Etikettarkiv: Jean-Paul Sartre

Boomerang … 1maj2020

”Det är första maj i dag men renhållningsarbetaren tömmer gårdens sopkärl i sin sin stora sophämtarbil i alla fall.” ”Det är inte okej”, tänker jag. ”Okej Boomer”, kunde den medelålders sopgubben ha svarat när jag påpekar det men han säger ingenting utom ”Godmorgon” förstås. På Backarna hälsar alla och är fortfarande du med varandra även om det kanske skaver lite i gentrifieringens tecken.

”Jag ska börja arbeta igen”, tänker jag också. Tömma källaren, sälja böckerna och tyda tecken. Också ett sätt att anpassa sig. Bataille har en del att säg om det. Biblioteket har böcker av Bataille. Kanske borde jag läsa dem. Nu när Houellebecq avslutat sin svit. I fortsättningen kan man köpa mina gamla böcker hos antikvariatet mellertid, eller vad jag kommer att kalla det. Mina gamla tankar kan man kanske få läsa/köpa här på antitänkiatet mellertid. Lustig tanke.

Det finns mycket att tänka på: – Kinasyndromets nya form – Marxistiska deckare – Besuttna arbetare – och mycket mera.

I dagens Aftonblad skriver Karin Pettersson om ett leninistiskt dilemma; att vara leninist och ändå inte. Hon drar till med Heisenbergs osäkerhetsprincip. Det gjorde PO Enquist också. Han skrev om problemet i ”Kartritarna” Biblioteket har fem exemplar och alla lånades ut samma dag som han dog. Jag har trettionio böcker av Enquist men inte ”Kartritarna”. Det är många som är leninister. Kanske ska jag karlägga Enquist och skriva en bok om fenomenet. Att Per-Olov Enquist var ett fenomen kan väl alla hålla med om. I alla fall alla Sartreister. Sartres kypare, som alla Sartreister känner till, formulerar förakt i sin form, alltså överkorrekt, nästan kokett, uppförande, för att överkomma underkastelsen, som ju tjänande/serverande är, av de världsligt översittande men värdemässigt lägre stående. Så jublar också nästan hela den läsande publiken när PO med överlägsen stil serverar sitt förakt i ”Gonnarr”. Det allra viktigaste, säger Sartre om författarrollen, är att hitta sin stil. Bara en sådan sak!

Nåja.

Tidigt på morgonen, i bagarväckningens tid skulle Per Bjurman ha skrivit, släpper jag mina hundar lösa på gården och kopplar dem först vi grinden ut i världen som jag måste låsa upp. Det annars gentila boendeskapet är rädd om sina cyklar (eller besväret att köpa en ny) och gården är låst om natten och i Malmö råder kopplingstvång på hundar. Vi har ESP-relation, hundarna och jag, och tvååringen som är svart och vit, klippt och oklippt, illustrerar den Heisenbergska osäkerhetsprincipen genom att ömsom lyfta höger och vänster bakben i känd Friskis&Svettisrörelse. Men han kissar inte. Det är det som är lösningen. När det är antingen det ena eller det andra, så är det eller som gäller.

Välkomna till ellertid.


Knytblusens krabatiska uttryck

Knytblusens koppling i den svenska historien är till de i trettioåriga kriget städslade kroatiska husarernas praktiska ryttarplagg för att hålla ihop kläderna i halslinningen. Kroaterna kallades krabater som nu glidit över i att betyda ungefär: I lågtyskan blev folknamnet förvanskat till krabat och kom så småningom att beteckna en ”filur, gynnare, kanalje eller rackare”. Detta ord kom sedan in i svenskan med ungefär samma betydelse, men kan också stå för ”liten unge”. Charlie Chaplin bar gärna kravatt i sin ordriktiga mening:

Krabaten Charlies kravatt

 

Ung Margaret Thatcher

Knappast något för en den svenska akademins ständiga sekreterare. Istället associerar Sara Danius den själv till en inverterad Margaret Thatchersymbol. Tro det? Nåja.

Thomas Nydahl associerar, avsiktligt eller ej, ledamöterna kring långa bordet till lägerfångar genom att låta en lätt misogyn kria om akademikorruptionens motledare följas av en anmälan av en rysk korruptionsdömds numera fria iakttagelser av före detta medfångar i Sibiriska arbetsläger och annorstädes: ”Efter så många år i fängelset (akademin) skulle det aldrig falla mig in att idealisera människorna som jag mötte där. Men många fångar (ledamöter) har sina principer. Om de är politiskt korrekta eller inte? Det varierar. Ändå är det principer som folk (eliten) är beredda att lida för. Och det är på riktigt.” (kursiveringarna är undertecknads)

Ganska kul faktiskt.

Louis XIV of France.

Ludvig XIV bar också ryttarplagget, fast utan häst och i röda klackaskor. Kungligt kul!

 

Var trivs du bäst? I grunden handlar allt om identitet. Vems identitet väljer du? Kulturkladdens?

 

Visst är det en gåta att den fria litteraturen låter sig prisas av hovsamma kulturkladdar kuvade under feodala dekret. Kan en i ordets riktiga mening fri litteratur tillåta sig det? Vilhelm Moberg och Jean Paul Sartre hade svar.

 


Javisst, ja.

Nobelpris: Lätt den här gången: Joyce Carol Oates eller Michel Houellebecq. Förresten så skickade jag efter ”Underkastelse” av Houellebecq i dag för att inte bli av med en födelsedagsrabatt. Förbeställde också Leonard Cohens nya skiva. Cohen är ett musikgeni, akribist och en människa med sträng känsla för platsens ande. ”I’m ready, my lord” sjunger han, hineni (här är jag). Kanske är det dags för en tidens ande. Kanske är det det som Nobelpriset handlar om. En avsutten världsande där värde går före värld. Nåja, världsandar finns det ju både här som där som medborgare Cornelis sjöng. Bob Dylan är dock en sträng vassare. Läs för övrigt i The NewYorker om the servants bådda.

Åsa Linderborg som jag alls inte har någon anledning att polemisera mot lyckas helt förbigå problemet, den söndervittrande svenska staten, när hon vill att vi ska prata med sverigedemokrater. Själv pratar jag med sverigedemokrater varje dag när jag går ut med hunden. Fast man vet inte. Enligt Etablissemanget, antirasisterna och Åsa Linderborg så är det skillnad på sverigedemokrater som är partiaktiva och sverigedemokrater som bara löper med. Så skulle man aldrig betrakta socialdemokrater. Kanske gör sverigedemokraterna det? Åsa Linderborg förstår inte att hon, antirasisterna och Etablissemanget är en del av problemet medan Sverigedemokraterna är ett symptom.

Jag råkade höra lite absurd riksdagsdebatt i går på bilradion som en bekräftelse på ovanstående. Förre ministern-någonting Skurklund kritiserade Statsminister Lövfden för att minska pengarna till omsorgsapparaten vilket vederbörande dementerade med att det var en ideologisk fråga för honom att inte göra så. Han hade bara minskat byråkratin inte reglerat den. Men det gör den så bra själv, det vet alla, och alla vet också att Alliansarna gräddfilsvägen garanterar vård och omsorg till sig själva. Om verkligheten kan man annars läsa varje dag i tidningen, till exempel om att indragen assistans leder till den omsorgsberoendes död. Mord med andra ord. Här är problemet! Lös det! Säg inte att det inte finns. Och kan ni inte lösa det så frågar folk någon annan. Då handlar det om tro och förtroende och kanske om valet mellan pest och kolera. Vill Åsa prata med nazister så är det hennes grej och så pratar vi inte mer om det.

Ps: På Aftonbladets kulturtipparsida kan jag se att Åsa Linderborg helst ser att Les Murray får Nobelpriset den här gången. Jag kan inte se att det förvånar mig. Ingen vinnare den här gången heller. Greider är inne på mina banor. Övertramp? Till Kristian Lundberg som säger att Adonis är lika intetsägande som ett diabeteskex vill jag säga att Lina Wolff, vars ”Bret Easton Elis och de andra hundarna” jag läser nu, säkert hade kunnat skriva en fantastisk novell om ett diabeteskex. Vad hon hade kunnat göra med en titel som ”Vin, kvinnor och diabeteskex” kan jag bara drömma om.

Ps. Nobelpriset till Bob Dylan är väl också bara att drömma om. Texterna. Om jätten.

PPs. Bob Dylan, som bara representerar sig själv, utom möjligen Robert Allen Zimmerman då, kan mycket väl komma att tacka nej till priset. Som Jean-Paul Sartre gjorde. Av samma skäl. Det vore kul. Lika kul som att han fick det.

PPPs. Ett särskilt tack till Jonas Gardell som tycks förstå värdet av värden.


Fotnotvandring

Lydia Davis: JAG HAR DET RÄTT BEKVÄMT MEN SKULLE KUNNA HA DET BEKVÄMARE / översättning Malin Bylund Westfelt (2015)

Titeln kan låta som propaganda för RUT. Ni vet, den där skatteapplikationen som låter alla i gemenskapen lägga en slant extra för att en viss sorts människor ska ha få hemhjälp. Mycket riktigt har Lydia Davis också två hemhjälpare som hon försöker styra med dialogpedagogik men hon skriver bra historier så jag läser henne ändå. ”Den här tråkiga, svåra romanen som jag har tagit med mig på resan – jag försöker att läsa den gång på gång. Jag har börjat på den så många gånger och dragit mig för det varje gång, och inte en enda gång har jag tyckt att den är bättre än förra gången, så nu har den blivit något av en gammal vän. Min gamla vän den dåliga romanen.” Jag har också sådana gamla vänner. Många. Hela källaren full. Gustave Flaubert är också med LD:s bok ”VAD JAG LÄRDE AV KOKERSKAN (berättelse från Flaubert) I dag har jag fått mig en riktig läxa; vår kokerska var vår lärare. Hon är tjugofem år gammal och fransyska. Jag upptäckte när jag frågade henne att hon inte visste att Louis Philippe inte längre är kung av Frankrike och att vi nu har republik.Och ändå är det fem år sedan han lämnade tronen. Hon sa att det inte intresserade henne det minsta att han inte längre var kung – så löd hennes ord.  Och jag betraktar mig som en intelligent människa! Men jämfört med henne är jag en idiot.” Flaubert hade också tjänstepersonal! Det blir fler fotnoter av Flaubert, jämställda med Davis´ berättelser men det nämns inte i titeln. Konstigt. Får man göra så? Nåväl. En sådan här bok besvarar alla frågor om vad vi ska göra när klasskampen är död och alla är jämlika. Lydia Davis´formuleringar förmedlar en faktisk förnimmelse av frihet. Är det språket eller innehållet? Formen, frasen eller kontentan? Spirituella formuleringar kan vara lite depressiva men det behöver man vara en Sartre för att förstå och eftersom han är dåligt översatt till svenska (Läs:Familjens idiot) så behöver man inte veta det. Än.


PRÖVNINGAR

Robert Musil: OM DUMHETEN

Milan Kundera: OBETYDLIGHETENS HÖGTID

Slutsatserna i de båda böckerna påminner om varandra; anspråkslöshet och obetydlighet. Svaret på den förhärskande dumheten kan inte vara vishet, men anspråkslöshet och kanske inte helt utan humor. Detsamma torde gälla allt betydligt. Det finns inte. Det är Arthur Schopenhauers idé om världen som vilja till föreställning som gäller; det då betydliga kan bäst betraktas med humor, betraktas som obetydligt. Vilja är individuellt och ändå har exempel på kollektiv dumhet setts. Det på går ett europeiskt projekt – hypotetiskt prövande – sedan århundranden – bort från det absoluta. De av Jean-Paul Sartre ställda frågorna om essensen och existensen ingår där såväl som arbeten av Robert Musil som Milan Kundera, för att inte tala om Miguel Cervantes eller Robert Burton; betydligt dumt att inte veta det.

Båda böckerna torde ingå i det välsorterade klassikerbiblioteket


BLOGGOMENT

Snacka inte bara

vardagar

keep calm & carry on

Textmagazinet 1271

Hic salta - Hoppa nu

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.