Etikettarkiv: Sara Danius

OM BOB DYLAN

Sara Danius: Om Bob Dylan (2018)

Sara Danius har skrivit och låtit trycka en alldeles utmärkt liten bok om Bob Dylan. En sorts prata – man pratar om någon och skriver ner texten – det kan bli en ramsa, en låt, poesi och varför inte – en bok, i, antar jag, en Bob Dylans anda. A bag of tell. (Ja, jag vet. Prator är också något journalister fyller tidningen med när de inte kan åstadkomma något bättre.) Men Bob Dylan är ständigt i en annan anda, vilket Sara Danius också påpekar. Det tycks finnas en hunger efter Bob Dylan, Bob Dylans ande och rykte och alla vill ha en del. eller som han sjunger någonstans: ”A lot of people don’t have much food on their table/But they got a lot of forks n’ knives/And they gotta cut somethin’” Sara Danius´utskurna bit blir naturligtvis nobelpristagarens upptagande i övre kulturkretsen. Så fint är det i akademikretsen som Bob Dylan här får hälsa på att ingen vill ha en autograf eller ens en selfie. Robert Allen Zimmerman kan för en gångs skull vara sig själv. Nej, just det. Då skulle han nog inte vara där. Nåja. Plattan jag tänkte på heter BOB DYLAN och kom 1962. I sin första egna sång på platta handlar om när han kommer till New York och vill tjäna pengar på sin musik. Musikförläggaren säger att han bara vill ha folksingers så hillbillyn Bob drar. Den andra egna låten på samma platta; BOB DYLAN, handlar om Woody Guthrie, som Bob Dylan var mycket just då. Det är en tråd som inte Sara drar i, alternativt väver in. Traditionslojalisten utvecklandes en motståndets estetik. En folklig elitist. Motindoktrinering. Göran Palm kan ligga lugnt i graven. det är nog det närmaste man kan komma Bob Dylan. Dessutom försynt. Den klassiska litteraturen visar oftast en påfallande tröghet i att anpassa sig till den fortskridande samtiden. Men man anar vilken Bob som Sara tycker om. Det trollbindande geniet Dylan som också är bra på att rimma. Ja, vem vill inte vara som Bob Dylan. Rimsmidare eller ej. Kanske har de lite gemensamt. När Sara skriver om den blå tvålen hos Flaubert är det som hur Bob beskriver detaljerna i Buddy Hollys framträdande. Varje detalj är en viktig del av helhetens atmosfär. Som sagt, en bra liten bok, en pocketbok med styva pärmar.

Update: Dylan Blue finns.

: Allt du behöver veta om Bob.

 

 


Knytblusens krabatiska uttryck

Knytblusens koppling i den svenska historien är till de i trettioåriga kriget städslade kroatiska husarernas praktiska ryttarplagg för att hålla ihop kläderna i halslinningen. Kroaterna kallades krabater som nu glidit över i att betyda ungefär: I lågtyskan blev folknamnet förvanskat till krabat och kom så småningom att beteckna en ”filur, gynnare, kanalje eller rackare”. Detta ord kom sedan in i svenskan med ungefär samma betydelse, men kan också stå för ”liten unge”. Charlie Chaplin bar gärna kravatt i sin ordriktiga mening:

Krabaten Charlies kravatt

 

Ung Margaret Thatcher

Knappast något för en den svenska akademins ständiga sekreterare. Istället associerar Sara Danius den själv till en inverterad Margaret Thatchersymbol. Tro det? Nåja.

Thomas Nydahl associerar, avsiktligt eller ej, ledamöterna kring långa bordet till lägerfångar genom att låta en lätt misogyn kria om akademikorruptionens motledare följas av en anmälan av en rysk korruptionsdömds numera fria iakttagelser av före detta medfångar i Sibiriska arbetsläger och annorstädes: ”Efter så många år i fängelset (akademin) skulle det aldrig falla mig in att idealisera människorna som jag mötte där. Men många fångar (ledamöter) har sina principer. Om de är politiskt korrekta eller inte? Det varierar. Ändå är det principer som folk (eliten) är beredda att lida för. Och det är på riktigt.” (kursiveringarna är undertecknads)

Ganska kul faktiskt.

Louis XIV of France.

Ludvig XIV bar också ryttarplagget, fast utan häst och i röda klackaskor. Kungligt kul!

 

Var trivs du bäst? I grunden handlar allt om identitet. Vems identitet väljer du? Kulturkladdens?

 

Visst är det en gåta att den fria litteraturen låter sig prisas av hovsamma kulturkladdar kuvade under feodala dekret. Kan en i ordets riktiga mening fri litteratur tillåta sig det? Vilhelm Moberg och Jean Paul Sartre hade svar.

 


Me Too

Sorgeliga saker hända. Herrefolket och undersåtarna. Det är en gammal historia av aristokratiska rättigheter som tycks leva kvar i många mäns inte särskilt moderniserade kaotiska sinnen. Det är små okultiverade sinnen vi kan läsa sida upp och ned om i alla nyhetstidningar just nu. Som mest okultiverat tycks det vara i Svenska Akademin. Där har har herrefolksmaneret fått institutiella dimensioner. Så är det med överklassiga värderingar och de tycks omfatta alla ledamöterna. Den för tillfället ständiga sekreteraren vidgår att hon visst känt till vad som pågått. För så är det. Alla vet. Det sipprar. Men! En Svensk Tiger! och uppenbart går ränderna aldrig. Eller kanske bevittnar vi ett skifte av paradigmatiska dimensioner. Nåja, det heter ju inte anständiga sekreteraren. Därmed kan vi helt slå ur hågen att kultur är kultiverande och att kulturell bildning också betyder något positivt demokratisk. För visst är det här i grunden en demokratisk fråga. Det var det för Michel de Montaigne som uttryckligen avstod från att knulla pigorna. Då talar vi om femtonhundratalet. Men för att få vara med i den överklassiga svenska stockholmskulturen så gör man faktiskt mera än tiger. Man kråmar sig och skvallrar och hur många av dessa kulturknuttar och kulturraggare som också är förhoppningsfulla föräldrar har inte presenterat sina kulturambitiösa döttrar för den nu utpekade mannen? Det finns många dimensioner i den här skandalen. Många fler än vad en advokatbyrå kan leta fram.

Vi kommer inte att utreda – det vore fel” säger överklassvärderingen i friidrottsförbundet. Inget annat är att vänta. Eller? Kanske kommer det städning i många ledarskap. Själv agerade jag mot ledare som var alltför intresserade av pojkar och flickor i basketsammanhang. Både i Malbas där jag var tränare, i Skånes Basketförbund där jag var föreningsledare, i Lundaspelen där jag var lagansvarig och i Svenska Basketbollförbundet där jag representerade alla de nämnda rollerna. Lena Wallin-Kantzy som då var ordförande och besvarade mina mail sitter fortfarande kvar medan jag avstod från att ta emot den välförtjänta silvernål jag skulle få. Fler utmärkelser eller ens omnämnanden för mig var nog sedan aldrig påtänkta trots att jag var väl kvalificerad för dem. Mest besviken blev jag nog på Malbas som jag tillägnat många gratistimmar. I ett av fallen fick vederbörande några år senare fem års fängelse, mycket tack vare föräldrarna till de utsatta barnen. Basketförbundet svarade aldrig på mailet där jag berättade om domen. Så tror jag det finns många tystade fall i den svenska idrottsvärlden. Medan det finns ”abuse”-regler i andra länders förbund och har funnits länge så föredrar man i svensk idrott att se mellan fingrarna och dit får man nog också räkna idrottsjournalistiken. Det är därför man måste sluta att individualisera missbruket och göra om i institutionerna.  Det utövade missbruket ligger i Herrefolkets intressen och upprätthåller Mansmakten i mannens krig mot kvinnan. Ge kvinnorna makten! Det skulle inte lösa alla problem men det skulle vara en bra början. Spänn upp det nya paradigmet!