Etikettarkiv: Jacques Werup

Lyrikvännen

Lyrikvännen 5-6/2016

Lyrikvännen är bra och lyrikvännen ska man ha. Jag har alltid läst Lyrikvännen och det är mer än jag kan säga om någon annan tidskrift och jag undrar nu varför jag inte omnämnt den tidigare här i bloggen. Jag skriver ju om sport. (Där inom parentes sagt Match var den bästa tidskriften men projektet varade bara sjutton (+13) nummer. Lyrikvännens motsats!) Nåja. Lyrik är i alla fall den viktigaste verkstaden.

Lyrikvännen begår ett dubbelnummer och blir polyglotta; flerspråkiga. Det är att vara samtida i den augustprisade verkligheten. Språkvetare skriver att vi alla är polyglotter med minst det dialektala och riksspråket och i alla fall lite engelska att tänka på.Det tål att tänka på. Enspråkighet är bara en romantisk idé medan verkligheten är polyglottisk. Jesper Svenbro bidrar med en en liten essä om Solon som den förste polyglotten och Jenny Högström om Leslie Kaplans suveräna Överflödet – fabriken. Med tidskriften får prenumeranten också en liten bok med utvalda dikter av Sujata Bhatt tolkade av Birgitta Wallin.

James Joyce är den store polyglotten och intressant kan vara hur Joseph Conrad väljer engelska att skriva på för att det passar bäst med vad han skriver; att det tänks olika tankar med olika språk. Så är det nog. Även för Haruki Murakami faller det sig bättre att tänka på engelska.

Ps. Lyrikvännen tillhör en vänkrets som inte jag tillhör och det är lite det den faller på. Men det är kanske en annan och större diskussion. Jag tycker att det är fint att den finns.

Ps.2 Redaktörens inledning tituleras TUSEN TUNGORS TAL och det måste vara ett missförstånd. En lyriker talar med sin egen enda tunga. Det är det som är lyrik. I sitt lilla ps till Jacques Werup levererar redaktören en one-liner som apropå vänkrets, i alla fall jag tycker är plump.


KEEP CALM and CARRY ON

Det är skottår i år. Vart fjärde år får almanackan en extra dag för att funka i hop med solen. Varje olympiad allt så. Förresten är det Olympiska Spel varje skottår. Och världsmästerskap i fotboll däremellan, men också vart fjärde år. Förr var det ordning och reda, sexton lag i varje slutspel och man byggde i betong. Kolla Malmö Stadion. Byggd, eller säger man gjuten, i betong till VM 1958 och fortfarande oriven. Första matchens publik 31125+1 (plus mej asså) kom att stå sig som publikrekord. Argentina spelade i di gules gula tröjor men inte vita byxor och tigerrandiga strumpor. Västtyskland vann. Helmuth Rahn gjorde två mål. Första; en vänsterstrut avlossad utanför straffområdet, och sedan; högerytterskruven vid målvaktens vänstra stolpe på andra baljan är bara grannlåt. Bollen var tung på den tiden. Sedan fick jag se bästa målvakten Harry Gregg i Nordirlands omspelsmatch mot Tjeckoslovakien. 2-1 efter förlängning. Peter McParland gjorde båda målen för det gröna laget. För mig är det besynnerlig att man inte klarade av att bygga det nya fotbollspalatset inuti det gamla. Det hade varit en grej. Det nya som växer i det gamla. Konst redan vid själva tanken. Istället blev det en SWiggers bank likt den Löfvska socialdemokratin bredvid sin historia. Gamla idrottsplatsen revs inte heller den men omgjordes konstigt fyrkantig. Där låg man och trängdes och tittade fotboll då det begav sig och det var arbetarklassens pojkar som sparkade på bollen. Det var ett trångsynt perspektiv. Om man var liten. Vad jag minns hade Malmö FF röda strumpor med vit och blått på den delen som veks ner under knät. Dessutom så var de svarta i foten. När man var riktigt liten så kände man bara till ”Mannekängen”, han var stor och hade röd tröja och möjligen Sune ”Grus” Sandbring. Han hade rött hår och var alltid den som Mannekängen rullade ut bollen till.

”Smågrabbarna låg bakom målen på matcherna de åren, det vore otänkbart idag, tänk hundratals fanatiker nästan inne på planen, i ryggen på målvakterna, hängande i nätmaskorna! Nåväl, en och annan vuxen låg också där, en och annan komplett fotbollstokig vuxen, och det var just en sådan som fällde det minnesvärda yttrandet.
När domaren blåste frispark för HIF, jublade en helsingborgare, en halvvuxen grabb som nästlat sig in bland MFF-supportrarna. Det blev dödstyst bakom målet men bums kom repliken: – Adu, gå po match i en sån rockajävel!
En säkert fyrtioårig man hade fällt yttrandet och han granskade helsingborgsgrabben med yttersta förakt. Pojken hade verkligen en lustig rock, urmodig och bondsk! Alla lymlarna bakom målet skrattade naturligtvis grymt ut den tafatte tonåringen.
‘Gå po match i en sån rockajävel!’ Det dödligt trångsynta men också sinnet för detaljens storslagenhet. Av sådant består en del malmöitisk humor, lakonisk, realistisk, ofta skändlig men aldrig möjlig att förväxla med dumhet hos upphovsmannen. Det är den sortens småsinta eller storsinta för skämt som i årtusenden kommer att rädda mången malmöbo från att gå på minor i jämmerdalen.”
// HEMSTADEN av Jacques Werup

Werups beskrivningar är suveräna. ”Rockajäveln” blev ett begrepp som numera gått vidare och lever ett eget liv, som förändrat begrepp bland nya begrepp.

Gäller även:  Keep calm and carry on


Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

WordPress.com News

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.