Etikettarkiv: Smålands Nation

Ett ord i sinom tid

Per Lindström och Lars Westerberg: Två Lund (2015)

Uttrycket ”Två Lund” är ett talesätt bland folk i lundanejden för att det finns två Lund. Ett för folket som håller till i utkanterna och ett för akademikerna i mitten. Ibland åker folket in till stan och går runt bland akademikerna. Boktiteln här antar jag att det står för två individers syn Lund. En fotografs och en kåsörs. Litet av ett snyggt reklamtryck där tyngdpunkten onekligen är akademisk.

Trots att den politiska vänstern bara är en liten del av Lund bjuder kåsören stora bitar men man får enligt egen utsago inte ta det han skriver på allt för stort allvar. ”Själv följer jag stenhårt den lundensiska principen att aldrig fördärva en god historia. Akribi är i det här fallet något uppsaliensiskt.” (sidan 21.) Nåja, jag ska i alla fall ta det han skriver med en nypa salt. Det stör mig att han påstår saker som är osanna. Det handlar om Smålandsnationen och Dackekuriren.

  1. ”Sekten”. Det fanns ingen sekt. LW får nog någon gång bemöda sig om att beskriva denna sekt, vilka som var med och varför han kallar dem sekt.
  2. ”Trakasserier.” Det fanns inga trakasserier. LW får nog någon gång bemöda sig om att berätta om vad dessa trakasserier bestod av.
  3. ”Blekingegadebandet” agerade kriminellt, utförde bankrån och mördade en polis. Här gör LW en koppling ”guilty by association” som inte står Josepharna McCarthy eller Stalin efter. Hur får han ihop det ens om de utpekade tycker samma saker? Den berättelsen återstår.
  4. ”Blekingegadebandets” kommunistiska ideologi var maoistisk och vilade tungt på Lenins tes om ”arbetararistokratin” vilket gjorde att de tog avstånd från den danska arbetarklassen och kom att ingå i Palestinabaserade PFLP som bland annat gav dem i uppdrag att utföra en kidnappning i Lund. Tankar mycket främmande för dem LW vill skuldbelägga. Studentfackligt arbete är ungefär motsatsen. Det återstår alltså att bevisa dessa tankar.
  5. ”Ta över nationen” Så var det inte. Nationen ville avsluta det studentfackliga arbetet som byggts upp under många år men aldrig fått styrelsens fulla stöd. Nu fanns en majoritet för att lägga ner den framgångsrika verksamheten som kanske aktualiserades av den pågående universitetsreformen. Alltså handlade det rätt och slätt om att avskeda den personal som anställts just för att arbeta studentfackligt. Med det perspektivet inser man att Ordförande och Prokurator (som för övrigt var två personer. LW tror i boken att de två var en) handlade föredömligt och skickligt. Allt studentfackligt arbete försvann från universitet för lång tid men har alltså till Professor Harrissons harm återuppstått i ny regi.
  6. Om ”kapitallogik” vet LW ingenting och det kanske är bäst så. Prokuratorn visste heller inte så mycket och däri bestod den där debatten där man skällde på varandra. Inte helt olikt Sokrates ”ingen kan veta”- dialog.
  7. ”Sparken” Det är egentligen inte så mycket att orda om. LW fick aldrig sparken från Dackekuriren. Det är den obefintliga spiken han kokar sin soppa på.

För ungefär en månad sedan fyllde min syster jämnt och som boende i Lundabygden bjöd hon på middag på Grand och naturligtvis var jag där. Dagen efter kunde jag i Sydsvenska läsa om . yxmannen . , ja alltså epitetet jag går under i LW:s spalter. Inte helt olikt epitetet ishackan som stalinister emellanåt roar sig med. Inte för att jag bryr mig men visst kan man undra på var LW har sin information ifrån.

 

Naturligtvis kommer LW att invända mot ovanstående men det är alltså plockat i boken från nedanstående:

sid. 42. Själv fick jag också en dödsfiende, BR. Jag blev illa trakasserad av en sekt – om jag inte misstager mig samma sekt som i Danmark blev känd som blekingegadebandet – som tagit över Dackekuriren. R. som var kurator (ordförande) valde att förhålla sig neutral och offrade mig. Troligen var han glad att bli av med mig. Sedan försökte sekten ta över hela nationen och där gick gränsen också för R.:s tolerans. Apelianerna eller kapitallogikerna som de kallades förlorade efter en uppslitande strid. Man skällde på varandra på klassiskt marxistiskt vis.

på sidan 46 nämns sigge och adde men inte att de var på plats och röstade bort/avskedade de studentfackligt anställda.

sid 48. ”Jag var en vänsterliberal intellektuell, följde kulturdebatten.”

sid 49. I den korta redogörlesen för vänsterns övertagande kallar han vpk för traditionella vpk-are, men det fanns inte mycket traditionellt över den tidens Lunda-Vpk och så naturligtvis: ”Det kom fler sektstrider. En av dem råkade drabba mig. Den oppponerande sekten, som började med att lägga under sig Dackekuriren, gjorde sin första förtjänstfulla insats genom att få bort L W. Sedan förlorade de striden när de försökte ta över nationen.”

… 58 ”Estetisk elitism kan jag ha svårt för, blandningen av översitteri och godtycke.”

sid 60. ”Universitetet skulle försökt komma tillrätta med samvetsäktenskapet utan att behöva tillgripa relegering. Som när någon avgår frivilligt för att slippa bli sparkad”

sid. 65 LUND är också nederlagens stad, skriver LW och vill skriva in sig i den historien genom att osant påstå att han fick sparken från Dackekuriren

sid. 80 LW kom till Lund 1966 … var i tio år en uppskattad krönikör i Smålands nations tidning dackekuriren. 1977 föll han i onåd …

 


Påminnelser i Lund

Det är alltid kul att påminna om Filosoficirkeln i Lund även om det är ett bra tag sedan jag tillhörde de stadiga gästerna. Också alltid kul att påminna om att det började på Smålands Nation en gång ungefär i mitten på 1970-talet. Läs och häpna. Det var då kapitallogikerna härskade, sträckte sin långa näsa över verkligheten och föreläsningarna var dynamit och Lars Westerberg fortfarande lät publicera sig i Dackekuriren. Långt innan Kapitalet subsumerade äldrevården och således uppgraderade den politiska ekonomins omfångslogiska status ännu en liten bit. Eller heter det bite. Sedan tog vännen Pierre Bourdieu över fältet. Eller var det Bosse Rothstein? I alla fall så la man ner politiken. Filosofin ihop med Vetenskapskritiken drog sig föga imponerade tillbaka till Kungshuset för fortsatta föreläsningar i berättelsen om Lund.

Inte orden, inte det de pekar på

men själva näsorna de pekar med är meningen. 

[ Erik Beckman ]

 

Det är själva föreläsandet som är berättelsen!


Nu och DÅ!

Jag har lovat mig själv bättring. Nog ska väl jag klara av att skriva i en blogg då och då och mer ofta än nu och då. Faktiskt ett bra namn på en blogg.” Ja, det har faktiskt hänt en hel del i seriositeten. Omförflyttningar pågår i min arbetslokal (private playground) och till den förste nästa månad, i alla fall, ska påbörjning av den nya arbetsperioden (playtime) ske med ett rent skrivbord. Eller ska det stå utgå från. Så har jag tänkt. Det ska bli lite Montaigne över mig. Dock så avstod han världen i ett torn medan min arbetslokal ligger på källarplanet. Eller låter det bättre, lite Dostojevskist, med Källarplaneten. Ja, varför inte. I förspelet har jag beställt och betalat på Bokbörsen för KALILAH i översättning av Eric Hermelin som jag tänker umgås med ett tag. Kanske hinner jag få den till den förste. För er som inte känner till KALILAH kan jag berätta att den är nummer ett i min Kanon över världslitteraturen och nu skall jag alltså läsa om den. Den utgavs, då det begav sig, i Lund och på Eget Förlag, till förmån för judarna och om än tjock och i tre delar så bara i en mindre upplaga. Eric Hermelin var ett inkännande Lundasnille som jag tror de flesta  av den gamla generationens människor kan känna igen sig i. Innerst inne en Adelsman, till det yttre tvångsomhändertagen suput och absolut i omvärlden kan räknas till en av den svenska litteraturkretsens främsta. I alla tider.

Igår läste jag tre böcker: FÖRSÖK ATT LÄSA MONTAIGNE på förmiddagen; HAT & BLÄCK på eftermiddagen; CALL GIRLS på kvällen. Det är så jag tänker tillbringa dagarna i min KÄLLARPLANET; som kanske Den Nya Blogen också ska heta.

Arne Melbergs FÖRSÖK ATT LÄSA MONTAIGNE är en alldeles utmärkt liten introduktion till Montaignes ESSAYER. Eller hellre kanske Montaigne. Montaigne skiljer inte på sig själv och det han skriver och han ser sig också som en del av det han läser; idisslaren kulturens perenna gräs och gräsligheter. Melberg liknar Montaignes kunskapsteori vid Sokrates´”Vad vet jag?” , utan att därför på peka religionens samtidsmakt visserligen, men det är ett bra påpekande. Bara så kan man förhålla sig om man heter Montaigne eller Sokrates.

HAT&BLÄCK låter mer som ett firmanamn och det är väl det boken handlar. Ett famlande efter positioner utan att vara fumligt. Lundberg & Enander är seriösa men hamnar (handlar) med benägenhet för offerkoftor emellanåt i litterär historienostalgi. Lundberg om klass och Enander om tendens. Dock även denna med många bra påpekande. Dock (Njae) igen, man gör inte litteratur genom att prata om den.

CALLGIRLS av Arthur Koestler läser jag apropås de avslöjande kringkommentarerna om Tingstenavslöjandet. Jag mindes boken som mer avslöjande, men jag blandar nog ihop den med något annat som Koestler skrivit. Koestler var en av mina favoritförfattare för femtio år sedan medan Callgirls kom lite senare. Det här att kulturens propagandister är så lättköpta och aningslösa när det visar sig att det är amerikanska staten som backar upp sekinerna de får för besväret. Lars Gustafsson tycker att det var väl inget märkvärdigt med det. Det gjorde alla!

Lars Westerberg som jag skrivit tidigare om i bloggen skrev något alldeles märkvärdigt i sin blogg i går:  ”Jag blir illa åtgången av den sekt som erövrat nationstidningen. Om jag förstått det rätt är det samma sekt som utgjorde den danska Blekingegatligan. Och jag offras av den sittande nationsledningen, man är ännu inte redo för slutstriden med sekteristerna.” Det handlar om året då LW lämnade Dackekuriren och det han skriver är inte alldeles sant. M. som vid dåtiden var tidningens redaktör  var en i det närmaste opolitisk människa som älskade att göra tidningar och det var detta intresse som gjorde honom till redaktör. Många var missnöjda med Dackekuriren och allra missnöjdast i allmänhet var kanske ”nationsledningen”. Särskilt missnöjda var man med att en liberal kåsör i det närmaste var tidningens ansikte. M:s största problem med tidningen var att få tag på någorlunda kvalitativt materiel och han ville inte alls mista LW. Tvärtom. Dessutom tyckte han att då kunde väl ”nationsledningen” leverera lite artiklar då. Det var ju en ”aktivistlinje” som gällde. M vägrade att kasta ut LW och politrukmöte sammankallades, dvs redaktionsmöte med den anställda personalen. 3 heltid och två halvtid, inklusive redaktören, där prokuratorn företrädde nationsledningens linje. Det blev en kompromiss: LW erbjöds fortsätta som förut men med en mindre framträdande framtoning och föreslogs aktivera sig mer i nationsarbetet. På den tiden föreslogs alla att aktivera sig mera i nationsarbetet. Det fanns många ambitioner mycket att göra, t.ex så behövde M. alltid hjälp med tidningen. LW valde att inte medverka i Dackekuriren mera. Raden om Blekingegadeligan är så oförskämd, grov och okunnig att man häpnar. Jag tror inte heller att LW egentligen har en aning om vilka som var ”sekteristerna” på Smålands Nation. Om han någon gång besöker  Filosoficirkeln i Lund så kan jag berätta att den startades en gång som öppna Temaseminarier på Smålands Nation och att det första handlade om Kunskaps- och Vetenskapsteori och inte om Blekingegadebandens fascistiska filosofi och att den där slutstriden också innebar att seminarierna stod husvilla, det var nämligen sekteristen från Lunds Kommunistiska Högskoleförening som sa sussumera istället för subsumera som vann, men bara han. Smålands verksamhet låg sedan nere i två år. Men Temaseminarierna kunde alltså fortsätta i Arno Werners förtjänstfulla regi under namnet Filosoficirkeln och med ett antal akademiska år senare en del av den avskedade personalen som föreläsare. Så kan det gå! När det gäller motsättningarna på Smålands Nation i mitten på 1970-talet så har sanningen sannerligen ännu inte fått på sig sandalerna.