Etikettarkiv: Lars Westerberg

POSTKRITIK – från kliché till förlaga

”Ursäkta röran, vi bygger om” Känns klichén igen? Har du också undrat vad om som dom bygger är? Missuppfattning av ämnet? Om; att tjäna mer pengar? Närmsta köpcentrum där jag bor heter Malmö Plaza. Tror jag. Det ligger vid en av Malmös infarter. Eller heter det utfart nu när fler flyttar ut än som flyttar in. Bortfart? Fast de som flyttar bort flyttar inte längre än att de kan köra in varje dag till jobbet. Hemfart? Det är lätt att villa bort sig i språket. Folk flyttar bort för att de vill bo i villa. Barnen leker inte på gården längre så då kan man lika gärna, om inte bättre bo i villa. Bättre folk bor i villa. I Malmö regerar socialdemokrater och då bygger man inte villa. Folk som bor i villa röstar inte på socialdemokrater. Numera regerar också Miljöpartiet i Malmö. Om socialdemokraterna bestämmer om villorna så får Miljöpartiet bestämma om parkeringsplatserna. Miljöpartister bygger inte parkeringsplatser för de har inga bilar och då ska inte andra heller ha det. Ibland syndar miljöpartisten och har en gammal bil i alla fall. Dessvärre. Miljöpartister vill inte vara som alla andra. De vill att alla andra är som de själva. De har sig själva som sitt ideal. Det kallas självologi. Vanligt folk flyttar för att de vill ha en parkeringsplats till bilen som de ska köra till jobbet med. Utan jobb blir inga barn gjorda. Utan barn ingen framtid. Då får det bli villa. Bilen är människans bästa vän. Oj, nu körde jag bort mig igen. Det blir lätt så när man inte har någon parkeringsplats.

Denna morgon läser jag en recension av en recension. En bloggare kan tillåta sig sånt. Det är Geir Gulliksen som har skrivit en bok som heter ”Berättelse om ett äktenskap” Rent identitetspolitiskt kan ingen förstå den. Varken i Sydsvenskan eller Dagens Nyheter. Här är det mannen som är knähund. Det låter Bergmanskt eller hur? Ingmar Bergman var en gång nazist precis som sverigedemokraterna. IB bearbetade det förmodligen i sitt skrivande och filmande. Sverigedemokraterna gör det uteslutande i sin politik. Av någon anledning, förmodligen boken, så ramlar recensenterna ner i klichéarkivet gång på gång. Den ena efter den andra. Förr kunde man dö av det. När klichéerna var på riktigt och liksom de romerska lerkrukorna innehöll mycket bly. En vanlig sättare dog när andra kom i medelåldern. Gösta Larsson skrev om det i någon av sina romaner. Gösta Larsson var svensk men ändå inte. Han skrev sina romaner på engelska och fick dem recenserade på utgivningsdagen i New York Times. Själv var han ingen kliché. Nåja, tillbaka till klichéerna. ”… precis som så många frilansande hipstermän i dag, tror han att det är feminism att vara manlig hemmafru” går för mig inte i hop med ”… eftersom den moderna feministmannen tror sig vara schyst och snäll men i grunden är oförmögen att släppa gamla mönster” Alltså! Hipstern, även om han fanns i en annan version redan 1904 och besjöngs av Cab Calloway på 1940-talet, så skriver man väl ändå företeelsen postmodern. Hoppsan! Nu upptäckte jag att boken är en norsk historia översatt till svenska och att man till och med kan babla om det i teve. Så mycket för den av förlaget förlagda intellektualiteten. Av bly och förlagsreklam blir man tung i huvudet så jag slutar nu innan ens klichéparaden kommit i gång. Ingenting är ju som bekant gratis.

Tack för att du läste. Ändå.


Inskränkt men ändå kränkt

I förra avsnittet/artikeln, heter det avsnitt?, skrev jag om Lars Westerbergs fabulationer i sin nya bok och jag undrar jag om inte Per T Ohlsson också läst samma när han fabulerar på sitt sätt. Gemensamt här är signalordet sekt. Känner man sig lite inskränkt så är det lätt att kalla någon annan för sekt. Man behöver inte säga vad det är men det skickar en signal. TUT!  Kul kul är det när han skriver om Ernst Wigfors. Lutande sig på Professorn i Ekonomisk Historia, Lennart Schön (som gav mig spets på mitt första akademiska paper) skriver han att Wigfors framsynta ekonomiska politik å ena sidan nog inte spelade någon roll i den praktiska verkligheten å andra sidan inte var hans egna idéer utan Bertil Ohlins med flera. Kul, kul. Så en borgerlig regering hade genomfört samma politik då? Nu är det några socialistiska ideologer som klämmer i skon. Dom är sekt och alltså har dom fel. Jaha, så är det säkert, men vad har dom fel i då, frågar sig vän av ordning. ”De använder liberal som skällsord, avfärdar pragmatiska lösningar som förräderi och betraktar socialistiska dogmer som heliga.” Jaha så klokt det kan låta men egentligen så låter det inte klokt. Eller. Och så liknar dom yttersta högern i USA: ”där eldas hatet på av tungomålstalande medieaktörer” Lite bibliskt mitt i alltihopa. Per T är beläst. Varför då dessa ilskna besvärjelser?Lite tokigt verkar det allt.

Mera kul. Westerberg rackar i sin bok ner på Smålands Nations Utbildningsutskott anno 1977 men jag kan berätta att förutom allt annat så producerade de ihop med Lunds Bokcafé en ämnesvis akademisk bokkatalog där varje inledande essä avslutades med  läsförslag enligt 1. grundläggande läsning 2. läsa vidare. Precis a la Ohlssons mer att läsa. Nåja. Idéerna må flyga fritt. För övrigt är Ohlssons förslag alltid läsvärt bra.

Carl Rudbeck är också kul. Vad han egentligen säger i sin artikel är att den politiska eliten inte är någon elit. Det var hans strå till den popolitiska stacken i dag. Eller heter puppa? Puppolitisk. En från verkligheten fritt svävande puppolitiker formulerande verklighetens fabulationer.


Ett ord i sinom tid

Per Lindström och Lars Westerberg: Två Lund (2015)

Uttrycket ”Två Lund” är ett talesätt bland folk i lundanejden för att det finns två Lund. Ett för folket som håller till i utkanterna och ett för akademikerna i mitten. Ibland åker folket in till stan och går runt bland akademikerna. Boktiteln här antar jag att det står för två individers syn Lund. En fotografs och en kåsörs. Litet av ett snyggt reklamtryck där tyngdpunkten onekligen är akademisk.

Trots att den politiska vänstern bara är en liten del av Lund bjuder kåsören stora bitar men man får enligt egen utsago inte ta det han skriver på allt för stort allvar. ”Själv följer jag stenhårt den lundensiska principen att aldrig fördärva en god historia. Akribi är i det här fallet något uppsaliensiskt.” (sidan 21.) Nåja, jag ska i alla fall ta det han skriver med en nypa salt. Det stör mig att han påstår saker som är osanna. Det handlar om Smålandsnationen och Dackekuriren.

  1. ”Sekten”. Det fanns ingen sekt. LW får nog någon gång bemöda sig om att beskriva denna sekt, vilka som var med och varför han kallar dem sekt.
  2. ”Trakasserier.” Det fanns inga trakasserier. LW får nog någon gång bemöda sig om att berätta om vad dessa trakasserier bestod av.
  3. ”Blekingegadebandet” agerade kriminellt, utförde bankrån och mördade en polis. Här gör LW en koppling ”guilty by association” som inte står Josepharna McCarthy eller Stalin efter. Hur får han ihop det ens om de utpekade tycker samma saker? Den berättelsen återstår.
  4. ”Blekingegadebandets” kommunistiska ideologi var maoistisk och vilade tungt på Lenins tes om ”arbetararistokratin” vilket gjorde att de tog avstånd från den danska arbetarklassen och kom att ingå i Palestinabaserade PFLP som bland annat gav dem i uppdrag att utföra en kidnappning i Lund. Tankar mycket främmande för dem LW vill skuldbelägga. Studentfackligt arbete är ungefär motsatsen. Det återstår alltså att bevisa dessa tankar.
  5. ”Ta över nationen” Så var det inte. Nationen ville avsluta det studentfackliga arbetet som byggts upp under många år men aldrig fått styrelsens fulla stöd. Nu fanns en majoritet för att lägga ner den framgångsrika verksamheten som kanske aktualiserades av den pågående universitetsreformen. Alltså handlade det rätt och slätt om att avskeda den personal som anställts just för att arbeta studentfackligt. Med det perspektivet inser man att Ordförande och Prokurator (som för övrigt var två personer. LW tror i boken att de två var en) handlade föredömligt och skickligt. Allt studentfackligt arbete försvann från universitet för lång tid men har alltså till Professor Harrissons harm återuppstått i ny regi.
  6. Om ”kapitallogik” vet LW ingenting och det kanske är bäst så. Prokuratorn visste heller inte så mycket och däri bestod den där debatten där man skällde på varandra. Inte helt olikt Sokrates ”ingen kan veta”- dialog.
  7. ”Sparken” Det är egentligen inte så mycket att orda om. LW fick aldrig sparken från Dackekuriren. Det är den obefintliga spiken han kokar sin soppa på.

För ungefär en månad sedan fyllde min syster jämnt och som boende i Lundabygden bjöd hon på middag på Grand och naturligtvis var jag där. Dagen efter kunde jag i Sydsvenska läsa om . yxmannen . , ja alltså epitetet jag går under i LW:s spalter. Inte helt olikt epitetet ishackan som stalinister emellanåt roar sig med. Inte för att jag bryr mig men visst kan man undra på var LW har sin information ifrån.

 

Naturligtvis kommer LW att invända mot ovanstående men det är alltså plockat i boken från nedanstående:

sid. 42. Själv fick jag också en dödsfiende, BR. Jag blev illa trakasserad av en sekt – om jag inte misstager mig samma sekt som i Danmark blev känd som blekingegadebandet – som tagit över Dackekuriren. R. som var kurator (ordförande) valde att förhålla sig neutral och offrade mig. Troligen var han glad att bli av med mig. Sedan försökte sekten ta över hela nationen och där gick gränsen också för R.:s tolerans. Apelianerna eller kapitallogikerna som de kallades förlorade efter en uppslitande strid. Man skällde på varandra på klassiskt marxistiskt vis.

på sidan 46 nämns sigge och adde men inte att de var på plats och röstade bort/avskedade de studentfackligt anställda.

sid 48. ”Jag var en vänsterliberal intellektuell, följde kulturdebatten.”

sid 49. I den korta redogörlesen för vänsterns övertagande kallar han vpk för traditionella vpk-are, men det fanns inte mycket traditionellt över den tidens Lunda-Vpk och så naturligtvis: ”Det kom fler sektstrider. En av dem råkade drabba mig. Den oppponerande sekten, som började med att lägga under sig Dackekuriren, gjorde sin första förtjänstfulla insats genom att få bort L W. Sedan förlorade de striden när de försökte ta över nationen.”

… 58 ”Estetisk elitism kan jag ha svårt för, blandningen av översitteri och godtycke.”

sid 60. ”Universitetet skulle försökt komma tillrätta med samvetsäktenskapet utan att behöva tillgripa relegering. Som när någon avgår frivilligt för att slippa bli sparkad”

sid. 65 LUND är också nederlagens stad, skriver LW och vill skriva in sig i den historien genom att osant påstå att han fick sparken från Dackekuriren

sid. 80 LW kom till Lund 1966 … var i tio år en uppskattad krönikör i Smålands nations tidning dackekuriren. 1977 föll han i onåd …

 


Påminnelser i Lund

Det är alltid kul att påminna om Filosoficirkeln i Lund även om det är ett bra tag sedan jag tillhörde de stadiga gästerna. Också alltid kul att påminna om att det började på Smålands Nation en gång ungefär i mitten på 1970-talet. Läs och häpna. Det var då kapitallogikerna härskade, sträckte sin långa näsa över verkligheten och föreläsningarna var dynamit och Lars Westerberg fortfarande lät publicera sig i Dackekuriren. Långt innan Kapitalet subsumerade äldrevården och således uppgraderade den politiska ekonomins omfångslogiska status ännu en liten bit. Eller heter det bite. Sedan tog vännen Pierre Bourdieu över fältet. Eller var det Bosse Rothstein? I alla fall så la man ner politiken. Filosofin ihop med Vetenskapskritiken drog sig föga imponerade tillbaka till Kungshuset för fortsatta föreläsningar i berättelsen om Lund.

Inte orden, inte det de pekar på

men själva näsorna de pekar med är meningen. 

[ Erik Beckman ]

 

Det är själva föreläsandet som är berättelsen!


vardagar

keep calm & carry on

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.