Etikettarkiv: Stieg Larsson

Alfons Åberg den dumme

”Herregud”, tänker jag, ”liberaler i fullmäktige, det är inte möjligt.” Men så läser jag vidare och förstår att det inte alls rör sig om några liberaler. De bara kallar sig så. Några förresten?. Är man flera för att man leder en grupp? Är det liberalt att tala för hela gruppen? Däremot så levererar kommunala förskolenämndens socialdemokratiska ordförande ett liberalt svar. Varför inte socialdemokrater heter socilalliberaldemokrater numera kan jag inte förstå. Den här debatten tycks handla om vem som ska bestämma i vuxenheten. Inte ovanligt. Men låt oss ägna Alfons Åberg några minuter. Jag har läst alla Alfons Åberg-böckerna och tycker att det är en i största allmänhet pysmysig och högst trovärdig inte helt i genom perfekt figur och det gäller också pappan och deras relation. Den ständiga ”jag ska bara” kommentaren reflekterar den familjemässiga urskulden att inte tillräckligt bry sig om ”den andre” men det reder alltid upp sig på slutet och alla bryr sig om varandra lite mera. Alfons Åberg är lite av varje men han är alltid snäll. Utom då i ”Alfons och odjuret”. Alfons Åberg den snälle är plötsligt Alfons Åberg den dumme. Får man göra så? Den lille Alfons har intagit den snälla platsen i socialiseringsprocessens identitetsbygge och så är han plötsligt dum. Det är inte alls så självklart. Det är så klart en mara. Det borde fler ha tagit till sig. Vilken sensibel personlighet som helst kan handla i kris här. Det här är egentligen en fråga för kulturkonsumentombudsmannen. Naturligtvis är konsten fri och det må också gälla seriekonsten men man behöver faktiskt inte köpa allt. Här ligger problemet. Föräldrarna läser inte barnböcker nog uppmärksamt. ”Jag ska bara tänka på något annat medan jag läser högt. Det kan jag som är vuxen och duktigare än ett barn” ”Är Alfons dum?, jaja alla kan vi vara lite dumma ibland men det reder upp sig på slutet” Grejen var att det gjorde det inte här.

Tankarna drager åt Dragos, Mr Walker, Fantomen. Den förste hjälten att bära mask . Han är på sitt sätt en tragisk hjälte, en tragöd som nogsamt noterar alla sina äventyr till berättelser, likt en polis som alltid skriver rapport. Kit Walker står för en universiell moral som han tillämpar över hela världen och bor i ett obestämt landområde som klimatiskt finns i Afrika men kulturellt någon annan stans. Den vandrande vålnaden kunde kallats ”Stämplaren” för han stämplar människorna som kommer i hans väg efter behag. De goda får det goda märket och de onda en dödskalle. Han gör bara goda saker och dödar aldrig. Vid den stripen han dödar skulle större delen av kundkretsen lämna. Grejen är att han aldrig gör det. Inget trauma där inte.

Helt klart spelar serietidningar, den grafiska berättelsen, graffen, en allt större roll i den samhälleliga kulturen.

Inte för att det hör hit men i den Lagercrantzka boken om Lisbet Salander så berövas hon sitt ursprungliga trauma om nu någon la märke till det.  En biblisk syskonkonflikt läggs in. Salander Disneyfieras. Som när Djungelbokens Mowgli får elden från himlen i stället för från människorna. Dessutom dödar Lisbet uppsåtligt. Det har hon inte gjort i Stieg Larssons böcker. Nu kommer Gud att ta sin hand ifrån henne. (Lisbet=Gud är mitt löfte) För nästa bok kommer vi att kunna notera en fallande tendens i konsumentkvoten.


‘Submission’ By KARL OVE KNAUSGAARD

”Before I begin this review, I have to make a small confession.” inleder Karl Ove Knausgård sin artikel om ”Submission”. Det är ingen liten konfession skulle jag vilja säga. ”I have never read Michel Houellebecq’s books.” Egentligen är det en beskrivning av nuläget som K-O K skriver i. Blyertspennans raspande i kollegieblocket är lika viktig som texten den grafitrerar.

Mitt intresse för Michel Houellebecq började med denna artikel i nytimes.com av Karl Ove Knausgård. Likt K-OK hade jag inte läst hans böcker men nu har jag det och visst är han bra. Knausgård klagar lite på den engelska översättningen och kanske är det så. Det vill säga så som allt som oftast. Översättaren är en medskapare och kanske är det ett engelskt/amerikanskt översättaridiom att försköna texterna. Översättaren överträffar författaren eller så anpassar han texten till en läsarmarknad han tror sig förstå bättre. I Millenium-trilogin fall säger man ofta att det är så. Knausgård letar efter poängen med boken hos Joris-Karl Huysmans, en författare som huvudfiguren forskar på men där tror jag att norrmannen är fel ute. En bok står för sig själv och naturligtvis är den full av anknytningar hit och dit, hur skulle den inte vara det?, och poängen med boken är snarare att den kastar loss från dessa. Kanske ett nytt perspektiv på samma sak men ändå just den bokens perspektiv; och tidens; och med tidens språk. Annars skulle man ju bara läsa klassiker, och för all del; det gör en del.

Michel Houellebecq står också för sig själv.

Recension

Opinion


Legendariska Maj

Maj Sjöwall skrev tillsammans med Per Wahlöö sina legendariska romaner om brott inte långt från legendariska Östra Förstadsgatan omskriven av den likaledes legendariske Axel Danielsson i den förträffliga ”Träbonnastan”. Då härskade åkerierna och de hästdragna ekipagen på gatan och det är ingen tillfällighet att Vagnmuseet låg på Drottningtorget en bit bort. Låg skriver jag för nu är det en Boulebar där och det är lågt. Till och med i historielösa Malmö. Det var för övrigt här i närheten som man hittade den cykel som ledde till att det legendariska tågrånet på spåret i Staffanstorp 1907 kunde klaras upp och de ungsocialistiska gärningsmännen gripas och dömas till livstids fängelse.  Tågrånspengarna var ämnade till den ungsocialistiska partikassan; men först alltså en cykel. Fem tusen kronor som tågrånet gav skulle räcka till en Tesla i dag och måntro den skulle väcka uppmärksamhet i de legendariska kvarteren runt Värnhemstorget vid Malmös norra infart. Det bor många stadsmiljövänner här och på torget är det soppkök för de bostadslösa och a-lagare. Torget som är ombyggt invigdes av Kungen härförleden och oron och polispådragelesen för eventuell uppståndelse var stor men eftersom tilldragelsen i tiden sammanföll med systemets öppnande avlöpte det hela lugnt och helt utan gratistittare. Klarakvarteren i all ära men inte långt från Värnhem ligger Kirseberg som i tidningshistorikens mängdlära klart överträffar Klara. Strax bakom Värnhemstorget ligger också Vårgatan som torde vara Sveriges mordtätaste gata för att nu återvända till Maj Sjöwall som fyller två gånger fyrtio år i dag. Onekligen inspiranta kvarter. Dagens Maj skulle nog låta brottningarna pågå i mörkret av tyskinspirerade Entré, med halvårsavstängda gator till de omgivande köpmännens förtret och påtvugna flyttning och höjda butikshyror till nivåer där inga butiker finns. De av Gatukontoret förskingrade miljonerna till cykelstråk skulle säkert också räcka till en roman och även bli över till mången Tesla, miljöriktigt snodda. (vafan skulle vi göra, pengarna räckte bara till guppen)

Alldeles slumpartat har jag senaste tiden sett om filmsexologin om Marin Becks bravader med Gösta Ekman i huvudrollen och Maj Sjöwall som kamérollade i alla rullarna. Det som slår mig är att man genomgående är ganska så taskig mot ”vanliga” poliskonstaplar och där de i böckerna får lämna sina bidrag så utelämnas de helt i filmerna. Den allmänna polisens uppmärksamhet är annars ett viktigt incitament i kriminalgåtornas lösande för Martin Beck. En annan sak som också är genomgående är att Martin Becks egen lilla elitstyrka inte låter lagen hindra dem i brottsbekämpadet. De låts med andra ord gång på gång begå brott som aldrig straffas eller ens uppmärksammas. Martin Beck gör sig till domare när han låter bekännelser upplösas som i ”Terroristerna” eller ”Stockholm Marathon” som filmen får heta. Gösta Ekman som Martin Beck är gedigen och fantastisk. ”Det svenska tungsinnet” som står och gråter i Marie-Louise Ekmans gestaltning vid kanalen tvärs över Brandstationen inte långt från nybyggda Polishuset och Värnhemstorget har lånat Gösta Ekmans drag. Lycka att statyn inte malplacerades i Limhamn även om pojken Gösta bott där.  Det är inte utan att Stieg Larsson också snodde en hel del till sin Milleniumtrilogi men så har han heller inte bott vid Värnhemstorget. Inom Kultursektorn, eller ska jag skriva branschen, snor (delar, dealar) man mycket från varandra så kanske är ”deckaren” ett alldeles naturligt media för att inte säga det naturligaste; som fusken i smutsvattnet som Malmö Stad för övrigt inte har en aning om hur man ska bli av med när skyfall står för himlen. Man låtsas som om det regnar. Sjöwall-Wahlöös tio epokala brottsromaner har lämnat många intryck och avtryck i litteratur och film och dess påverkan torde vara unikt omfattande och visst skulle det kunna slantas till ett stipendium av de överblivna Milleniumpengarna. Nåja – skänk i alla fall en tanke.


Omskapelser

Stieg Larsson: Milleniumtrilogin (2004)

David Lagercrantz: The Girl in the Spider’s Web (2015)

Akira Kurosawa: Three Villains of the Hidden Fortress (1958)

George Lucas: The Star Wars Saga (1977)

I går såg jag ”Den vilda flykten” av Kurosawa på Spegeln och den var på många sätt riktigt bra. Så bra att George Lucas tjugo år senare omgestaltade filmen till ”Star Wars”. I amerikansk filmkultur är det inte ovanligt alls och legio är hänvisningarna hit och dit till förkommande filmer. Så skrev Stieg Larsson också Milleniumtrilogin och likt en deckaraktig James Joyce så lånar SL emellanåt skrivstilen en eller två sidor från olika deckarföregångare och läser man om trilogin liksom Ulysses kan man upptäcka att de båda är riktigt roliga på sina ställen. I filmerna upptäcker man det direkt då timing är en av filmdygderna. Kurosawa har förmedlat det japanska krigaridealet ”den klichétuggande samurajen” till Västerlandet som kan dyka upp varhelst man inte anar det som till exempel hos Lisbeth Salander med ”Aim for their weakest point. Be a warrior” Men Nietzsches existensiella tänkande likt titeln ”Det som inte dödar stärker” kan också få duga. Populärkulturen förmedlar ofta ett tydligt krigarideal eller krigarideologi om man så får säga och om man ska lyckas med en bok, eller film, så måste man balansera det med något annat. Det lyckas Kurosawa, Lucas och Larsson med men det gör inte Lagercrantz, men bortsett från att den mångsidiga boken är ensidigt kampinriktad och ändå utan samhällskamp så är DL:s uppföljare helt okej, men ärligt talat så tror jag ändå att den efter släppdatum inte kommer att växa så mycket som originalarna gjorde. Larsson har lagt mallen Lagercrantz följer den. Inte exakt men på Lagercrantz´vis. Där Larsson alluderar på detektivromaner så syns Lagercrantz referenser vara TV-serier. ”Big Bang Theory”s Penny till exempel som får stå modell till Lisbeths syster Camilla och dessutom får bidra med några repliker. Men vi får inte reda varför egentligen Lisbeth Salander bär sin punkutstyrsel och vi får inte reda på varför nördarna i BBT som älskar Star Wars inte uppmärksammar Kurosawa. Det hade Stieg talat om. Däremot så får vi reda på det verkliga skälet till att Lisbeth blev mobbad i skolan. DL skriver att det var Camilla som låg bakom allt. Nåja. Det är inte bara långsökt men undergräver helt den psykologiska trovärdigheten i Salandergestalten som Stieg Larsson formade henne och det är lätt att se att det finns en hel del i Milleniumberättelsen som en Lagercrantz helt enkelt inte kan förstå och heller inte vara insatt i. Det är lite som när GP får en ny chef som är högkonservativ istället för högerliberal; alltså i stället för en vänsterradikal så blev det här någon sorts liberal; det bidde med andra ord en tumme. Nåja. Tummen upp ändå alltså.

o-o

Med tack till SvD så har jag kollat världen runt med mina betalda skrivande kolleger. Dom är långt i från lika snälla som jag men så har dom också läst många deckare och thrillers. Pålästa och välformulerade. På köpet fick jag också en bra analys av varför Stieg Larsson lyckats bättre än alla andra i Patrick Anderson´s recension av tredje Milleniumboken. Lysande!

o-o

Nu ska jag läsa en ännu tjockare bok om Djursholm. Det är det som kallas balans.


En Konungs smak

I Dagens Nyheter kan man läsa att Sveriges Konung, Carl Gustaf Bernadotte hyllar Stieg Larssons prosa. Det gör han inte. Det är tvärtom. Det är i och för sig inget man behöver veta. Men skriver man i tidningen så ska det väl stå någorlunda rätt. Alltså veta. Eller kanske är det Dagens Nyheters nya stil att göra felen till ett gängse tillbehör och då kan man ju förstå att det varken kan finna vilja eller tid att se till att det blir rätt. Egentligen någonsin.


BLOGGOMENT

Snacka inte bara

vardagar

keep calm & carry on

Textmagazinet 1271

Hic salta - Hoppa nu

ursakta

Slow walking is profit to the soul

KOMMUNARDEN

gemenskapande rikedom

Kollegieblocket

Skrivanden

Konst & Politik

Staffan Jacobson - författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Tony Johansson

Publicerade texter 2007-

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

WordPress.com

WordPress.com is the best place for your personal blog or business site.