Etikettarkiv: Heidegger

Workday

work·day \’wərk-”dā\ n (13c)
1 : a day on which work is performed as distinguished from a day off

2 : the period of time in a day during which work is performed

— workday adj

Tillbaka vid Datorn. Sommaren blev mycket Michel Montaigne på engelska i Kindle i en liten backe på Österlen. Det skriver jag för att ni ska förstå ljuset. Min Kindle har ett eget ljus. Det är praktiskt på natten. Naturligtvis badade jag också. Allt utifrån ett rödmålat Torp med vitmenad insida. Golv som innertak. Vinden helt öppen och isolerad till ett sovrum. Enkelt och vackert med konstnärligt utformade utensilier. Sparsmakat. Precis som namnen där Montaigne hämtar sina förebilder utgående från Diogenes i Tunnan. Montaignes Essays är ett företal för en särskild Ordning och kampen mot Chaos, ett kaos som också finns inom MM själv såväl som inom Ordningen. Allt utgående från tendensen till njutning och lättja. Sådan som man kan finna den på en österlenskt välvårdad gräsmattebacke läsandes The Complete Essays i gammalengelsk översättning med ett klick eller pekfingertapp borta från Ordboken med den närmaste Etymologiska förklaringen också om etymologin kan stanna vid sjuttonhundratalet många år senare än då Michel Montaigne skrev ner sina tankeövningar. Etymologi är ingen exakt vetenskap och tanken finns också i handen. Likt Ivar Lo-Johanssons av skrivandet som hantverk i sina franska resor i Vagabondliv i Frankrike skriver Montaigne om hur att skriva också är att tänka. Det är handen som formar orden och ibland också tanken. Inte sällan finns det minst två sidor av samma sak där bara en skrivs ner.

Tillbaka till Tidningarna. Jodå, jag betalar för några stycken men kan omöjligt inskränka mig till dem. Som Expressen till exempel. På nyhetssidan rapporteras om anti-pride i realtid från höger medan kultursidorna ägnar sig åt strukturkritik av strukturkritiken från vänster. Det som alltså inte händer!  Vilket för övrigt också Sydsvenskan gör. Det gäller att gripa tillfället! I DN kan man kanske förstå sammanhanget.

Ute i världen och kanske just nu i USA pågår upproret mot PK. Michel Montaigne har en hel del att säga om PK-eliten och kan tänka sig; det var samtidigt med Gustaf Eriksson Vasa. Det stora problemet med PK-eliten är att den försöker framstå som bildad men är bara halvbildad. I alla fall på Expressen där man kan läsa: ”Problemet med de så kallade demokratiska idealen – att tänka fritt och kritiskt, vara självständig – är att de saknar egen substans”. Man liksom sätter morgonkaffet i halsen och får läsa meningen en gång till. Det är i Expressen man ska läsa det. Enligt artikeln är det Vänstern och Kapitalets fel, det här med ett allt dummare universitet som likt religionen inte kan förstå sina postmoderna studenter. Författaren har nog aldrig hört talas om ABF eller ”Motståndets Estetik” eller för den delen Malmö Stadsteater som till stor del är Sveriges första kooperativa tjänsteman Emil Ohlssons förtjänst. I Gramscis mening förste svenske intellektuell. ”Ordet bildning har sin rot i bild. Metaforen kommer, som den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer konstaterat, från Bibelns beskrivning av människan som formad efter Guds avbild. Bildning handlar alltså om att formas efter en förlaga, ett ideal”, skriver Joel Halldorf och tycker man borde veta att så är det inte alls. En någorlunda korrekt korrekturläsare hade aldrig släppt igenom det. Bildningsbegreppet är romantiskt och kommer från Herder och Goethe och ordet Bild yxade germanerna själva till. (Elof Hellquist:Svensk Etymologisk Ordbok. s. 70) Den kritiska negativa dialektiken, som för övrigt enligt JH är synonymt med vänsterkritik, kommer från Sokrates, och det är inte precis vad man förväntat sig skulle härbärgeras under den långa marschen genom institutionerna. Bilden av Bildningen är likt Bilan tveeggad, om man nu får vara lite postmodernt ironisk. Av JH kan bara täljas en halv figur, om ens det, spåga ligger väl närmare till hands, vilket också enligt Ruskin i Venedigs Stenar kommer att leda till hela Västerlandets försvagande förfall. Det är för en gångs skull inte en annan fråga.

Ps: Tanken vandrar under medvetandets radar före handen hinner skriva ner; Det finns en koppling mellan Peter Weiss och Emil Ohlsson men den ska jag berätta om en annan gång. Kanske?


… att höra till

Peter Strang: att höra till – om ensamhet och gemenskap. (2014)

Detta är andra boken jag läser av Peter Strang som är cancerläkare och professor i palliativ medicin och det är precis att jag pallar. Jag lär mig en hel del men varför vara så omständlig. Små exemplifierande berättelser från levande livet gör sig bra antar jag på föreläsningar och föredrag men blir till ständiga och onödiga omkväden i en bok. PS medger emellanåt att alla så är vi olika men boken vänder sig till den vanligaste sortens människor som jag antar är lättast att förstå sig på, människor som bygger sina relationer och gemenskaper i den lilla familjen; statistiskt sett den bästa sortens gemenskap. Som vetenskapare tycker jag att Strang ska ta forskningar med en större nypa salt men den stora konklusionen; att vi vet mera om åldrande än som avspeglar sig i vården visar han på mycket bra. Ensamma åldringar mår sämre som ensamna och bör beredas möjlighet till gemenskapande äldreboenden och ålderdomshem. Någon borde räkna på det. Sammanfattningsvis har Peter Strang skrivit en nyttig bok och jag antar att socialtjäntstmyndigheten avfärdar den som: Vårdtjänstperspektivet.

Boken ger dig i huvudsak tre perspektiv. 1) Det historiska; med en beskrivning av den för människan helt nödvändiga relationen till andra människor i livet på savannen och hur olika känslor är lika mycket på plats som tummen i handen för att gripa tillfälle till liv och överlevnad. 2) Det individuella; om att vi helt enkelt inte mår bra av att avstå gemenskapande. 3) Det existensiella: och då är det en fråga om den alldeles egna ensamheten och hur man copar den genom att ha ett mål. Inte illa. Illa är det däremot att läsa ”Den tyske existentialfilosofen Martin Heidegger” (s.185). Var tog nazisten Heidegger vägen? Det är inte okej att 2014 ha missat det. Var tog etiken vägen? Nazister och palliativ medicin. Hur seriöst ska jag egentligen ta övriga källor. Trivs de i sällskapet? Buber, Fromm, Maslow, Putnam, för att ta några som jag känner till?. Knappast. För övrigt så kan man ana varifrån omständligheten kommer. Nåja.

Min mammas typ av ensamhet hittar jag inte i boken men gott om reservdelar till henne i alla fall. Jag skulle vilja kalla typen funktionsensamhet i brist på bättre och i hennes fall är det relationerna som är substituten i verksamheten. Min mamma har av förvaltningsrätten givits rätt till äldreboende men det skiter Malmö i och det finns ingen möjlighet att pröva det vidare. Så hur vänder man sig till en omsorgsenhet som agerar uppenbart kriminellt när man inte följer den rättsapparat som finns? Kommunen lyder inte lagen. I stället tilldelas åldringen hemtjänst i mån av tillgång och då menar jag att när organisationen inte räcker till så får min mamma vackert avstå från utepromenader och avtalade morgonbestyr två dagar i veckan kan klaras av på en annan dag. Om tid finns. Inte heller kommer det alltid någon till lunch och den dagen blir också en medicinlös dag. En eller två dagar i veckan. Aldrig mindre, ibland mer. Doseringslådan är mitt vittne. Först så sparar kommunen pengar på att inte erbjuda äldreboende och sedan så räcker ändå inte pengarna till att leva upp till den service som avtalats och betalas för för och aldrig att det syns på räkningen att tjänsterna inte blivit utförda. Det går inte att försvara; varken juridiskt, etiskt, medicinskt eller ens på avtalsbasis. Med tanke på all skatt som min mamma betalat under ett långt yrkesliv i statens tjänst så finns det bara ett ord som täcker utfallet: Korruption! Pengarna är bortslösade. Nåja. Stycket antar jag avfärdas som: Anhörigperspektivet.

 

 

 

 

 

 


Vanäras den som vanäras bör

I dagens DN kan man läsa att från och med nu är Heidegger nazist och att den Heideggerska filosofin måste läsas i skenet av detta. Tala om att hamna på efterkälken. Det har jag, för att tala med Tjorven, alltid gjort. Den åsikten är stenlagd med att enligt Heidegger så självförverkligas människan i tillhörigheten och omfattandet av språket, språket som har en folktillhörighet. Vara är fördom och indirekt medan självet är i språket. Då kommer man som tysk på 1930- och 1940tal inte undan nazismen. Låt vara att den nazistiska andan inte känns ”äkta” för en ”riktig” tysk så är det den som är, agerar och representerar. Mycket kan man förtöja sina tankar med ur den Heideggerska knoplådan men inte denna; den endimensionella kärringknuten som kniper; självförverkligandet i språket. Vilket för övrigt inte är samma sak som självförverkligande i skrivande, förvandlingen från objekt till subjekt.

Ps. Ordet invandrare är just en sådan svensk andligt språklig turnering som det är lätt att hamna fel i. Det heter immigrant. Tydligen feminist också. För att inkludera den kvinnliga erfarenheten säger man numera femmeinist. När man skriver gammelteve så så menar man konflikten mellan gammal och ung och tydligen tar medievärlden ställning för det unga, vilket i sin förlängning blir till en verklighet där en 95-årig kvinna, panisk rädd för att bo ensam hemma inte längre har någon samhällelig plats där hon kan tillbringa sin sista tid. För att förklara världen behöver man uppenbart inte förstå den och någonstans kan man intellektuellt beklaga att Heidegger aldrig tycks ha läst Marx som också sökte ordens inneboende värden