Etikettarkiv: Horace Engdahl

TEXTASEN

Roland Barthes : Textasen : om textens njutningar   (2016)(1973)

förord Horace Engdahl, efterord Lydia Wistisen

översättning Daniel Pedersen

Formatet passar perfekt i bakfickan på jeansen. Jeansen ska vara blå. Arbetarblå. Nu är mina svarta. Innan jeansen var blå så var de vita och koktes i klor. Provos. Svärtades i gatans spektakel och behövde ett reningsbad. Katharsis. Vitt provocerade, bomullsblått stod för andens allians med kroppen medan svart är skuggans skugga. Som Platon ser brottslingen dikten medan Aristoteles hävdar motsatsen: Genom scener, som uppväcka medlidande och fruktan, söker tragedien vidare åstadkomma en rening av just dessa affekter (Katharsisteorin i Om diktkonsten) ”Om Shakespeare inte hade förmått gestalta mördare så väl, så hade han själv blivit en sådan. (Hebbel) Barthes skriver i TEXTASEN att man inte kan beskriva läsandets njutning men så är han också fransman. ”Man simmar verkligen omkring i ett poetiskt hav, inte på någon enda punkt faller man ur denna stämning, och allt är fullkomlighet och samtidigt förnimbar verklighet” (Goethe om läsningen av Homeros). Men Roland Barthes själv förmedlar den textuella vällust läsaren njuter i sin TEXTAS. Det är ypperligt. Boken är på franska uppställd som ett konversationslexikon med rubrikerna i bokstavsordning. Det missar den svenske översättaren som annars är utmärkt. Så ordnad är ordningen oordning och det är Barthes hela poäng i boken som upprepas i olika ordningar. Orden ska inte komma i bataljoner eller på löpande band som McLuhan lär oss om det gutenbergska systemets transmission till verklighet. Orden är utbrutna fragment ur Barthes tankekropp. De representerar inte Ordningen. Tvärtom så består läsningens njutning och övergång i vällust i motstånd mot Ordningen. Det bara blir så. O ljuva sjuttiotal. RB:s moderna litteratur är Claude Simon. Läs och njut! Den klassiska benämner han själv. Men jag tycker att han håller – alltid. ”aldrig att njutningen kan förlora sin anarkistiska sprängkraft” (s. 110) Det är därför vi njuter av Celines alster utan att tycka om honom. ”Upproret har sitt enda försvar i den lycka alla känner

Visst har Barthes en del att säga om framtiden. Inte utan humor.  ”Man skulle kunna föreställa sig en typologi för njutningarnas läsning – eller läsningarnas njutning; den är inte sociologisk då njutningen vare sig är ett attribut för produkten eller produktionen; den skulle bara kunna vara psykoanalytisk, koppla ihop den neurotiska läsningen med textens hallucinatioriska form. Fetischisten skulle dras till den sönderskurna texten, uppsplittrade citat, formler, nedslag till ordets njutning. Den besatte skulle frossa i bokstäverna, de sekundära, åtskilda, språken, metaspråken (denna klass omfattar alla logofiler, lingvister, semiotiker, filologer; alla de förvilka språket återkommer). Paranoikerna skulle konsumera eller producera intrikata texter, berättelser som utvecklas likt resonemang konstruerade enligt spelregler med dolt tvång. Hysterikern (den besattes motsats) är den som skulle ta texten för rena mynt att räkna, den som träder in i språkets komedi utan bakgrund eller sanning, som inte längre är subjektet med någon kritisk blick och som kastar sig in i texten (vilket är något helt annat än att projicera sig i den)”(s 95,96) I förordet påstås Barthes inte förutse massläsningen av detektivhistorier men det tycker jag att han gör alldeles ypperligt ovan om än de typologiska resonemangen naturligtvis kan utsträckas åtminstone att också omfatta alla de jungska typerna i hans personlighetstypologi. Om inte annat så ett alldeles utmärkt underlag för säkerhetspolisen för att nu åter prata med Platon. Den som läst ”Six days of the Condor” eller sett filmen ”Three days of the Condor” kan förstå vad jag menar.


Desillusioner

Desillusionen fortsätter även denna dag då jag läser TEXTASEN. Ja företalet alltså. Horace Engdahl kan inte låta bli att ge ”dåtidsvänstern” en känga eller två. Jag kan tycka att det är lite opassande, att det inte hör hemma i sammanhanget, men jag är inte så säker på att HE riktigt förstår vad Barthes menar med ”läsandets njutning”, eller ens med ”njutningen” som sådan. Menar Horace att ”vänstern” inte läste romaner eller menar samme Engdahl att Karl Marx inte skrev njutbar prosa, om än översatt. I Lund för övrigt läste alla på tyska. Kapitallogiken krävde det. Under rubriken Subjekt drar Barthes fram en njutläsningens topologi och nog finns det väl en klass också för kortbyxade stalinister därsom går att njuta i läsningen av marxismen i språkvetenskapen. Om det däremot var tillåtet kan bara en som blev utesluten svara på. ”Ett historiskt subjekt … ett anakronistiskt subjekt på drift.” (s.95) Avbetecknad skulle Horace ha sagt.

Däremot så är Lydia Wistisens efterord alldeles lysande. Mycket glipande skulle Roland Barthes affirmerat.


DEN SISTA GRISEN

Horace Engdahl: Den sista grisen   (2016)

Livet är hårt, sa Ebba

Grymt, sa Horace

Den sista grisen” kunde också ha hetat ”Obehövd” för att till en del handlar boken om de obehövda, eller så kunde den ha hetat ”Lövet” eller ”Höstlövet” då lövet framträder som sig självt först då flödet; det gröna klorofyllet, lämnat lövet. Häri kan man tänka sig att Horace har läst Deleuze men det har han uppenbarligen inte ”Jag väntar på en filosof som skall lansera det tredje alternativet, den humoristiska moralen” (s. 34) Roliga timmen tog nog slut med Schopenhauer.

Boken lanseras som någon sorts kontrapunkt till exet Ebbas bokliga uppgörelse med honom men det, kan jag försäkra, är det inte. Boken är alltigenom aforistisk. En riktad elakhet kostar han dock på sig då han tar upp vem och vad som ska ärvas efter honom. ”…Vem skall ha mina trasiga knän? Gallbesvären? Finns det någon jag tycker tillräckligt illa om? Svårt. Och min torftiga fantasi? Mitt docerande sätt? Min benägenhet att somna under tråkiga bjudningar? Mitt dåliga minne för för ansikten? Nej, jag har inte samvete att belasta ens mina värsta ovänner med sådana gåvor. Inte ens mitt ex. Möjligen kunde hon få min övervikt.” (s. 245)  Månne han ärvt gallbesvären av Michel Montaigne, i alla fall saknaden av stringens. Men varför inte? HE skriver snyggt i sin småputtriga flik av kontexten. Minner mig lite om Alexander Weiss. Särskilt tack för Beethoven Sonata No. 29 Op. 106.


om att Hålla sig för skatt

När Lena Andersson i en Ledare i Dagens Nyheter under rubriken ”Skatt är den nya girigheten” ondgör sig över den moderna formen av den gamla ledungen och i slutklämmen skriver ”Det är sant att girighet orsakar skatteplanering, nämligen skatteverkets, som nitiskt samlar medel så att någon annan alltid kan betala.” så ägnar hon sig åt att tillverka nyspråk. Det är en Orwellsk tanke. Om det inte bara är förvirring så ligger det inte långt borta att tänka Dagens Nyheter som en yttring av Sanningsministerium a la romanen 1984. Där arbetar protagonisten Winston Smith med att klippa bort historiska ”felaktigheter” ur gamla tidningar och ändra beskrivningarna så att det passar dagens totalitära tankar. Jag gör en sökning på ordet ledung i Dagens Nyheter och får fem svar. De tre första handlar om ledung i bemärkelsen härnadståg, den fjärde är ett namn och på den femte som verkar handla om en insamling, alltså ungefär i betydelsen som jag använder ovan får jag svaret: ”OJ.  Någonting gick fel. Sidan du försöker nå finns inte.” följt av versalerna ”TA MIG TILLBAKA TILL DN.SE” ”Oj,” tänker jag, redan påverkad av plakatet. http-adressering skrivs alltid med små bokstäver, men alltså inte här. Är Magdalena Ribbing underrättad? skulle kanske Red Top ha frågat. Sanningsministeriet markerar sin rätt att skriva enligt nyspråkliga (nys) regler. Likt André i Förrädaren söker jag inte en andra gång svaret på min fråga av rädsla för konsekvenserna. Lena Andersson skrev förordet till senaste svenska Orwellutgåvan och jag tänkte då stilla: ”varför skriver en ny liberal förordet till en socialists gamla tankar” och tänkte väl inte då att det fanns en genomtänkt tanke. Det är precis som om sylten klibbar. Kanske inte. Man ser dessa omvända begrepp dyka upp här och där. God och godhet är begrepp som nu också kan betyda sin motsats. Snart kanske betyder det bara det andra som det tidigare inte betytt.

Nåja. Åsa Linderborg skriver i dag som vanligt piggt och rappt om Lena Anderssons klurigheter och omvända betydelser som ledarskribent på Dagen Sannheter men jag tror hon har fel. Åsa kan inte argumentera gymnasialt. Meningen: ”Inte heller Lena Anderssons aversioner mot att betala skatt är nytt tankegods som får världen att skälva” alluderar på Ayn Rand och Atlas Shrugged och kanske är inte det helt fel. Om elitismen blivit mainstream är kanske för mycket sagt men gentrifiering pågår. Rappat och klart var det. Det framtagna och nyslipade gamla furugolvet ska vitmenas med lut, knäskuras med såpa och eftertorkas med kallt vatten. Varning för travesti!: ”Vi är inte rädda för gamla hus utan för regelverket” Oss emellan tror jag att Lena förläst sig lite på Michel Houellebecq, vilket inte betyder att hon har fel men slinter kanske för fort fram i spåret.


Vad är man?

Det ligger i generalers natur att generalisera. Mot generalers generaliseringar sätter man generalstrejken som också kan utsägas allmän strejk – alla män strejkar; och kvinnor, i den mån de ingår i allmänheten. Att strejka kan också betyda att springa naken offentligt. Om det ena betyder att vägra arbeta så står det andra för att vägra ta på sig kläder. Ja, så där kan man hålla på och valsa runt i begreppen. Nu skulle det handla om man och dess flerbetydelse män. Ann Heberlein allmängör i artikeln ”Knappast knapplöst. Kampen mellan könen, med och utan kläder, är inte över” mannen Horace Engdahl till män. ”… män betraktar knullandet som ett fältslag.” Vadan? Skulle denne officersuppfostrade hjältedyrkande lätting vara allmänt exempel för män. Knappast. Så där får man faktiskt inte argumentera. Men så är AH heller inte, antager jag, ett allmänt exempel för kvinnor. Vilket väl ungefär är vad hon själv säger längre fram i samma artikel ”Engdahls samtidigt dystopiska och triumfatoriska bild av samlaget är ljusår från Jongs knapplösa knull, men jag medger att jag har lättare att förstå hans beskrivning av seger och nederlag än Jongs rosenblad och flödande själar.” Vad jag minns så försiggick det knapplösa knullet på ett tåg och var ett tillvarataget ögonblick av tillämpad sällhet i trygga ömsesidiga omständigheter och att det var de trygga omständigheterna som var poängen. Det knapplösa knullet omständliggjordes alltså inte i frihet på ängen utan ombord bland andra människor på modernitetssymbolen tåget, om det också skedde i en tunnel för mörkläggningens och Sigmund Freuds skull minns jag inte. Kampen mellan könen bör vara varken över eller under utan ömsesidig.

Det underfundiga svaret på frågan i min rubrik kan vara: Man är inte den enögde sjöhjälten Horace Nelson heller.

(Nelson hette i det knapplösa sammanhanget Simone de Beauvoirs älskare medan Gustaf den andre Adolf nog också var kär i sin Ebba:)


”Vi kallar det ärtsoppa!”

Gustaf den andre Adolf dog i dimman vid Lützen. Kalla den ärtsoppan. Jag läser Björn af Kleens intervju med Horace Engdahl i Dagens Nyheter och tar med mig ärtsoppan från Svenska Akademins torsdagsmiddagar på Gyldene Freden. Ett annat namn på en präktig middag. Veckans belöning för en livslång dom i litteraturkulturens tjänst.  ”Vi har faktiskt ärtsoppa minst en gång om året på Gyldene Freden. Det tycker vi är en principsak. Annars kan vi inte sanningsenligt påstå att vi äter ärtsoppa. De övriga måltiderna är en rikt varierad kost.” En annan insikt jag tar med mig kommer från: ”Min upplevelse av den händelsen var inte ett civilisationernas krig eller en konflikt mellan religioner. Utan ett uttryck för den här nya oordningen. Det var inte en attack på Frankrike eller på yttrandefriheten. De sköt ju killar och tjejer som var som de själva. De hade inte ens läst Koranen. Det var inte ett strategiskt våld mot centrum. Vad vet de här killarna om centrum? De kan inte hålla mark! Terrorn var en explosion ur den nya oordningen, priset som vi betalar för den.” Det hänger i hop med ärtsoppa och det rimmar med ”lost in translation”, det vill säga nihilism. Oordning, ett annat ord för ordningens fiasko. Också ett perspektiv. Carl von Clausewitz skrockar i sin himmel där han ligger på en soffa och samtalar med Sun Zi som ligger jämte på en annan soffa. Som jämtar gör. ”Social ångest, vad är det?”


vardagar

keep calm & carry on

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.