Etikettarkiv: Malbas

Åskådning

Åskådarens lott är att titta på och egentligen inte närmre veta hur nära han eller hon än sitter eller står eller hänger på det berömda staketet. Men fundera kan man ju.

Just nu är det många som funderar på den nyss utflugna ljusblå örnen. Särskilt kanske i Sydsvenskan. Närmast kommer kanske Rosenberg: ”Jag vet inte om det handlar om att vi visar ett minusresultat, …”, som har lärt sig det här med pengar. Kanske ryker någons bonus med röda siffror i bokslutet. Så fungerar ett affärsföretag nuförtiden. Malmö FF är en fotbollsförening bara till formen. Visserligen med medlemmar och allt men inte med mycket till insyn. Till och med pressen håller sig utanför staketet. Hur är det ens möjligt? Förmodligen borde MFF vara ett aktiebolag. Vem har bestämt att MFF inte ska spela i Europa? Ett fotbollslag med 100 miljoner på banken kan omöjligt förlora mot Landskrona Bois från division ett. Så är det bara. … Ps: Kan inte låta bli att så här i efterhand lägga in ett citat som jag nyssen läste: ”Och kanske har han/dom rätt. Hans Håkansson har med sina 341 mål i MFF-tröjan ett rekord som aldrig kommer att slås. Skulle MFF i framtiden få fram en sådan målspottare så skulle han vara såld långt innan han kom upp till 100 mål.”
Malbas med framgångsrika ungdomslag börjar åter om med A-laget.  Fast med andra spelare. Det tål att tänka på. Säsongen som gick såg vi inte så ofta de egna ungdomsspelarna där de borde vara. Alltså i representationslaget. Men det gick bra för Malbas och det var ett nöje att åskåda. Kan man hoppas på en fortsättning? Förra gången Malbas spelade i ligan hade sex spelare börjat sin basketbana i Chirseberg Bulls. En riktig förening. Det tål också att tänka på, men det var ett elände att se. Dessvärre var det ingen som funderade på hur det kunde komma sig.

Men med konståskådning är det värre. Samarbetet med Lund visar sig än en gång förödande. (Den sjuka sjukhusorganisationen) Vem har bestämt att Konsthögskolan i Malmö ska bort? Vem har bestämt att regionens resurser ska plottras (kluddas) bort i Lund? ”En konsthögskola i Lund är lika sannolik som om Venedigbiennalen, världens viktigaste konstutställning, skulle flytta till Eslöv.

Apropos Lund och sjukhusakuten så läste jag ”In a grove” av Ryunosuke Akutagawa, ja, den heter något annat på japanska förstås (Yabo no Naka) och den var alldeles särskilt bekant och som jag slog upp det framgick det att den är en del av Rashomon, filmen ni vet, av Kurosawa. En samuraj blir mördad men åskådaren får inte säkert veta av vem. Det kan vara hustrun, boven eller samurajen själv men i den gamla gaten (Rashomon) tar en avpolleterad samuraj hand om ett litet barn och det får bli filmens hoppfulla slut (fast då är det boven som bär, förstås). Mycket symboliskt om man vill, eller så bara en bra historia som var två. Också med tanke på ovanstående. En historia kommer sällan ensam. Också med tanke på kontexten skulle Delouze ha sagt. Kanske?

 


STORT GRATTIS TILL MALBAS P-97

Äntligen!. Kan man säga så? Senast det begav sig för Malbas var 1977. SM-GULD för äldsta juniorerna. Janne Hasselström heter den Alvikskolade coachen/tränaren som gjort resan med laget från knattetiden. Undertecknad som varit ungdomstränare i många år (SM-final med Herkules P-61) vet vilken prestation som Janne genomfört och vilket kunnande Janne besitter och att han lyckats överföra basketkulturen till sitt nu så eminenta lag. Naturligtvis är det spelarna som i första hand ska gratuleras för sin extraordinära insats men det är också viktigt att påpeka Jannes betydelse.


Återkomster

Så var det åter dags för Malmöbasketen att kämpa på i landets högsta serie – Basketligan. Första matchen mot Jämtland. Det gick med ett nödrop bra; det vill säga vinst efter förlängning. Något onödig förlängning kan tyckas då förlängningen orsakades av en bonusstraff efter foul på lay-up. Som värdemätare är det svårt att säga. Dels var det ett tag sedan jag tittade basket och dels så verkade Jämtland vara ett något ojämnt lag. Bra förstafemma men när bara tre femtedelar återstod i slutminuterna så liksom bara försvann försvaret och anfallet reducerades till två hot. Däremot så fanns det absolut mycket att glädjas åt i Malbas. Först och främst centerspelet. Malbas/Mataki/Heta Skåne har haft många bra centrar genom åren men aldrig ett genomtänkt centerspel och förmåga att hitta passningar inside. Plus till coachen. Det varierade försvaret ställde till det för Jämtland och det kommer det att göra för många lag framöver. Plus till coachen. Uppspelen var säkra och togs till förlängda strafflinjen och inte så ensidiga som alltid enligt mig varit Malbas genomgående stora problem i hop med turnovers som följer av det. Det skulle betyda mycket för hela klubben om man fick ordning på den detaljen. Alltså mera plus till coachen. Inga organiserade snabba uppspel eller press. Men det kanske kommer; eller inte. Den nye amerikanen fick kanske alltför stor betydelse. Så fort han satt på bänken föll Malbas. Det duger inte. Ett basketlag måste ha ett defensivt b-spel som kan spela jämnt. Set-offense var underbart med flera lösningar som jag tyckte om. Dubbelspelet där två spelare rör sig följa-John lyckades flera gånger, den isolerade trepoängsskytten, det vill säga överbelastningen på bollsida, insidepassningen som kom ut igen och utnyttjandet av armbågarna; alltså positionerna på straffkastlinjens kanter. Mera plus till coachen. Däremot så såg jag ingen boxa i försvaret (jo det förekom i den offensiva returtagningen) och vid flera lay-ups, i och för sig snygga, så hamnade layupparen en bra bit utanför banan och Jämtland kunde kontra i två lätta poäng. Många plus till coachen men det var spelarna som gjorde jobbet och de var duktiga och genomgående mycket kvicka i fötterna, alltså smart tränade. ”Rade” satt som assisterande och det var inte lite. Mycket talar för att han är Sveriges mest underskattade coach (= egentligen den kunnigaste). Arangemanget kunde varit bättre. Fråga EOS-Malbas-spelare i publiken som också var där då Chirseberg Bulls & Cherries skötte pausunderhållningen (2-ball) och lagets entré då det begav sig. Sist men inte minst: Det bästa: Musiken!!! Den vanligtvis så störiga musiken som omgett basketarrangemangen var ersatt av hip-hop av bästa märke. Det kändes mycket bra att få vara på plats.

Malbas-tar-kommandot*Hitta Gubben?!*

o-o

Första gången Malbas gick upp till högsta divisionen var förnamnet Herkules, året var 1968, och vad jag minns som spelare så var det ett duktigt tryck på läktarna. Det är skräp av Malmö fritid att inte kunna ordna bättre förhållande 50 år senare.

*ovanför 33:ans axel*


Den som ropar får svar…

… är det inte så man säger. Jo jag fick faktiskt svar. Förvånande nog. Tre stycken. Men det var ju jag som fick svar och det var jag som blev förvånad. Varför vet jag egentligen inte.

Artikeln handlar om Kalis Lloyd, en fantastiskt duktig basketspelare med siktet inställt på WNBA, som faktiskt som tolvåring tränade och representerade kvartersklubben Chirseberg Cherries som då också samarbetade med ett av Sveriges bästa damlag – EOS/Malbas. På några rader beskrivs hur Kalis lockades att spela i Malmöklubben Malbas istället för Danska Virum. Men så var det inte alls.

Kalis bodde på Söderkulla och gick också i skolan där och kombinerade sina danska framgångar med att en tid spela med det några år äldre tjejerna i Kirsebergslaget. Det var en bra miljö för henne då Cherriessarna, omskrivna flera gånger i Sydsvenskan och också i 305; Svenska Basketbollförbundets tidning,  vann Skåneserien det året och sju spelare fick representera Skånelaget och då laget tränade i Helenholms Sporthall samtidigt med EOS/Malbas kunde det väl knappast bli bättre. Kan man tycka.

Nåväl;

1) Mästervärvaren själv skriver att han inte på något sätt är inblandad men att han läst artikeln.

2) En EOS/Malbas-spelare skriver att hon också reagerade då hon första gången läste intervjun då hon mycket väl mindes Kalis på plats på Heleneholm och att hon också stannade kvar och pratade efter träningarna ibland, men att hon inte brytt sig mera.

3) Klubbens artikelansvarige? skriver att så framställdes det och alla kan vi vara stolta över Kalis.

Nåja.

Meningen med min kommentar var få ändring på en felaktighet men i stället för att iakkta god nettikett så väljer nummer 3) att blockera bloggen. Genom sitt förfarande markerar den Malbasansvarige att det är något kymigt här!  Så här kommer min kommentar in extenso:

Nä men oj då. Det här var ju inte sant. Kalis spelade i Chirseberg Cherris F86, som för övrigt vann sin Skåneserie, när Anders Isberg på vanligt Malbasmanér tjatade över henne till sitt flicklag. Att Kalis spelade med Chirseberg berodde mycket på att mamma Helen också hade Claes Eriksson som tränare i samma ålder. 1975 tror jag det var.

-o-

Men det var olika svar. Människor som läser en artikel, eller som i det här fallet, en invändning mot en artikel, läser in olika saker. Och därför är det så viktigt att det som står i artikeln är riktigt.  Vad skall annars goda värderingar bygga på? En akademisk uppsats eller ens avhandling behöver inte vara riktig, däremot så måste den vara konsistent; den måste hänga ihop. Det hela är som sig bör en filosofisk fråga. Birgitta Trotzigs i förra inlägget nämnda förord handlar om det konstnärliga uttrycket i moderniteten eller som man säger modernismen. Till moderniteten hör också skammen som härskande styr- och reglerteknik i mentaliteten. Det kan vara allt svårare att förstå i ett samhälle med andra ekonomiska grundvalar där den individuella skulden kommer att dominera. Skammen precis som Skulden är olika allt efter tillämpning och vi befinner oss i en historisk övergångsfas där varken skuld eller skam är överordnat- Ke se ra. Går det så går det. Inget betyder något. Då blir detaljen plötsligt viktig som bärare av något som kan ha betydelse.

Det kan vara svårt att förstå för en sportnisse men ”se det så här” som Partiordförande Persson brukar säga när han vill styra upp en fråga: USA som av gammal hävd brukade vinna alla basketbollturneringar runt om i världen där man fick vara med; sporten är ju trots allt uppfunnen i landet, gjorde det plötsligt inte längre. I VM-turnering efter VM-turnering så hamnade man bara femma, sexa eller sjua och blev alltså utslagna i varje kvartsfinal man avancerat till. Vad var fel? Landet tog sig samman och började fundera och naturligtvis så kom det fram många svar men man enade sig om det stora. Basketen hade av showmässiga krav i det kommersiella NBA tappat sin karaktär. Spelarna var fortfarande världens bästa men man spelade inte världens bästa basket längre. Resultaten var talande om helheten och statistiken svarade med detaljerna. Den internationella basketen använde fler passningar för att göra poäng och skottprocenten sjönk drastiskt i det amerikanska umgänget med övriga. Javisst! Det är inget konstigt med det. Basketboll är en lagsport. Det har det alltid varit. Det är så basket ska spelas. Men kanske inte nu längre. i USA. Något som var tydligt var hur pointguardens roll förändrats. Pointguarden gjorde hellre egna poäng än passade bollen. Det går inte. Den detaljen får vi ändra på. Redan Phil Jackson hade ju lyckats få Michael Jordan att förstå att ska laget – Chicago Bulls – vinna så måste hela laget vara med i matchen. Så blev det, Michael lyssnade och Bulls vann, och vann, och vann och Michael Jordan gjorde ännu fler poäng men han blev också NBA:s bäste försvarsspelare. Mycket svett och vann har flutit under broarna sedan dess och nu är USA tillbaka på världens topp.

Detaljen och karaktären är viktig. Mycket är underförstått och outtalat i karaktären – som att man inte ljuger i artiklar utan att det slår tillbaka på sannfärdigheten överhuvudtaget och inte heller värvar den stora klubben sönder den mindre klubbens lag utan att på så sätt faktiskt slå undan benen på sig själv. Tids nog kommer de bättre spelarna alltid att söka sig till de bättre lagen och de i slutändan bästa spelarna har alla börjat i mindre klubbar. En klubb som ljuger och inte uppfostrar sina egna spelare kan aldrig komma på topp. Så är det bara!


Skammen som försvann.

Jag råkar inte gå och lägga mig idag för jag råkade koka kaffe på kvällen och så sitter jag här och kan inte sova.

Två ting hänger jag upp mig på. Fast på något sätt är det samma sak.

1) Människor som inte gör sitt jobb. Här

2) Människor som ljuger. Här

1) Kommunalrådet som helt har ignorerat den gamla kvinnan, vilket framgår av artikeln, säger att han utgått från att någon gjort det han skulle ha gjort. Så frågan är naturligtvis då. Vad gör ett sådant Kommunalråd när han gör något när han nu utgår från att någon annan gör det han skulle ha gjort. Särskilt som han i slutet på artikeln lovar att nu göra vad han inte tidigare har gjort. Är det någon som tror på det?

2) I den här lilla artikeln är det många som ljuger. Eller inte påtalar. Skribenten, den intervjuade, den omtalade, klubbansvarige, för att inte tala om två stycken föräldrar. En liten men mycket talande detalj. Jag lovar att återkomma när jag inte fått några svar på mina förfrågningar hur det kan komma sig.

-o-

3) Makt

3) Nu på morgonen dök det upp ett tredje från/om folket som gärna skriver om sanningen i bästa Newspeakstil och som för tillfället har makten. Artikeln glöder och är en fantastisk blodfylld pärla och eftersom jag precis råkar (det är mycket råka idag) ha läst Birgitta Trotzigs förord till Gösta Oswalds Skrifter associerar jag osökt.  Proffsigt, sa Billa. Abjektigt, sa Bull.