Etikettarkiv: Per-Olov Enquist

Boomerang … 1maj2020

”Det är första maj i dag men renhållningsarbetaren tömmer gårdens sopkärl i sin sin stora sophämtarbil i alla fall.” ”Det är inte okej”, tänker jag. ”Okej Boomer”, kunde den medelålders sopgubben ha svarat när jag påpekar det men han säger ingenting utom ”Godmorgon” förstås. På Backarna hälsar alla och är fortfarande du med varandra även om det kanske skaver lite i gentrifieringens tecken.

”Jag ska börja arbeta igen”, tänker jag också. Tömma källaren, sälja böckerna och tyda tecken. Också ett sätt att anpassa sig. Bataille har en del att säg om det. Biblioteket har böcker av Bataille. Kanske borde jag läsa dem. Nu när Houellebecq avslutat sin svit. I fortsättningen kan man köpa mina gamla böcker hos antikvariatet mellertid, eller vad jag kommer att kalla det. Mina gamla tankar kan man kanske få läsa/köpa här på antitänkiatet mellertid. Lustig tanke.

Det finns mycket att tänka på: – Kinasyndromets nya form – Marxistiska deckare – Besuttna arbetare – och mycket mera.

I dagens Aftonblad skriver Karin Pettersson om ett leninistiskt dilemma; att vara leninist och ändå inte. Hon drar till med Heisenbergs osäkerhetsprincip. Det gjorde PO Enquist också. Han skrev om problemet i ”Kartritarna” Biblioteket har fem exemplar och alla lånades ut samma dag som han dog. Jag har trettionio böcker av Enquist men inte ”Kartritarna”. Det är många som är leninister. Kanske ska jag karlägga Enquist och skriva en bok om fenomenet. Att Per-Olov Enquist var ett fenomen kan väl alla hålla med om. I alla fall alla Sartreister. Sartres kypare, som alla Sartreister känner till, formulerar förakt i sin form, alltså överkorrekt, nästan kokett, uppförande, för att överkomma underkastelsen, som ju tjänande/serverande är, av de världsligt översittande men värdemässigt lägre stående. Så jublar också nästan hela den läsande publiken när PO med överlägsen stil serverar sitt förakt i ”Gonnarr”. Det allra viktigaste, säger Sartre om författarrollen, är att hitta sin stil. Bara en sådan sak!

Nåja.

Tidigt på morgonen, i bagarväckningens tid skulle Per Bjurman ha skrivit, släpper jag mina hundar lösa på gården och kopplar dem först vi grinden ut i världen som jag måste låsa upp. Det annars gentila boendeskapet är rädd om sina cyklar (eller besväret att köpa en ny) och gården är låst om natten och i Malmö råder kopplingstvång på hundar. Vi har ESP-relation, hundarna och jag, och tvååringen som är svart och vit, klippt och oklippt, illustrerar den Heisenbergska osäkerhetsprincipen genom att ömsom lyfta höger och vänster bakben i känd Friskis&Svettisrörelse. Men han kissar inte. Det är det som är lösningen. När det är antingen det ena eller det andra, så är det eller som gäller.

Välkomna till ellertid.


Per-Olov Enquist

”Per Olov Enquist var en av det svenska 1900 – talets största författare, kanske den allra störste” skriver Björn Wiman i DN (27 april) med anledning av författarens frånfälle. Det var han naturligtvis inte, men han hoppade högst. 1 och 97. Saxstil. Svenska saxstilsrekordet höll ”Svängsta” på 202, satt 1952. När andra dök (Benkeskolan) så höll PO på den gamla stilen. En duktig författare, naturligtvis, men inte riktigt min stil.

Själv hoppade jag 1 och 77. En enda gång. Dykstil. På det placerade jag mig norska sjöjuniormästarskapen 1968. Jag seglade på T/T Valentinian om 93081 dödviktston som lättmatros. Tävlingen som hölls i sjögång på lätten i sydatlanten var en del av norska sjöfolksmästerskapet avverkades på däck på tolvfyravakten annars hade jag nog inte varit med. Som alla sjöfartsinitierade vet så är det lättmatroserna som tillsammans med andrestyrman håller ställningarna på tolvfyravakten.

1968. Samma år som Warszawapaktens intåg i Tjeckoslovakien. Samma år som Enquists Legionärerna kom. Tyska legosoldater repatrierades till Sovjet efter andra världskriget. Händelsen kallades Baltutlämningen. Inget konstigt med det men det blev ett himla liv. Enquist rapporterade. Boken blev för mig en ögonöppnare. Modigt att skriva och avslöjande. Enquist avslöjade att motståndet till Baltutlämningen byggde på fake news. Det som var självklart fel för mig var inte fel längre. Inte fel i varje mening. 1968 var också Sara Lidman, Ove Allansson, Ivar Lo, Birgitta Trotzig.

Över Enquists skrivande vilar ett stråk av gammelkommunism och gammelkyrklighet som jag alltid har haft lite svårt att förlika mig med men som tydligen omfattas av många, av alla storslagna hyllningar att döma.


BLOGGOMENT

Snacka inte bara

vardagar

keep calm & carry on

Textmagazinet 1271

Hic salta - Hoppa nu

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.