Etikettarkiv: Peter Weiss

Workday

work·day \’wərk-”dā\ n (13c)
1 : a day on which work is performed as distinguished from a day off

2 : the period of time in a day during which work is performed

— workday adj

Tillbaka vid Datorn. Sommaren blev mycket Michel Montaigne på engelska i Kindle i en liten backe på Österlen. Det skriver jag för att ni ska förstå ljuset. Min Kindle har ett eget ljus. Det är praktiskt på natten. Naturligtvis badade jag också. Allt utifrån ett rödmålat Torp med vitmenad insida. Golv som innertak. Vinden helt öppen och isolerad till ett sovrum. Enkelt och vackert med konstnärligt utformade utensilier. Sparsmakat. Precis som namnen där Montaigne hämtar sina förebilder utgående från Diogenes i Tunnan. Montaignes Essays är ett företal för en särskild Ordning och kampen mot Chaos, ett kaos som också finns inom MM själv såväl som inom Ordningen. Allt utgående från tendensen till njutning och lättja. Sådan som man kan finna den på en österlenskt välvårdad gräsmattebacke läsandes The Complete Essays i gammalengelsk översättning med ett klick eller pekfingertapp borta från Ordboken med den närmaste Etymologiska förklaringen också om etymologin kan stanna vid sjuttonhundratalet många år senare än då Michel Montaigne skrev ner sina tankeövningar. Etymologi är ingen exakt vetenskap och tanken finns också i handen. Likt Ivar Lo-Johanssons av skrivandet som hantverk i sina franska resor i Vagabondliv i Frankrike skriver Montaigne om hur att skriva också är att tänka. Det är handen som formar orden och ibland också tanken. Inte sällan finns det minst två sidor av samma sak där bara en skrivs ner.

Tillbaka till Tidningarna. Jodå, jag betalar för några stycken men kan omöjligt inskränka mig till dem. Som Expressen till exempel. På nyhetssidan rapporteras om anti-pride i realtid från höger medan kultursidorna ägnar sig åt strukturkritik av strukturkritiken från vänster. Det som alltså inte händer!  Vilket för övrigt också Sydsvenskan gör. Det gäller att gripa tillfället! I DN kan man kanske förstå sammanhanget.

Ute i världen och kanske just nu i USA pågår upproret mot PK. Michel Montaigne har en hel del att säga om PK-eliten och kan tänka sig; det var samtidigt med Gustaf Eriksson Vasa. Det stora problemet med PK-eliten är att den försöker framstå som bildad men är bara halvbildad. I alla fall på Expressen där man kan läsa: ”Problemet med de så kallade demokratiska idealen – att tänka fritt och kritiskt, vara självständig – är att de saknar egen substans”. Man liksom sätter morgonkaffet i halsen och får läsa meningen en gång till. Det är i Expressen man ska läsa det. Enligt artikeln är det Vänstern och Kapitalets fel, det här med ett allt dummare universitet som likt religionen inte kan förstå sina postmoderna studenter. Författaren har nog aldrig hört talas om ABF eller ”Motståndets Estetik” eller för den delen Malmö Stadsteater som till stor del är Sveriges första kooperativa tjänsteman Emil Ohlssons förtjänst. I Gramscis mening förste svenske intellektuell. ”Ordet bildning har sin rot i bild. Metaforen kommer, som den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer konstaterat, från Bibelns beskrivning av människan som formad efter Guds avbild. Bildning handlar alltså om att formas efter en förlaga, ett ideal”, skriver Joel Halldorf och tycker man borde veta att så är det inte alls. En någorlunda korrekt korrekturläsare hade aldrig släppt igenom det. Bildningsbegreppet är romantiskt och kommer från Herder och Goethe och ordet Bild yxade germanerna själva till. (Elof Hellquist:Svensk Etymologisk Ordbok. s. 70) Den kritiska negativa dialektiken, som för övrigt enligt JH är synonymt med vänsterkritik, kommer från Sokrates, och det är inte precis vad man förväntat sig skulle härbärgeras under den långa marschen genom institutionerna. Bilden av Bildningen är likt Bilan tveeggad, om man nu får vara lite postmodernt ironisk. Av JH kan bara täljas en halv figur, om ens det, spåga ligger väl närmare till hands, vilket också enligt Ruskin i Venedigs Stenar kommer att leda till hela Västerlandets försvagande förfall. Det är för en gångs skull inte en annan fråga.

Ps: Tanken vandrar under medvetandets radar före handen hinner skriva ner; Det finns en koppling mellan Peter Weiss och Emil Ohlsson men den ska jag berätta om en annan gång. Kanske?


SITTA, SATT, UTSATT

o-o

”According to Allen, his first published joke read: ”Woody Allen says he ate at a restaurant that had O.P.S. prices – over people’s salaries.” (Time, july 3 1972), råkade jag på i dag.

Jag var på Spegeln häromdagen och såg Rashomon av Kurosawa. Lite för att förstå på vilket sätt den figurerar i Ghost Dog. Jag har sett Rashomon förut, i en filmcirkel på Sparta i Lund då det begav sig – vilket var mitten på nittonhundrasjuttiotalet då tiden vände. Filmen grep mig mera då men visst håller den. Handlingen fortgår som en Alexandriakvartett, som ju skrevs senare, eller för all del som ”Nattsagor för barn som dricker” som skrev alldeles nyligen, högt över alla priskommittéers nivå. Platserna skiftar men det konstfulla greppet är detsamma om än konstfullt varierat. Heller läser man aldrig samma roman två gånger. Tidens skiften pågår också i läsaren.

1982 var jag med och startade en läsecirkel med Motståndets estetik som första titel. Cirkeln finns fortfarande med några av desamma kvar och andra som kommer och går. Själv gick jag efter cirka tio år förebärande att jag hade svårt att få tiden att räcka till och så var det. Ett annat skäl var att oavsett bok så visste jag på ett ungefär vad respektive skulle komma att säga om det lästa. Ett tredje skäl var att jag tänkte börja skriva själv och inte ville vara för mycket influerad av vad andra tyckte, jag ville gå på egna idéer. 1982 umgicks jag också i en mycket liten krets med samma idé att utveckla det konstnärliga skrivandet. Närmast Herr S. och Herr T., för att nämna dem i bokstavsordning, osså jag, herr C då. Vi träffades någon gång för att diskutera våra alster. Lite som Hann, Horst och Harro i Motståndets estetik. En gång åt vi på restaurang Möllan, alla tre Entrecote med tillbehör, stans bästa, och osvikligt kommenterade HS. … ”att här gick väl hela månadslönen” och menade min; proletärens. Helt ”out of line”, i otakt, taktlöst Jag tror att det var sista gången vi träffades som grupp. Tre kulturradikaler med olika perspektiv. En fjärde, Herr R, spelade piano och roligaste minnet var nog när vi körde upp klaveret till Snapphaneland på släp genom hela Skåne på diagonalen. Det roliga bestod i att lagom klantigt bära ner pianot för en rundad trappa, lasta det på ett alldeles för lite släp och framföra ekipaget alldeles för fort. Framkomna och installerade drog den nyvordne och lätt lycklige ägaren en ragtime över tangenterna. Sedan skyndsamt hem till Malmö igen. En dag med piano. Nåja. Den Bröderna Marxessens manus återstår att skriva.

I dag trillade alltså pengen ned och tror jag visst blev det en hel myntsamling. Jacks (läs: bondens) pott. Det var inte bara en dum och verklighetsfrämmande; orealistisk; helt ur sammanhanget, gjord; tillverkad; tillgjord och serverad kommentar, det var dessutom en travesti, citerad på sämsta manér; manieristiskt  avslöjande servilitet till klassamhällets bestånd och filmvetenskapens obestånd. Något jag kände på mig då och förstod nu. Tiden lider.

0-0