sin motsats. Snart kanske betyder det bara det andra som det tidigare inte betytt.

Nåja. Åsa Linderborg skriver i dag som vanligt piggt och rappt om Lena Anderssons klurigheter och omvända betydelser som ledarskribent på Dagen Sannheter men jag tror hon har fel. Åsa kan inte argumentera gymnasialt. Meningen: ”Inte heller Lena Anderssons aversioner mot att betala skatt är nytt tankegods som får världen att skälva” alluderar på Ayn Rand och Atlas Shrugged och kanske är inte det helt fel. Om elitismen blivit mainstream är kanske för mycket sagt men gentrifiering pågår. Rappat och klart var det. Det framtagna och nyslipade gamla furugolvet ska vitmenas med lut, knäskuras med såpa och eftertorkas med kallt vatten. Varning för travesti!: ”Vi är inte rädda för gamla hus utan för regelverket” Oss emellan tror jag att Lena förläst sig lite på Michel Houellebecq, vilket inte betyder att hon har fel men slinter kanske för fort fram i spåret.


SOM JAG BEHAGAR

George Orwell: SOM JAG BEHAGAR – Essäer i urval (2015)

Översättning: Peter Handberg

George Orwell tillhör mina favoriter bland författare. Allt han skriver är bra, också det som är dåligt, vilket betyder att jag kanske inte alltid håller med men läser gärna ändå. Till och från har jag läst honom i alla år och med jämna mellanrum kommer han ut i nya stycken och översättningar. ”As I Please” är stora eller små krönikor han skriver som redaktör på Tribune, ett engelskt Magazin. Urvalet är säkert bra men det känns alltid för litet när det gäller Orwell. Han skriver om allt mellan himmel och jord men kanske först och främst om politik och sedan litteratur och alltid mycket personligt, iakttagande och intelligent och oftast utifrån egna erfarenheter som han tydligt anger. Det kan helt enkelt inte bli bättre!


MORS GRIS

Livet är hårt, sa Ebba

Grymt, sa Horace

Här är det naturligtvis läge att skriva om Den sista grisen  men eftersom jag varken vet vad det står för eller har läst boken (65 för i den digitala kön på biblioteket) står jag nog över tills vidare.

Det där med grisen kan ju lätt förleda tanken till Animal Farm och vissa grisar som är mer jämlika än andra men min hjärna synapsade till senaste nytt från Sanningsministeriet Svenska Dagbladet: här.  Nyskriven Orwelliska. Eller ska det vara Orwellska för att rimma på rotvälska. Artikeln jag hänvisar till är skriven av Lars Åberg som jag recenserat tidigare här på bloggen och i mina ögon mest intressant för hur en bakvänd historieskrivning kan bli till. Nya ord som statsindividualism, som ju inte kan betyda annat än: av staten försörjd individualism ska förklara historiska förlopp men ingenstans om Statens Enskilda Bank. Nej, just det, den var ju Wallenbergs. ”För äldre socialdemokrater var arbetslinjen självklar”, skriver han och tycker man borde veta att arbetslinjen är ett borgerligt begrepp i kategorin corporate bullshit. Uppriktigt sagt så tror jag att LÅ har en egen del i sin låga pension. Ja inte ensam förstås, men tillsammans med hela sitt individualistiska kollektiv. Skrattet åt den språkligt och intellektuellt otympliga devisen Ökad Jämlikhet som återkommer i en något stelnad version många år senare i Ohlssons hörna ”Löfvens brist på språklig precision” innehåller förmodligen hela den fördolda förklaringen. Fördöljningen. Men visst är det komplicerat. Eller ska jag skriva kompiserat? Det dunkelt framförda Mera Orättvisa låter sämre än Göra Skillnad men är lika osympatiskt och knappast intellektuellt tympligt. Kanhända återkommer jag också till detta. Kanske är detta egentligen den grekiska legenden om Augias. Trojas fall var ju också murar som föll. Alltså mera Homeros i stället!


ETT ÖGA RÖTT och ALLT SOM JAG INTE MINNS

Jonas Hassen Khemiri: ETT ÖGA RÖTT (2003)

Jonas Hassen Khemiri: ALLT JAG INTE MINNS (2015)

Det finns drag från första boken som återkommer i andra boken även om de inte hänger i hop. Som det oförblommerade våldet. I första boken råkar huvudpersonen stödja sig på ett partipolitiskt propagandabord som plötsligt ligger upp och ner medan han flyr därifrån. I andra boken råkar huvudpersonen lätt knuffa en kvinna två gånger som sedan ligger sönderslagen i en trappa medan han flyr därifrån. Författaren till boken dyker på ett eller annat, lite konstifikt sätt upp i båda böckerna mot slutet. Som att han råkade vara där och plötsligt är boken skriven medan den autentiske författaren flyr därifrån. På något sätt känns det som om Khemiri underdoggigt flyr från sina böcker. Bara en iakttagelse, men en lustig sådan.  Som att han inte kan vara nöjd. I första boken för svennefieringen, i andra boken för vad som faktiskt händer. Kontaktlöshet kan vara ett annat ord. Romankonstruktionerna avviker från det gängse, det är gott, men är för rapsodiska för att vara fullgångna. De ofullgångna böckerna är mäktigt prisade så nöjd måste Jonas Hassen Khemiri ändå vara.

Läste en mening i boken* som jag nu läser: ”Modern litteratur är väsentligen en individuell historia. Det är antingen det sanna uttrycket för vad en person tänker och känner, eller det är ingenting” Jag fastnade på den. Det är en mening JHK kunde skrivit. Eller inte. I alla fall är det en annan slumerfaren (slumrande: ha) författare; som dessutom är översatt. Jag läste meningen för fyrtiofem år sedan på originalspråket och kommer fortfarande ihåg den. Litteratur är inte att leka med.

*George Orwell: Som jag behagar


Eller Va

Emellanåt dyker Erich Blair upp i spalterna. Ja, George Orwell alltså. Det borde han göra oftare. Född i Inden tvivlade han på England. Med ögon för fattigas omständigheter tvivlade han på överklassen. For för att försvara demokratin i Spanien 1936 och upptäckte totalisationens tankebanor och fick bannor för det av demokratiska partiapparater på hemmafronten. Eller Va?, som han heter i översättning. Fast han är död nu. Dog i sviterna efter en skottskada i lungan. Jag har ett särskilt förhållande till honom. På en permission i lumpen köpte jag hans samlade journalistik i en fyrabandig Penguinupplaga och låg sedan så ofta jag kom åt och läste på frivakten i en överbrits i maskinmanskapsmässen på Jagaren Öland. Britsen tillhörde extravakten Ellersson, men det är en annan historia. Det är svårt att beskriva honom för han var ganska egen, både i tänkande och metod och hade en högst personlig memetik inhämtad i fadersfrånvaro, relativ fattigdom, imperieuppväxt och överklassig fostran. Han ligger faktiskt inte långt borta från Montaigne, essayisten ni vet, vars rika pappa lät barnets växa upp bland fattiga och med en mentor som bara pratade latin och som också han tidigt var sjuklig och sedermera tynade bort. Eller Wallraff som också utsatte sig själv i situationer, precis som Jack London hade gjort, som för övrigt också fabulerade fabler. Men Orwell skrev mycket intelligent om stora småsaker. Schablonbesatta barnboksförfattare, namns betydelse och som här om idrott. ”All seriös sport har ingenting med rent spel att göra. Det hör ihop med hat, avund, övermod, ingen respekt för regler samt en sadistisk njutning i att få bevittna våld, med andra ord: krig utan skjutandet.” Janne Adeen, en alldeles ny bekantskap för mig, memorerar fuskande nöjsamheter i ett mindre resonemang om Fair Play och jag tycker att han prickar alldeles rätt när han använder sig av Orwell och Walt Whitman i utvecklingen av motsägligheten. För visst kan det tyckas motsägelsefullt att både fusk och fairplay tillhör samma spel. Men JA jämför individuell idrott med lagsport. Det kan man inte göra. De teoretiska förutsättningarna måste vara likvärdiga och så smyger sig långsiktig akademisk stringens in på den mer oordnade journalistiska dagsländearenan. Så måste det vara. Det är därför Orwell är så bra. Han reder ut snarare än klumpar ihop. Idrott och sport är en ständig kamp mellan hjärna och kropp; tanke och kraft. Fysik står mot teknik, men också stringens mot slarv. I alla fall på träning. Olika tider trycker på olika sidor. Emellanåt är det fysik som gäller, emellanåt teknik, men inget är nytt under solen. Ens klichéerna. Materialarna, och dit får man väl räkna dopingprästerskapet, spelar kortsiktiga betydelser, men egentligen så bryr sig inte betraktarna, publiken. Där är det alltid tävlingsmomentet och resultatet som gäller. Det som för idrottsmannen egentligen är en lek är för betraktaren, publiken, alltid allvar. Men allra mest så finns det en överklassig sida, den som kallas fair play, upprättande av ordning om man så vill och förutsätter hierarki och kommunikation som det mer fysiskt betonade folkliga vill skita i, för att nu säga det på huliganska. Eftersom idrott ju är en lek så leker vi gärna att vi tycker om båda. Som idrottare och coach har jag alltid tagit avstånd från fusk och fulheter. Det är inte excellent helt enkelt. Det är särskilt överklasen som tycker det. Det är alltid tvåan som fuskar. Men, och det är viktigt, åker du på en tjuvsmäll så måste du ge en tjuvsmäll tillbaka … eller två. ”Leftisarna” baktalade Blair det var inte särskilt snyggt och han gav tillbaka; inte särskilt snyggt gånger två. Men också det är en helt annan historia. Eller Va?


BLOGGOMENT

Snacka inte bara

vardagar

keep calm & carry on

Textmagazinet 1271

Hic salta - Hoppa nu

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.